Fredagslistan

Varför jag älskar Infamous-serien

Det är bara en vecka kvar nu. Jag har peppat inför Infamous: Second Son sedan utannonseringen och snart får jag lägga vantarna på det. Jag har, som många av er vet, älskat de två tidigare delarna i serien av hela mitt hjärta och i veckans lista tänkte jag försöka förklara varför.

Jag har här nedan valt ut fem olika delar i de två spelen som trollbundit mig. Givetvis finns det mer, jag skulle troligtvis kunna ha en sådan här lista stående i flera veckor. Men det skulle ingen av mina kollegor gå med på. Varför? För att de är puckon. Allihopa.

Obs! Det kan förekomma milda spoilers i denna lista, trots att jag medvetet skrivit på ett luddigt och inte så förtäljande sätt.

Jakten på Alden


Det finns många minnesvärda bosstrider i de två spelen, men den jag minns med absolut varmast minne var den med Alden. Som ledare av ”The Dust Men” så har Alden belägrat sig längst upp på ett berg av sopor och skräp. Ett berg som Cole måste bestiga för att nå honom. Det blir en lång resa mot toppen, kantat av frustration, men också en fascination över hur väl Cole kan ta sig fram. Vid toppen kan man slutligen konfrontera honom, men efter att lite grus i maskineriet kastats in så lyckas han fly. Striden löper vidare ut på en bro som totalt demoleras efter Alden och Coles framfart, innan den slutligen når sin sista refräng i slutet på bron. Striden i sig är inte vidare märkvärdig, men det är just längden på hela konflikten, jakten och att tillslut äntligen få göra upp med honom som gör hela bossen minnesvärd.

Val och konsekvenser


En funktion som PR-folket gärna pratar om är Coles karma, hur spelarens beslut påverkar handlingen och i förlängningen också Coles utseende och förmågor. Tyvärr är detta inte alltid så väl genomfört genom serien, konsekvenserna går att se på milslångt avstånd och kan inte bli mer tydliga i vilket som är det goda eller onda valet. Men det betyder inte att de inte lämnar avtryck. Och något som fungerar väldigt bra i ett spel som handlar om superkrafter är känslan av maktlöshet, vilket man ändå lyckats förmedla några gånger genom de två spelen. Det är främst ett val jag tänker på, från första spelet, som jag minns tillbaka på med skräckblandad förtjusning. Ett Sophies-choice med en måhända förutsägbar, men ändå minnesvärd konsekvens.

”Traveling in style”


Det har alltid funnits en speciell kraft i Infamous-spelen. En superkraft som definierar hela spelet. Det är inte den mest kraftfulla, eller den snyggaste. Däremot så är den enormt användbar. Så till den grad att du inte kan förstå hur du kunde ta dig runt i staden utan den tidigare. Och oavsett hur mycket jag gillar “Ice launch” från Infamous 2 så vore den kraften inte värd ett dyft om man inte kunde kombinera den med glidflygandet. Jag tror många, inklusive mig själv, glömmer bort att man inte kan glidflyga i inledningen av det första spelet. Det är en kraft som du låser upp en bit in. Och i och med att kraften låses upp så känns det som hela spelet vecklar ut sig. ”- Traveling in style” skrattar Cole för sig själv när han provar sin nya kraft för första gången. Och jag är den förste att hålla med.

Den perfekta stormen


Coles superkraft är förmågan att styra, leda och kontrollera elektricitet. Att det då dröjer fram till det andra spelets slutskeden innan vi får se hur hans krafter utökas vid ett rejält åskoväder är nästan skamlig. Men oj vilken upplevelse det var! Konstant tillgång till oändliga krafter energi skapar en otrolig känsla av oövervinnerlighet, och oavsett hur många eller hur starka dina fiender är så har de inte en chans. Och stunden blir desto mer kraftfull eftersom du olikt tidigare uppmuntras att tjurrusa rakt in i vågor av fiender, eftersom du har sådana enorma krafter till ditt förfogande. Ett skönt avbräck från det annars ganska taktiska spelsättet. Och ett alldeles utmärkt tillfälle att ”Brunlöf:a”.

Slutet


I Infamous 2 hittade Sucker Punch en ny ton i sitt berättande och till skillnad från första spelet fanns det en röd tråd genom hela spelet. Handlingen kretsar inte endast kring monster och superkrafter, utan även om en gammal vänskap som behöver lappas ihop. Beroende på dina val och ditt sätt att spela så får du ett av två möjliga slut i InFamous 2. Båda är världsomvälvande åt två helt olika håll, men båda sluten handlar också i båda fall om Coles gamle vän Zeke – en karaktär som jag lärde mig avsky i första spelet, men som jag också lärde mig att älska i Infamous 2. När eftertexterna rullade efter min första genomspelning var jag övertygad om att jag lyckats välja det slut som kändes rätt. Men efter min andra genomspelning var jag kluven, för även denna gång kändes slutet självklart. Ett starkt bevis på hur Sucker Punch dessa dagar kan sitt berättande.

Det häftiga med hur hela handlingen framförts i de två spelen, som snart blir tre, är att det är vi spelare som indirekt bestämt vilket som var ”det riktiga slutet”. När Sucker Punch skulle skissa fram storyn inför Infamous: Second Son kollade de av troféstatistiken och kunde där se att fler spelare låst upp det ena slutet betydligt mer än det andra. Därav blev då ”det första” slutet det som ingår i officiell kanon för framtiden. Ett väldigt stilfullt och modernt sätt att jobba på, om ni frågar mig.

Det har kanske märkts hur taggad jag är inför det tredje spelet i serien. Men hur känner du?

Kommentarer

  1. Marcus Larm skriver:

    jag har aldrig kört infamous 1 eller 2 men eftersom det tredje spelet kommer till PS4an så kommer jag att skaffa det. Det ser faktiskt jättebra ut! Bra text!

  2. gabbay skriver:

    Nja tråkig grafik och ointressanta miljöer… Spela Assasins Creed serien istället.

Skriv en kommentar