Krönika

Vi märker när ni fejkar

Jag skulle kanske inte precis hävda att jag är ”nere med kidzen”. Visst, jag är i genomsnitt ungefär örti år yngre än resten av redaktionsmedlemmarna, men jag har väl aldrig varit den fräsigaste katten i gänget precis. Och även om jag hade varit det så bleknar ens ball-kunskaper i betydligt snabbare takt än vad man kanske hoppas. Sätt mig med valfri femtonåring och det kommer inte ta lång tid innan de börjar fnissa åt ”hipster-farfar”.

Sätt mig med valfri femtonåring och det kommer inte ta lång tid innan de börjar fnissa åt ”hipster-farfar”
Gemensamt för majoriteten av spelutvecklare än att de är ännu lite äldre än vad jag är. Och även om det så klart inte är en helt allmän sanning så skulle jag väl säga att de är ännu lite mer out of touch med högstadiecrowden. Och ibland blir det lite pinsamt tydligt när de försöker göra spel för en ball ungdomsgeneration de har absolut ingen koll på.

Jag har varit glad att kunna backa på mycket av kritiken jag initialt hade mot Sunset Overdrive. Kontrollen som först kändes slö och osmidig var raka motsatsen när jag väl fick leka med den i det färdiga spelet. Och ingen är gladare över det än jag. Men viss kritik kvarstår. Och en av dem är hur man slängt en tunn fernissa av punk över alltihopa.

Visst är det vid första anblick ett spel så fullt av punk att det sprutar ur röven, men när man tittar närmare så börjar man sprickorna i fasaden. Det känns inte genuint. Det känns clip on-fluga på bankett. Det smakar HM-punk.

Ur högtalarna dånar muzak-punk, monoton och karaktärslös. Snarare vald av någon som letat i en ljudbank än av en punkälskare. Och möjligheterna att klä karaktären må inkludera alla punkklichéer du kan komma på, och vapnen må vara all kinds of whacky, men det saknar liksom hjärta.

Jaffes tonårsfantasier

Jaffes tonårsfantasier

I helgen visade David Jaffe, den stolta farsan bakom både Twisted Metal och God of War, upp sitt kommande projekt, Drawn to Death. Testosteronet är precis lika överväldigande som det alltid varit i karlns spel, men den här gången mer än någonsin försöker Jaffe göra ett spel som hämtat ur en tonårsgrabbs hjärna.

David Jaffe är 43. Hans mentala ålder kan man så klart dra det ena elaka skämtet efter det andra om, men det var ett tag sedan han brände runt kvarteret på en crossmoppe och smygrökte bakom gympasalen. När han nu ska prångla ut ett spel baserat på en tonårssnubbes teckningar börjar jag direkt känna hur handen rör sig mot pannan. Nu vet jag ju absolut ingenting om hur spelet kommer bli när det är färdigt. Kanske blir det fantastiskt. Men risken känns överväldigande att i alla fall presentationen blir ganska pajig.

Åldern är så klart inte det enda viktiga och att säga det är väl kanske mer än lite missvisande egentligen. Fast poängen kvarstår. Det kanske är fel, men en bra metafor för hur det är. Den cyniske företagaren som försöker ta samhällspulsen och skapa något ballt mest bara för att sälja.

So much attityd

So much attityd

Nu säger jag inte att Jaffe och Insomniac inte har en genuin uppskattning för sina verk, absolut inte, men jag kan inte skaka av mig känslan att de försökt emulera en kultur de helt enkelt inte fattar. Och de är långt ifrån ensamma med det. Fifa Street och Need for Speed: Underground känns ungefär lika street och underground som en fyrtioårskrisande mellanchef som står med slipsen runt huvudet och diggar med i Will Smiths Wild Wild West.

Så. Utvecklare. Gör precis vilka spel ni vill, men försök inte trycka en attityd i halsen på oss som ni själva inte riktigt kan stå bakom. Är ni inte punk, försök inte fejka det. För vi kommer märka det.

Kommentarer

  1. DS skriver:

    Håller med fullständigt. Hela attidyd-grejjen borde vi lämnat kvar i 90-talet.

    Det är extra irriterande i racingspel tycker jag. Man vill liksom bara ut och köra, men man tvingas först lyssna på tveksam dudebro-dialog och sedan drifta till nån amerikansk radiorock (ja jag tittar på dig, Dirt 3).

  2. Kim "Kimus" Söderström skriver:

    Ja, det är ju så det ser ut.
    De som överanstränger sig för skapa något för ungdomar.
    Eller de som likt Nintendo valt att se sina spelarbas som betydligt yngre/omognare än vad de egentligen är.
    Själv föredrar jag de som vågar gå lite sin egen väg för att de har en genuin kärlek för spel.
    De som inte stirrar sig blinda på vilka det är som kommer spela deras skapelser utan fokuserar mer på att göra ett bra spel.
    Väldigt få spelstudios som har den lyxen dock…
    Det är också väldigt få spelstudios som satsar på den spelarbas som vid det här laget hunnit bli 30-40 år.
    Samtidigt är det nog ganska bra att det görs färre spel för denna äldre spelarbas.
    Det är enormt stressande som det är med alla bra spel man inte hinner spela och det vore ju hemskt för spelens rykte om det fanns bra spel för en vuxen publik. =)

  3. pelle skriver:

    nänä grejen är att sådana spel riktar sig till oss lite äldre som tycker det är lite nostalgi med sådana grejer i spel!

    • Kim "Kimus" Söderström skriver:

      Det må vara din uppfattning.
      Själv ser jag främst remakes/HD-utgåvor av gamla spel som nostalgi-trippar för oss äldre eller när spel görs med klar retro-doft.
      Hur Nintendo ser på spelutveckling och vem spelen främst är riktade till/utvecklade för – det är redan etablerat…oavsett vad dess spelare själva anser. =)

Skriv en kommentar