Ända sedan jag en julafton för många år sedan fann ett paket under granen innehållande ett Nintendo 8-bit har jag tyckt om att spela tv-spel. Ganska mycket för att vara helt ärlig. Genom min uppväxt hade jag många vänner som också spelade, men få av dem var tjejer. De få som faktiskt tyckte om att spela spelade enbart spel i stil med Super Mario eller Sonic. Inget ont om plattformsspel, de ligger mig varmt om hjärtat. Men det finns ju så mycket mer.

När jag var liten spelade jag väldigt mycket med min bror och hans vänner. En grej vi gjorde var att köra olika turneringar. Då jag alltid var den enda tjejen som var med, blev oftast min karaktär given. Inte bara för att just jag var tjej, utan även för att spelen innehöll så få kvinnliga spelare. När vi till exempel hade Street Fighter 2 turneringar var jag alltid Chun-Li. Hon var som jag, den enda tjejen i gänget. Det gjorde mig förvisso inget. Chun-Li var en bra karaktär, och jag var en bra spelare. Tillsammans dängde vi ofta grabbarna. Och så fortsatte det genom åren. Jag var den kvinnliga spelaren – i dubbel bemärkelse.

Genom åren blev det vanligare med kvinnliga karaktärer i spel. Och då inte bara som ett storbystat våp utan som vettiga spelare, många även bättre än de manliga. Att jag alltid har gillat Lara Croft och Jill Valentine är inget jag sticker under stolen med. De har kört hårt från början. Det var de, en manlig karaktär fanns inte att välja på. När spelet Uncharted släpptes kände jag en viss glädje över att kunna dra jämförelsen med Tomb Raider. Nathan Drake var som en manlig Lara Croft. Den kvinnliga karaktären var föregångaren, inte tvärtom.

Men missförstå mig rätt. Jag spelar minst lika mycket som män som kvinnor i spel. Jag söker mig inte om efter spel med just kvinnliga karaktärer, utan det är när jag snubblar över dem i förbifarten som det får mig att le. Just för att ha en förebild med samma kön som jag själv i denna mansdominerande spelvärld. Dock har många fler kvinnliga spelare börjat ta plats och synas allt mer. Tummen upp för det.

Som manliga karaktärer har jag svingat mitt svärd ett antal gånger, allt för många gånger som Link
Som manliga karaktärer har jag svingat mitt svärd ett antal gånger, allt för många gånger som Link. För det är något visst med Zelda spelen. Det kvinnliga namnet i titeln säger i alla fall något. Den finns en kvinna i åtanke, även om konceptet går ut på den klichéartade storyn om att rädda prinsessan. Men prinsessan behöver inte alltid räddas. Prinsessan är stark på eget bevåg och kan svinga sitt eget svärd nu. Jag pratar såklart om det allt för efterlängtade Hyrule Warriors där de allra flesta av de spelbara karaktärerna är just kvinnliga. De är kvinnliga och starka. För mig som kvinnlig spelare innebär det ett extra litet glädjetjut och jag kan knappt vänta på att det släpps.

Men inte bara för alla kvinnliga karaktärers skull, utan även för att jag till viss del är uppväxt i Hyrule. Jag har varit den kvinnliga spelaren, fast i den manliga karaktären.

Text av Anna Nordström

Anna Nordström Anna var namnet, gedigen Karlstadstjej. Har pluggat alldeles för mycket men valde till slut journalistiken. Jobbar som reporter, men då det är långt ifrån heltid arbetar jag mig även som biografmaskinist. Ett helt okej yrke må jag säga, ser väldigt mycket bra film. Spelvärlden är för mig ett andra hem. Ett att spendera många timmar i. För visst är det lite underbart med långa spel som nästan aldrig tar slut.