Under ett år hinner det hända mycket. Mycket bra saker, mycket saker som vi glömmer sekunden senare. Och sen de jävliga sakerna. De som irriterar oss mycket och länge. 2014 har varit ett jävligt år på många sätt och i veckans Fredagslista listar Linus, Tommy och Peter de saker som rört upp dem under året.

#GamerGate

Ingen har väl kunnat missa att GamerGate-röran har legat som en kissvåt filt över spelvärlden under stora delar av det gångna året. Ända sedan ett upprört ex hängde ut sin spelskapande flickväns påstådda sexuella relationer (något GG hävdar att hon gjort för att få bättre betyg på sitt spel, trots att den nämnda journalisten aldrig ens recenserade spelet) i en serie arga blogginlägg har internet kokat av ilskna spelare som hävdar att speljournalistiken är rakt igenom rutten. En vidrig, hatisk, antifeministisk och gravt misogyn rörelse tog fart.

Med cyniskt genomtänkta strategier eldade en målmedveten elit upp den stora massan och gjorde även de som faktiskt trodde sig kämpa för “etik” (även om de inte riktigt visste vad det var eller hur de skulle kämpa för det) blev redskap att använda mot oskyldiga människor. Man jagade reda på “lätta mål”, människor som rörelsen kunde bryta ner med doxxningar och hot, man hade stridsplaner med namn som “Operation Disrespectful Nod” och man försökte använda den extrema minoritet som inte var vita, heterosexuella män i rörelsen som en sköld mot kritik under (den ironiskt döpta) hashtaggen #NotYourShield. Man byggde upp en inre, självbekräftande kultur där de såg sig själv som offer för en massiv konspiration, inte olikt kulturer som finns i alternativmedicinska eller rasistiska kretsar (det är ingen slump att den enda någorlunda stora svenska publikation som skrivit positivt om rörelsen har kopplingar till SD).

Istället för att kritisera företag som utövar ekonomiska påtryckningar på en redan ansatt branch har man aktivt jobbat för att företag ska använda mer påtryckningar för att styra redaktionellt material
Påståendet att GamerGate skulle handla om journalistisk etik faller ganska snabbt när man tittar närmare. Först och främst verkar rörelsen ha väldigt lite insikt i vad pressetik faktiskt innebär. Istället för att fokusera på de problem som faktiskt finns har allt fokus legat på dett ytterst pyttiga problemet med enskilda indieutvecklare som råkar känna speljournalister (vilket inte är ovanligt, eftersom spelvärlden på många sätt är väldigt liten). Istället för att kritisera företag som utövar ekonomiska påtryckningar på en redan ansatt branch har man aktivt jobbat för att företag ska använda mer påtryckningar för att styra redaktionellt material. Som återkommande argument har man pekat på en lista över etiska regler för journalister, trots att den texten riktar sig mot rena nyhetsjournalister och egentligen har mycket lite att göra med kulturkritik. Ja, och så är det ju det faktum att många av de hårdast utsatta individerna inte ens är journalister.

Kort sagt är GamerGate ett kapitel i spelhistorien vi alla helst vill glömma. Fortfarande krigar en liten grupp GamerGatare runt på internet, men rörelsen tappar allt mer fart. Det kommer antagligen inte dröja länge innan det hela är helt dött och begravet. Och skönt är väl det.

Glömmas ska dock inte att GamerGate förde med sig i alla fall en bra sak: en våg av människor kom ut till stöd för jämlikhet i spelkulturen, både från industrin och pressen. Och förhoppningsvis går vi nu en ljusare framtid tillmötes.

Spelprofiler på WiiU

Det är 2014. Digital distribution fortsätter att öka. Även Nintendo fokuserar mer och mer på att sälja digitala kopior av sina spel, utan mellanhänder. Och jag tycker man gör det ganska bra, utifrån ett prisperspektiv. Jag valde att köpa Super Smash Bros digitalt eftersom det kostade mindre än det hade gjort i de flesta butiker, plus att jag får det direkt och kommer alltid ha det med mig på fester. Nintendo har även börjat dela ut recensionsexemplar digitalt mer och mer under 2014. Det brukade vara ovanligt, men hur har vi fått massor av årets titlar digitalt. De flesta, faktiskt. Och det gillas!

Men! Det här skulle kunna bli en text om hur WiiUs begränsade hårddisk ställer till med problem i kombination med digitalsatsningen. Det kan dock fixas med en extern hårddisk. 800kr så har din WiiU en 1TB stor hårddisk. Tips: Om det krånglar kan det vara för att konsolens USB-port inte förser den externa hårddisken med tillräckligt mycket ström. Köp en simpel Y-kabel för 50kr, och kör hårddisken via två USB-portar så kan det lösa sig. Så låg det till för mig i alla fall.

Så med utrymmesproblemet ur världen står ett olösbart bekymmer kvar. När jag har fått ett digitalt recensionsexemplar av ett spel, spelar det på min konsol här hemma, för att sedan spela in en quicktitt på spelet med Ludde i Gävle… Då vill jag kunna logga in på min WiiU-profil från Luddes konsol, och ladda hem spelet för att spela på hans konsol. Går det? Nej! Vilket innebär att jag måste packa ner hela jävla konsolen, inklusive WiiU-padden! Vet ni hur svår den är att packa säkert? Med spakar och skit. Sen måste vi plugga ur Luddes WiiU, och ersätta den med min WiiU, innan vi kan spela spelet hos honom.

Mitt största jävelskap 2014 var att behöva frakta mitt WiiU fram och tillbaka till och från Gävle om och om igen, bara för att Nintendo inte tänkt på onlineprofiler.

Örnar

Av alla yrken jag kan tänka mig, både påhittade och verkliga, så finns det bara ett som toppar både brandman på solen och kränkmätare åt Marcus Birro. Av alla helvetesyrken är ornitolog i Kyrat förmodligen det värsta.

För det första finns det bara tre sorters fåglar. På marken finns den praktfulla påfågeln. Den glider mest runt i skogsområden och är skön, en del av atmosfären. Sen finns “den ofarliga men ändå oroväckande lik örnen” som cirkulerar en bit ovanför dig och kör sina fågelbusiness som den bäst vill. Jag har inte sett den göra något annat än just det. Se ut som en örn. Det är dess plats i livets cirkel. Att i perfekt synergi med mördarfågeln själv ge falska alarm till spelaren. Och så till sist har vi då aset själv. Örnen.

Så till att börja med har du bara två att se innan du kan lägga fågelskådarhatten på hyllan. Fast du kommer aldrig få lägga den på hyllan. Du kanske aldrig mer kommer bära hatt över huvud taget.

Ni som är bekanta med How I Met Your Mother har hört talas om Slapsgiving. Precis så är det. Väntan är värre än själva smällen
Örnarna i Kyrat tillhör den där sällsamma skaran fiender som konstant gör en nervös med sin blotta existens. Det räcker att jag startar spelet, hör de skräna i fjärran och sen gnisslar jag tänder resten av sessionen. De finns nästan över hela kartan och en är ju konstant utomhus. De är dessutom så pass snabba att de kan attackera dig även om du blåser fram i ett fordon utan tak. Ni som är bekanta med How I Met Your Mother har hört talas om Slapsgiving. Precis så är det. Väntan är värre än själva smällen, fast smällen här är med sylvassa klor. Få spel lyckas inge en sådan genuin nervositet.

Tigrar, noshörningar, ormar och vildhundar går liksom att försvara sig mot på ett annat sätt eftersom vi, som i många andra spel, tar oss rollen av landlevande däggdjur.  Vi har oftast ögonen riktade framåt eftersom vår business oftast utspelar sig på Terra Firma. Allt ovanför vår skalp är liksom inget vi har att göra med. Det enda vi lärt oss är att kanske ha en hatt för att skydda oss från solbränna. Vi är inte skapta för att vara beredda på fågelattacker 24/7. Men i Far Cry 4 måste vi vara det. Det är jobbigt men också underligt tillfredsställande på något sjukt sätt.

Som om ditt eget liv inte vore nog så ser du de stackars innevånarna konstant kämpa med denna farsot. “Aaah, eagle!” är lika förekommande längst Kyrats lervägar som “Är det ledigt här?” i svensk lokaltrafik, och om det inte är en människa som råkar ut för det så är det en gris eller en hjort som blir attackerad.  Faktum är att örnarna i Kyrat flyger iväg med sina byten ibland till vad jag bara kan förmoda är en makaber massgrav täckt av hårbollar, grisben och skalperade människohuvuden.

Årets rövhål är Kyrats örnar.