Detta inlägg publicerades första gången den 16:e juni 2012. Det återpubliceras idag som en del av vår Återvinningsdag. Läs mer här.

De gånger någon frågat mig om vilken min personliga favoritkonsol är genom tiderna säger jag utan att tveka Nintendo Gamecube. Konsolen med underbara klassiker som The Wind Waker, Smash Bros. Melee och Metroid Prime, för att nämna några. Jag älskade verkligen Gamecube, men att ange den som min favorit kommer alltid med viss ångest; det stämmer nämligen bara till viss del.

Den låg under granen en vinterdag och blev snabbt en av mina mest värdefulla ägodelar
Nej, om jag ärligt ska välja en favorit blir det Nintendo 64, kanske. ”Hur kommer det sig att du inte säger det då?”, undrar du förmodligen? Mest av allt beror på den speciella relation jag har med konsolen. Först och främst var det den första stationära konsol jag någonsin ägde, den låg under granen en vinterdag och blev snabbt (tillsammans med min Game Boy) en av mina mest värdefulla ägodelar. Flugan under den tiden var fenomenet vi alla känner som Pokémon, något som fortfarande är stort i vår tid, men som var ännu större då. De första N64-spelen jag hade var i regel med detta Pokémon Snap och Pokémon Stadium, som gav mig oerhört många av mitt livs bästa speltimmar och följdes av bl.a. Mario Kart 64 och Super Smash Bros. Dessa glada tider förändrades dock i och med införskaffandet av Super Mario 64.

För första gången i mitt liv spelade jag ett spel med självgående fiender. För mig som endast spelat spel där du egentligen inte kunde dödas var detta en stor sak. Vid tillfället skulle jag fylla nio år och fann den nya spelupplevelsen läskig och främmande. Att springa runt i en stor och öppen värld där det fanns saker som ville döda mig bakom varje hörn var något jag aldrig hade upplevt tidigare. Läget blev värre när jag spelade ”mörkare” äventyr som Ocarina of Time och Donkey Kong 64. Efter ett tag vågade jag inte ens röra konsolen. Jag var livrädd för att anfallas av monster och hade svårt att njuta av spel som jag i dag tycker är fantastiska.

Jag kände mig som Batman i ett rymdskepp mot oändligheten
Det som ändå fick mig att spela klart spelen var min oerhörda respekt för min spelmaskin. Att ge ett spelintresserat barn dess första egna spelkonsol kan förändra dess liv, och efter att ha öppnat mitt N64 den där vinterdagen kändes det som att jag äntligen hade fått ett uppdrag i livet. Jag kände mig som Batman i ett rymdskepp mot oändligheten. Därför var det mer av plikttrogenhet än något annat som jag bestämde mig för att trotsa min rädsla och möta farorna. Mitt spelande motiverades inte längre av spelglädje utan hade blivit något större, det blev mitt öde.

Denna motivation var det som guidade mig genom N64:ans enorma spelbibliotek och fortsatte så småningom med Gamecube, som gav mig mina hittills bästa spelupplevelser. Det N64 lärde mig gjorde mig kapabel att njuta fullt ut av Gamecube. Därför kommer min lista över favoritkonsoler alltid ha en delad förstaplats: konsolen som gav mig de bästa spelminnena och konsolen som gav mig modet att spela.

Mer än tio år senare är spel måhända inte längre mitt levnadsöde, men möter jag ett hinder under mina digitala äventyr överkoms de genom att förnimma känslan av mitt forna jag. En ung pojke med ett solklart uppdrag i livet: att krossa ondskan i spelmaskinens namn. Det är min superkraft.

Text av Julius Guldbog

Han ser ut som Harry Potter och låter som Barry White. Julius jobbar med sociala medier på Image & Form och är snart klar med sin utbildning till webbkommunikatör. Älskar Nintendo, språk och skrivande.