Det här kommer inte bli storslagen prosa. Låt oss etablera det redan nu. Jag är mitt i en flytt, mina prylar är all over the place och jag är lite stressad. Men en lista ska det bli, oavsett. Nu kör vi.
De enda tre spelen jag lyckades få med mig när jag packade i sista minuten (och ett försök att motivera var och ett):
1. South Park: The Stick of Truth
Vad Anders gör med mig om han inte får sitt spel
Först ut är det enklaste spelet att motivera. Det är utåt sett ganska självklart. Det var det sista spelet jag spelade innan jag åkte och låg därför framme när jag packade min Xbox. Men det är inte hela förklaringen. Nej, det finns en till, väldigt viktig ingrediens i den här berättelsen.
Spelet tillhör Anders Brunlöf. Den absoluta maktens illvilligt plirande ansikte. Han lånade spelet till mig i vad som verkade vara god vilja, men har sedan dess skickat allt mer obehagliga återlämningskrav. Jag planerar så klart att lämna tillbaka spelet så fort jag kan, men till dess att jag har möjlighet att återföra spelet till sin rättmätige lånhaj vågar jag inte gå någonstans utan det.
2. Saints Row 4
Fri som en jävla fågel
Jaha, och hur tänkte jag här då? Ja, kanske ville jag ha ett spel med mycket innehåll, så att jag kunde få så mycket speltid som möjligt ur så få spel som möjligt? En helt okej förklaring. Om man inte tar i beräkning det faktum att jag redan klarat hela spelet, inklusive majoriteten av extrauppdragen.
Nej, för att hitta en motivering tror jag att vi måste titta djupare. In i mitt psyke. Kanaliserar essensen av mitt innersta väsen.
Jag hatar att resa. Det är vidrigt. Alltså, jag hatar inte att resa som att jag hatar att befinna mig på andra platser än hemma, men jag hatar att resa som i att jag hatar att ta mig dit. Tåg, bilar, bussar, flygplan, konka väskor, glömma mobilladdaren, vara försenad, sitta fast i trafiken, döda mig någon, nu direkt.
Det är antagligen därför mitt undermedvetna guidade mig till att stoppa ner Saints Row 4, ett spel där man kan springa och flyga varthän man vill och aldrig någonsin behöver ta med sig packning. Underskatta aldrig hur väl ditt undermedvetna känner dig.
3. Borderlands 2
I get by with a little help from my friends
Borderlands 2 släpptes 2012. Jag har redan klarat det. Jag har visserligen inte rört något DLC, men jag har å andra sidan inga pengar att köpa DLC för nu heller. Dessutom klarade min beslutsångestande hjärna inte av att ständigt behöva välja mellan olika vapen. Mina vänner sprang ifrån mig direkt eftersom jag konstant stod och velade i menyer. Och på tal om vänner, vem ska jag ens spela spelet med? Själv? Det är ju inte så kul.
Men kanske är just det förklaringen: vänner. Jag ska flytta till en ny ort och vill så klart träffa en massa nya vänner. Och vad funkar då bättre än lokal multiplayer? Inget! (Duh!) Jag må sitta fast i menyer och vela medan mina vänner springer ifrån mig och skriker okvädesord, men jag har i alla fall vänner. Och vänner är trevligt.
