Krönika

Vad är ett spel – egentligen?

Simon Flesser, som tillsammans med Magnus ”Gordon” Gardebäck är Malmöstudion Simogo, har kallat The Sailor’s Dream för det minst ”speliga” spel de gjort. Jag är beredd att hålla med. Spelet innehåller inte det vi traditionellt förknippar med spel, som problem som löses antingen med vapen eller tankekraft. Vi möter inga fysiska karaktärer, berättandet är sparsmakat och lämnar så mycket åt spelaren att lista ut själv att många inte kommer att förstå vad upplevelsen egentligen handlade om.

The Sailor’s Dream är en riktig upplevelse, och varje gång jag upptäcker något nytt blir jag glad och lite fnittrig, nästan som ett barn som kommer på något riktigt smart. Det är även en fantastisk audiovisuell liten upplevelse. Det säger en del att The Sailor’s Dream är igång på min padda brevid mig när jag skriver detta så att jag kan höra temalåten och vågornas brus under tiden. Vackert, mysigt och indragande alltså. Fint så. Men är det ett spel?

Vår käre vän och före detta Svampriket-redaktör Samson Wiklund listade i det allra första avsnittet av P3 Spel tre kriterier för vad som gör ett spel till just det.

Tv- och datorspel:

  1. Är digitala.
  2. Är interaktiva.
  3. Visas på en skärm.

Den tredje punkten var Samson själv lite tveksam till när jag pratade med honom, men vi kör på det ändå.

Enligt dessa kriterier, som jag också tycker är bra, är The Sailor’s Dream definitivt ett spel. Är det digitalt? Jajjekorv! Det finns ju bara till iOS-apparater som i allra högsta grad är digitala enheter. Är det interaktivt? Absolut! Det sveps, petas, knips och multipetas på skärmen som aldrig förr. Med sina speciella kontrollmetoder är The Sailor’s Dream mer interaktivt än väldigt många ”riktiga” spel. Det är även något av Simogos signum att använda sig av alla möjliga, självklara och oklara, sätt att använda en iOS-apparat på. Visas det på en skärm? Eh, ja. iOS-apparaterna är inte så mycket mer än en skärm och lite knappar, så utan tvekan.

Det har raljerats en del över att The Sailor’s Dream inte skulle vara ett spel
Enligt kriterierna, som visserligen inte i närheten av vetenskapliga, är The Sailor’s Dream ett spel. Väldigt mycket spel till och med. Jag får ofta en sur smak i munnen när ”gamers”, för de kallar sig ofta så, ska diktera vad som är ett ”riktigt” spel eller inte. Det har raljerats en del över att The Sailor’s Dream inte skulle vara ett sådant. Och det är klart, man erbjuds ju inte skjuta att ihjäl några ondingar, och man får inte ens någon möjlighet att köra snabbt med den där lilla båten eller spränga halva jävla världen. Det var samma snack, i ännu större utsträckning, när Journey kom, ett spel jag håller som det allra bästa under den förra konsolgenerationen.

Jag förstår att vi människor har en inneboende vilja att kategorisera saker och ting och sätta dem i fack. Det blir svårt för oss att få grepp om all den information vi bombarderas med under dygnets alla timmar annars. Men jag är övertygad om att spel är olika saker för olika människor, och att det måste få vara så. För någon är Call of Duty-spelen eller Metal Gear Solid 4 ”riktiga” spel, medan The Sailor’s Dream inte är det. För någon annan är The Sailor’s Dream och Device 6 så mycket spel de kan bli, medan de två tidigare nämnda actionliren är inget mer än interaktiva blockbuster-filmer.

The Sailor’s Dream, tillsammans med Simogos senaste två titlar Year Walk och Device 6, några av de mest intressanta spel som släppts de senaste åren. Även om de kommer nära vinner de inga GOTY-listor i min bok, men jag blir ständigt imponerad över vad de två Malmöiterna kokar ihop för skoj. Om det faktum att Simogo twittrade om att de redan testar en prototyp för ett nytt spel gör mig lycklig? Det kan du fethaja!

Kommentarer

  1. SpeLinnea skriver:

    Jag blir också väldigt less på när någon ska diktera vad ett spel är eller inte är och blablabla. “Jag kan lika gärna se en film istället!!!” säger nån som motargument och jag känner bara men GÖR det då så man slipper höra snacket. Låt mig få spela och uppleva vad fan man vill.

    Ser väldigt fram emomt att få testa det. Just nu har vi ingen ios-device som pallar det, men kanske i framtiden! 🙂

    • Kim "Kimus" Söderström skriver:

      Bra rutet SpeLinnea!
      Min favorit är folk som tycker man kan läsa en bok istället för att spela spel som har en story.
      Deras argument: Jag vill spela! Jag vill inte läsa och behöva engagera mig (använda hjärnan)!
      =)

  2. Albin Bernhardsson skriver:

    Enligt de tre kriterierna skulle väl även Microsoft Word eller Photoshop klassas som datorspel? Skulle vilja lägga till ett fjärde kriterie, samma som kriteriet för konst av alla de slag: att det har ett icke-utilitärt syfte. Eller kanske snarare ersätta det tredje kriteriet med det, då spel som byggs upp enbart av ljud mycket väl också kan vara spel, i min mening.

    Kan tycka att det finns ett visst värde i att försöka definiera spel. Det tråkiga är när personer istället för att försöka hitta en så bra definition som möjligt istället använder en definition för att förklara vad spel “borde” vara. Att Dear Esther minsann inte är ett spel!! Må så vara att Gudfadern inte är ett spel eller att Lolita inte är ett spel, men det är fullkomligt irrelevant och ointressant.

    • Niklas Sintorn skriver:

      Ja kriterierna tog jag med mest för att jag mindes att Samson nämnde dem i Retroresan back in the day. Går såklart att tweaka dem en hel massa, eftersom program också skulle kunna vara spel enligt dem.

      Icke-utilitärt syfte kanske vore något att ha i åtanke också.

      Visst kan det finnas ett värde i att definiera spel, men precis som du säger blir det ju oftast att någon hasplar ur sig att det minsann “måste vara minst som Quake” eller något annat knasigt.

Skriv en kommentar