Simon Flesser, som tillsammans med Magnus ”Gordon” Gardebäck är Malmöstudion Simogo, har kallat The Sailor’s Dream för det minst ”speliga” spel de gjort. Jag är beredd att hålla med. Spelet innehåller inte det vi traditionellt förknippar med spel, som problem som löses antingen med vapen eller tankekraft. Vi möter inga fysiska karaktärer, berättandet är sparsmakat och lämnar så mycket åt spelaren att lista ut själv att många inte kommer att förstå vad upplevelsen egentligen handlade om.

The Sailor’s Dream är en riktig upplevelse, och varje gång jag upptäcker något nytt blir jag glad och lite fnittrig, nästan som ett barn som kommer på något riktigt smart. Det är även en fantastisk audiovisuell liten upplevelse. Det säger en del att The Sailor’s Dream är igång på min padda brevid mig när jag skriver detta så att jag kan höra temalåten och vågornas brus under tiden. Vackert, mysigt och indragande alltså. Fint så. Men är det ett spel?

Vår käre vän och före detta Svampriket-redaktör Samson Wiklund listade i det allra första avsnittet av P3 Spel tre kriterier för vad som gör ett spel till just det.

Tv- och datorspel:

  1. Är digitala.
  2. Är interaktiva.
  3. Visas på en skärm.

Den tredje punkten var Samson själv lite tveksam till när jag pratade med honom, men vi kör på det ändå.

Enligt dessa kriterier, som jag också tycker är bra, är The Sailor’s Dream definitivt ett spel. Är det digitalt? Jajjekorv! Det finns ju bara till iOS-apparater som i allra högsta grad är digitala enheter. Är det interaktivt? Absolut! Det sveps, petas, knips och multipetas på skärmen som aldrig förr. Med sina speciella kontrollmetoder är The Sailor’s Dream mer interaktivt än väldigt många ”riktiga” spel. Det är även något av Simogos signum att använda sig av alla möjliga, självklara och oklara, sätt att använda en iOS-apparat på. Visas det på en skärm? Eh, ja. iOS-apparaterna är inte så mycket mer än en skärm och lite knappar, så utan tvekan.

[quote-right:Det har raljerats en del över att The Sailor’s Dream inte skulle vara ett spel]Enligt kriterierna, som visserligen inte i närheten av vetenskapliga, är The Sailor’s Dream ett spel. Väldigt mycket spel till och med. Jag får ofta en sur smak i munnen när ”gamers”, för de kallar sig ofta så, ska diktera vad som är ett ”riktigt” spel eller inte. Det har raljerats en del över att The Sailor’s Dream inte skulle vara ett sådant. Och det är klart, man erbjuds ju inte skjuta att ihjäl några ondingar, och man får inte ens någon möjlighet att köra snabbt med den där lilla båten eller spränga halva jävla världen. Det var samma snack, i ännu större utsträckning, när Journey kom, ett spel jag håller som det allra bästa under den förra konsolgenerationen.

Jag förstår att vi människor har en inneboende vilja att kategorisera saker och ting och sätta dem i fack. Det blir svårt för oss att få grepp om all den information vi bombarderas med under dygnets alla timmar annars. Men jag är övertygad om att spel är olika saker för olika människor, och att det måste få vara så. För någon är Call of Duty-spelen eller Metal Gear Solid 4 ”riktiga” spel, medan The Sailor’s Dream inte är det. För någon annan är The Sailor’s Dream och Device 6 så mycket spel de kan bli, medan de två tidigare nämnda actionliren är inget mer än interaktiva blockbuster-filmer.

The Sailor’s Dream, tillsammans med Simogos senaste två titlar Year Walk och Device 6, några av de mest intressanta spel som släppts de senaste åren. Även om de kommer nära vinner de inga GOTY-listor i min bok, men jag blir ständigt imponerad över vad de två Malmöiterna kokar ihop för skoj. Om det faktum att Simogo twittrade om att de redan testar en prototyp för ett nytt spel gör mig lycklig? Det kan du fethaja!