Bara ordet “Helldivers” har fått mig att fnissa fler än en gång. Det finns en ostighet däri som förlängs ut i spelets alla termer, handling och helhetsintryck – och referenserna och vinkningarna till annan populärkultur verk går verkligen inte att ta miste på. Men i Helldivers finns också ett spelkoncept som håller mer än på papperet och en mekanik som lyckas balansera tunga vikter på vardera axel. Arrowheads Studio spelar högt men i min bok har de lyckats mer än väl.

Det enda sättet att spela Helldivers är online. Fokus ligger utan tvekan på att spela i grupp, antingen från soffan eller online (eller både och, för den delen) men rent tekniskt kan du ensam ge dig ut på spelets olika uppdrag. De enklare uppdragen innebär ofta också enklare mål – en SAM-site som ska aktiveras eller ett område som ska tas över. Men ju närmare fiendernas hemplanet du kommer desto mer tydligt blir det också att samarbete är den tveklöst tyngsta byggstenen i Helldivers.

Upp till fyra spelare kan ta sig ann uppdrag tillsammans, men förutom att hjälpa varandra under det specifika uppdraget så hjälps i förlängningen alla till att slå tillbaka fiendestyrkorna bort från hemplaneten Super-Earth. Alla framsteg – oavsett om en spelar ensam eller i mindre grupp – samlas ihop i en större pott som i förlängningen avgör hur hela kriget mot Super-Earths tre olika fiender artar sig. Greppet påminner om det som Housemarque använde sig av i Dead Nation, och jag gillar idén på ett konceptuellt plan, medan jag inväntar de faktiska resultaten. Kan vi förlora kriget? Vad händer när alla fiender är tillintetgjorda? Frågorna finns i skrivandets stund kvar i allra högsta grad, men så även nyfikenheten.

Helldivers är inte svårt bara för sakens skull, det finns en välvägd balans som snabbt ger spelare effektiva verktyg – för de som vet hur de ska utnyttjas
En annan aspekt som höjt många ögonbryn är svårighetsgraden. Planeternas slumpgenererande fiender kommer ofta, i stora antal och har en ful ovana att  överskölja spelarna, våg efter annan. Utmaningen ökar snabbt och brant utan att se bakåt och det numera exotiska inslaget “friendly fire” kommer inledningsvis pröva även de mest sammansvetsade grupperna. Samarbetet handlar nämligen inte endast om att skjuta flest kulor med mest kraft, då kommer du säkerligen sänka någon av dina kamrater i skottsalvan. För de riktigt kniviga situationerna behövs koordination, tålamod och fingertoppskänsla. Helldivers är nämligen inte svårt bara för sakens skull, det finns en välvägd balans som snabbt ger spelare effektiva verktyg  – för de som vet hur de ska utnyttjas.

Spelets vassaste verktyg stavas “Strategems” – objekt som ammunitionslådor, mechrobotar eller riktade attacker, som Helldivers kallar ner från moderskeppet ute i rymden och som kan vända vilken tilltrasslad situation som helst. Men för att kalla ner denna assistans förväntas en Helldiver att slå in en kod, som ökar i komplexitet ju mer kraftfull din Strategem är. I en pressad situation, där fiendestyrkor stormar in från alla hörn och du desperat inväntar skeppet som ska ta dig från den fientliga planeten, är din kyla och precision minst sagt livsviktig.  Och det är där och då som Helldivers är som allra bäst.

Helldivers lyckas göra en buljongtärning av flera olika smaker och influenser från andra större och mer påkostade produktioner. Men helheten blir ändå en unik och intensiv upplevelse där smarta designbeslut lett till att spelet håller ihop, fast det egentligen kanske inte borde göra det. Det storskaliga kriget är långt ifrån över, men för att besegra Super-Earths fiender kommer jag behöva hjälp.

Någon intresserad?