Sen över ett år tillbaka har jag haft en mapp som heter ”I väntan”. Där har jag bilder som jag gjort men som inte får publiceras av rättighetsskäl, på grund av att de inte är officiella ännu eller på grund av att deras ursprungliga syfte aldrig kom till skott. Mestadels är det Svampriket-relaterade bilder, och jag undviker att gå in i mappen för ofta, för det kan inte kännas annat än surt att där ligger arbetstimmar, dagar, veckor som inte använts till något. Än.

Några av bilderna är en axelryckning, andra får missnöjesrynkan där panna möter näsa att träda fram. Nu är det dags för en exorcism, genom att vädra ur den här mappen och dela med mig av dess innehåll så hoppas jag kunna jaga bort det där lilla knipet i magen av bitterhet, nu lägger vi det här bakom oss en gång för alla. Bryt upp, bryt upp! En ny dag gryr!

Förhoppningen är att några av dessa bilder ska gå att återanvända en vacker dag, i omstöpt form eller bara bitvis. Synd och skam vore annars, för ingen är gjord av tid och bilderna är på inget vis dåliga eller förbrukade.

Det hela började, som det så ofta gör i alla bra historier (som ”Narnia” och ”Alice i Underlandet”), med antropomorfism. Den där lätt oheliga blandningen av människa och djur som av någon märklig anledning är så fruktansvärt populär och lätt att ta till. Ingen slump att det blev ett av mina första uppdrag på Riket.

Det här var alltså tidigt i Svampens Tid att Tobbe inte ens var en permanent redaktör, och undertecknad var det absolut inte. Jag och Samson (som var mitt bollplank samt uppdragsgivare i början) satt och fnissade oss fram till vem som var vad, och jag gissar att vi aldrig riktigt tappade hoppet om den här bilden, för jag minns skisser på Tobbe som räv efter att han blivit en fast medlem på sajten.

Nu kan det här låta väldigt egenkärt, men jag tittar fortfarande på dem och tycker de har något, att man ana redaktionens personligheter under pälsen och fjädrarna. Än är det inte försent, vi drar ifrån två och lägger till fyra så skulle vi mycket väl kunna använda den här till något. Troligt? Nej, men det hade varit genuint skoj.

Det här är bara en kladd som jag gjorde några färgtester på, och när man tittar på den så saknar man Malin lite mera, för det där är en fantastiskt fånig och underbar klänning, och jag och Sandra skulle aldrig kunna rocka den lika hårt som fröken Söderberg. Personligen är jag svag för den blåa varianten, minns att Samson höll på den röda.

Den första Oktober, dagens då Anders teknik gjorde ett myteri i samma viktklass som när Skynet blev självmedvetet. Det var helt enkelt genuint synd om karln. Vi hade planerat för uppdateringar som skulle löpa under hela dagen, från tidig morgon till sena kvällen, och därför hade jag designat lämpliga bilder för syftet. Men allt gick om intet, och bilderna blev liggandes.

Så man kan bara spekulera i om Tobias Frondelius är något av en spågubbe, för den första Oktober anlände det specialdesignade NES som han fixat som en present till Anders. Stort plåster på såren för det tekniska debaclet, tryckt med en specialversion av avslutningsbilden som jag och Tobias smusslat med i hemlighet. Anders blev glad, det kom en och annan tår i ögonvrån och sedan dess har vi tänkt på Tobias med en mantel vajande bakom sig, lika varmt röd som hans hjärta.

  

Lägg gärna märke till att ni kan jämföra bilderna med eller utan skugga, vilket är himlans tufft i min värld. Men allvarligt talat, den här bilden undviker jag helst att titta på. För fy för alla fuskande Mother Brains vad jag la många timmar på den, och sen… gick skit ner.

Läsarna hade pratat om det och vi hade pratat om det, att KRAID vs. Svampriket borde hända på riktigt, att vi borde ta tillvara på dynamiken och göra något skoj ihop. Jag pratade speciellt mycket om det, och diskussionen sidorna emellan började komma igång och jag började skissa. Vi skulle mötas i olika spelutmaningar, man mot man eller i lag mellan de olika redaktionerna i så många spridda genres som möjligt.
Upplägget för bilden var klassiska japanska fighting-spel, lag mot lag, med det lätt klyschiga karaktärsgalleriet som oftast återfinns i just fightingspel. Den snabba ninjan, androiden, bikern, den överjävligt onda slutbossen, lolita-karaktären… Bilden skulle ha extra allt, vara otroligt välgjord och inte alls ha den skissiga estetik som jag alltid annars använde i våra bilder.

Karaktärerna tänktes noggrant igenom, och jag hade korrespondens med Sintorn från KRAID så att även hans redaktion skulle göras rättvisa. Sen arbetade jag på den i cirka tre veckor, la massor med tid på linjearbete och dynamiska skuggor, och när den väl var klar så sparade vi ner den och inväntade hösten.

Sen, inom loppet av ett par månader så ändrades förutsättningarna helt. Samson och Malin slutade på Svampriket, KRAID tackade för sig och stängde ner sidan med flaggan i topp och Riket varvade två av deras gamla medlemmar, Niklas Sintorn och Peter Ahonen.

Och bilden, den glömde vi bort. Mest jag, för när jag tänker på den så kommer samma ord alltid upp i mitt huvud: ”Ahmenvafan…”

Då är nästa bild och historia en betydligt soligare sådan. För den här nådde faktiskt fram och fick uppfylla sitt syfte. Därmed inte sagt att just du har sett den, såvida du inte är en av våra backare eller har lusläst min lätt löjliga blogg. Riket (innan jag hade slutit upp) hade lovat folk Malin-teckningar som tack för backningen till podden, med motiv önskade av de enskilda lyssnarna. Men Malin blev med ens en hårdare arbetande kvinna än förut när hon började jobba på Paradox, och tiden fanns bara inte där längre (och det ska tilläggas att när bilden väl var klar så hade vi även två medlemmar mindre i redaktionen, så att vi tagit tag i det redan innan var bara bra).

Så vi började klura på vad vi kunde göra som kompensation, och jag föreslog att jag skulle göra ett enda motiv, men att det motivet skulle – försöka! – samla upp själva essensen av vad spelkärlek kan vara.

Jag tittade igenom listan med önskemål, försökte ringa in vad folk ville ha och vilka spelserier jag själv tyckte representerade god och älska spelkultur.
Jag tittade extremt mycket på Jungs målningar och plockade såväl detaljer som stämning från dem.

Jag la ovanligt mycket jobb på skisserna, med tanke på att jag vanligtvis är en ”Okej, nu har jag en skiss och en kladd, nu värmer vi upp scannern så kör vi!”-konstnär, men det här motivet fick ta tid och växa fram långsamt. Jag tryckte in så mycket symbolik och teman som jag någonsin vågade, där den lilla enskilda spelaren – vi – representerade av den oskyddade Journey-figuren med de stora och lite otäcka ICO-väderkvarnarna runtom, medan den ljusa, varma och drömska världen med Zelda upphöjd till en slags gudom var det vi strävade mot.

Jag letade efter något mjukt, tilltalande och innehållsrikt som så många backare som möjligt skulle tycka om och vilja pryda sina väggar med. Jag kan bara hoppas att jag lyckades.

Där har ni oss, som vi var då. Självfallet handgjort, men man kan ju ge sig fasen på att det finns en app vid det här laget… Filmisar är hursomhelst förbaskat coolt, tv-spelsrelaterat eller inte så är det här något jag gärna återbesöker längre fram.

I den fnurran som uppstod när redaktionsmedlemmar försvann och tillkom hamnade även Skitsnacksfestivalen i kläm, och även den illustration som var knuten kring den. Återigen, den här kändes lite sorglig att släppa, och återigen så hoppas jag på att kunna använda den på något annat sätt.

Bilden, som du säkert ser, för du växte inte upp i ett hål i marken, är en parafras på ”Den sista måltiden”, da Vinci-fresken. Runt den samlade jag Anders och Samson, samt många av de karaktärer som svävade runt i deras gemensamma sfär. Några var självskrivna, som en svettig och tungt andandes Jeff Goldblum, andra lät jag dem själva få önska samt plocka från en lista med förslag.

Bakgrunden, för där behövdes en sådan, är löjligt, LÖJLIGT inspirerad av interiörerna från slottet i Disney-filmen Törnrosa. För man ska stjäla av de bästa, och de bakgrunderna är det bästa man kan vila ögonen på.

Jag blev verkligen nöjd med den här bilden, jag kan se tillbaka och gotta mig i färgskalan och jag minns hur roligt det var att göra små karikatyrer av diverse olika popkulturs-hjältar. Lägg även märke till att både Anders och Samson fått specialdesignade T-shirts speciellt för denna bild.

Nu följer två bilder som vi faktiskt inte slarvat bort, men som specialbeställts som presenter.

Den första beställde Frankie, Samsons sambo och kompanjon till hans födelsedag, och hon ville ha en bild helt dedikerad till honom och allt han älskar. Med honom ridandes på en basset och henne på en pterodactyl, självfallet. Jag gjorde en pastellvärld av godis, helt utan konturer för att få den att se så mjuk och softad ut som möjligt. Förebilder var bland annat konstnärinnan Mary Blair, en beskärd del sjuttiotalskonst och serien Bee and Puppycat.

Den andra är mera av samma, fast denna är från en pojkvän till en flickvän, närmare bestämt från Tommy till Gabriella, och den skulle vara full med hennes favoritfigurer från spel. Den är gjord i akvarell, samt tusch och färgpennor, och således ett av få ”riktiga” alster som jag fått beställning på under Rikets flagg (Sommarpod-porträtten är ett annat exempel). Den uppmärksamme vet att jag och Tommy tisslat om den här bilden i en pod, och nu var det dags att dela med mig av den till er.

Så där har ni det, det var hela – jo, jag lovar, HELA – ’I väntan’-mappen, nu har vi inga fler hemligheter mellan oss. Jag går nu vidare, ren och utan bitterhet, och jag hoppas verkligen ni har haft roligt. Kram på er.