âThe only winning move is not to playâ Ă€r bevingade ord frĂ„n 80-talet som pĂ„ stĂ€llen varit min stĂ€mgaffel genom min karriĂ€r som TV-spelsnörd. FrĂ„gan jag stĂ€ller mig sjĂ€lv svider lika mycket varje gĂ„ng, men beslutet har nĂ€r allt kommer omkring gjort att allt kĂ€nns mer harmoniskt. Ăr det dags att sluta, Peter? Har du nĂ„tt vĂ€gs Ă€nde med det hĂ€r spelet?
Ja.
Vinnarattityden och viljan att segra driver de allra flesta spelare jag kĂ€nner genom de svĂ„raste titlarna, vars krona pĂ„ senaste tiden burits av From Softwares stortitlar. Du ska lida, försöka igen, klara dig genom frustration och repeterande moment för att fĂ„ din belöning. Det Ă€r en egentligen samhĂ€llelig och mĂ€nsklig dygd som du ska applicera pĂ„ det du tar dig för i livet för att vara en vinnare. SĂ„ vart svedan kommer ifrĂ„n Ă€r ju ingen gĂ„ta. Att ge upp Ă€r i nĂ€stan alla sammanhang svagt och fult, och nĂ€r jag tillslut ger upp pĂ„ Bloodborne sĂ€ger en röst i huvudet att jag Ă€r lat och degenererad, gamerkulturens svar pĂ„ Reinfeldts âsovande folkâ.
Men oh boy, vilken jÀvla befrielse det finns i den kÀnslan. Allt kÀnns sÄ mycket bÀttre.
För det första kÀnns det som att Bloodborne aktivt förhindrar mig frÄn att uppleva det jag vill. Hemligheter, monsterdesign, story och utforskning Àr svÄrfÄngat i dess sanna bemÀrkelse och du ska minsann jobba för att fÄ komma vidare. JÀgare och byte lÄsta i nÄn urÄldig och i dagslÀget vÀrdelös lek. MÄste du vara sÄ jÀvla elak, Bloodborne? Varför ska jag försöka upprÀtthÄlla det hÀr extremt problematiska förhÄllandet dÀr du Àr ett svin och jag Àr arg hela tiden? Ska vi verkligen försöka igen?
För det andra sĂ„ kĂ€nns hĂ„rt arbete för en marginell belöning helt menlöst i spelkulturen 2015. Det kĂ€nns som att gĂ„ ut ur en varm buffĂ©restaurang för att jaga sitt eget byte bara för att det smakar bĂ€ttre. Eller som att behöva slĂ„ss med Thor för att fĂ„ kolla pĂ„ Avengers 2. Gudarna vet att jag uppskattar hĂ„rt arbete för belöning i andra sammanhang, men om âthe path of least resistanceâ stĂ„r vidöppen framför dig, varför göra det jobbigt? Vi har lets play-videos dĂ€r jag kan ta del av spelets fantastiska utseende, handling och design, kommenterat av nĂ„n begĂ„vad och rolig mĂ€nniska. Dessutom finns det finns tiotals andra spel just nu jag ocksĂ„ vill testa, spela, prata om och kanske göra lite material kring. Ska vi köra ett av dem istĂ€llet?
För det tredje, jag Àr inte en lökig universitetsstudent lÀngre. Jag har ett heltidsjobb, ett förhÄllande och precis som Linus skriver sÄ Àr det inte alltid jag gillar spel mest. Film, serier, serietidningar och umgÀnge ska fÄ plats i livet. Jag har trots spelets förtjÀnster helt enkelt inte tid att bli bÀttre pÄ det, Àven om jag skulle ha det Ànglalika tÄlamodet jag anser krÀvs.
SÄ om du vill se pÄ saken ur mina ögon, stÀll dig sjÀlv frÄgan om du vill ta med en trevlig mÀnniska till en bra restaurang i nÄgra timmar? Eller lÄter det roligare att spendera tvÄ veckor med att försöka hitta mat i öknen med ett saboterande rövhÄl?
Jag har aldrig klarat ett enda av From Softwares spel men jag Àlskar dem allihopa. Vi har dock aldrig klickat helt förrÀn jag slÀppt taget och gett upp. Det Àr dÄ jag kunnat beundra deras fantastiska hantverk pÄ mina villkor.
Just det hÀr med svÄra och/eller lÄnga spel Àr nÄgot jag tÀnkt pÄ oerhört mycket den senaste tiden. NÀr jag var yngre sÄ spelade jag nÀstan hela tiden, jag spelade allt jag kom över och allt jag satt mig med skulle jag se slutskÀrmen pÄ, om spelet var bra eller inte spelade inte sÄ stor roll. Det fanns allt som oftast nÄgot i spelet som höll mig kvar. Att spela var nÀstan viktigare Àn vad jag spelade.
Men idag Àr jag förÀlder, make och har ett heltidsjobb. Att spela Àr oavsett om jag vill det eller inte sÀrskilt viktigt lÀngre. Visst Àlskar jag att spela och det finns en uppsjö av spel som jag verkligen vill sÀtta tÀnderna i. Men hur gÀrna jag Àn vill sÄ finns det ingen vits att köpa och sÀtta tÀnderna i Bloodborne, witcher 3 eller remaken av Final fantasy 10. Tiden för att fÄ en komplett upplevelse av dessa spel finns helt enkelt inte. Visst skulle jag vÀl sÀkert klara av dem om jag vÀl satt mig med dem men hur kul Àr det att dela upp speltiden pÄ 55st entimmes sessioner? Det var nÀr jag spelade igenom senaste Dragon age som jag kom till insikt att spel nu mer funkar bÀttre i smÄ portioner. Varför ska jag utsÀtta mig sjÀlv för en sönderstyckad upplevelse av ett Dragon age, bloodborne eller FF nÀr jag istÀllet hinner njuta av ex child of light, rouge legacy, brothers och fler dÀrtill under samma tid som ett av de tidigare nÀmnda spelen krÀver?
Just Rouge legacy ser jag som ett nÀrmast perfekt spel nÀr det kommer till vad det krÀver av mig och min tid. Att klara av det krÀver inte sÀrskilt stor tid eller skill av mig som spelare sÄ lÀnge jag inte sjÀlv vill det. Jag kan fortsÀtta att nöta det precis sÄ lÀnge jag vill och hela tiden möta ett större motstÄnd Àn vad jag gjorde förra varvet. Men nÀr jag vÀl nÄtt min personliga grÀns för svÄrighetsgrad eller tid sÄ kÀnner jag ÀndÄ inte att jag blivit snuvad pÄ nÄgot eller missat nÄgot viktigt. Det Àr nÄgot jag verkligen hoppas fler utvecklare kommer försöka sig pÄ och som jag tror att en majoritet av spelare verkligen skulle uppskatta. Vi med tidsbrist kÀnner oss nöjda och alla hardcoregamers med tid i massor fÄr kÀnna sig lite lite vassare utan att nÄgon egentligen fÄtt en fattigare eller rikare upplevelse.
Rogue Legacy var verkligen toppen pÄ det sÀttet, Àven om jag tappade det och slutade försöka pÄ andra bossen. Men det har perfekt pacing för att sitta en timme och ÀndÄ ha nÄgot utmanande framför sig. I annat fall söker jag mer efter estetiska och narrativa upplevelser mer Àn svÄrighetsgrad. Faktum Àr att jag saknar FUSK i From Softwares spel. Ett sÀtt att bara skippa svÄra bossar och fÄ fortsÀtta utforska vÀrlden vore kalasbra verkligen.
Fusk?
Men tanken Àr ju att spelet ska upplevas pÄ ett sÀrskilt sÀtt. Om man bara vill ha en upplevelse finns det ju korridorspel och lÀtta Àventyrsspel man kan sÀtta sig med. Med risk för att lÄta pÄhoppande, men hela fusk-biten kÀnns ju som ett bra exempel pÄ hur degenererade vi har blivit, hur vi vill att spelen ska duka upp sig utan anstrÀngning att klara dem. Visst, fusken fanns förr ocksÄ, men de var inte i nÀrheten av lika daltande som de kan vara idag.
Det som har gjort Souls-serien sĂ„ kĂ€nt Ă€r ju att det INTE finns fusk, att det inte finns nĂ„gon svĂ„righetsgrad, och det Ă€r det som för mig och mĂ„nga andra Ă€r det vinnande konceptet – Spelen kompromissar inte och de som vill ha den typen av utmaning kan fĂ„ den. Med olika svĂ„righetsgrader eller fusk skulle det förstöras och dĂ„ skulle kompromisserna vara överallt iallafall.
Jag förstÄr om det Àr svÄrt att hinna med dylika spel om man har familj och tv-spel inte Àr ett huvudsakligt intresse, men sÄ spelar jag inte sportspel dÄ jag tycker de kÀnns trÄkiga. Jag vill inte att man ska slÀnga in ett levelsystem, blod eller vapen dÀr. Sportspelen kan fÄ vara sportspel, sÄ spelar jag nÄgot som lockar mig mer istÀllet.
Jag motsÀtter mig idén att ett spel ska upplevas pÄ ett speciellt sÀtt. Betraktaren och spelaren Àr ursprunget för den specifika upplevelsen och min personliga upplevelse vet jag skulle pÄverkas positivt av möjligheten att enklare ta mig förbi svÄra partier.
Degenereringen du pratar om kommer ju frÄn tanken att en ska kÀmpa, men för vad? Det enda vi kÀmpar för nÀr vi mÄste kÀmpa för att fÄ en kulturell upplevelse Àr ju kÀmpandet i sig. Jag vill ta del av Bloodbornes vÀrld och alla fantastiska idéer, referenser och design som finns dÀr. Det Àr min drivkraft i spel.
Om det Àr degenererat att den mÄlsÀttningen sÀtter sig över viljan att dunka huvudet i vÀggen för att fÄ den fÄr stÄ för dig dÄ. En tanke jag ser som ganska arrogant isf, Àven om jag inte tror det Àr fullt ut sÄ du menar.
Det var inte menat som arrogans, sÄ det ber jag om ursÀkt för. Jag menar bara att fighting Àr fighting, sport Àr sport och i det hÀr fallet Àr temat utmaning. Jag kan ju inte förvÀnta mig att fÄ ut nÄgot av ett spel som inte finns dÀr frÄn utvecklarnas sida. Utmaning som genre lÄter ju lika vagt som oortodoxt, men det har blivit det som fÄr Souls-spelen att bli speciella, att sticka ut.
SjĂ€lvklart Ă€r upplevelsen individuell och inget som kan kontrolleras i detalj av utvecklarna, men det som gjordesDemon’s Souls kĂ€nt var den oförlĂ„tande svĂ„righetsgraden, tillsammans med den gömda historia och lore som genomsyrade spelet. Dark Souls blev ocksĂ„ vĂ€lkomnat med applĂ„der dĂ„ det följde samma premiss som Demon’s. Communityt blev lika stort som bra, dĂ„ mĂ€nniskorna dĂ€r hjĂ€lpte varandra och uppmuntrade och grattade vaeandra. Med Dark Souls 2 ville de nĂ„ ut till en större publik, vilket resulterade i att ett dĂ„ligt beteende letade sig in i communityt. Souls-spelen har bland de bĂ€sta communityn som finns dĂ€rute och det var hjĂ€rtskĂ€rande att se det ”förgiftas” av arrogans och ohövlighet.
Jag menar sÄklart inte att Souls-spelen och Bloodborne ska vara elitiska spel för ett fÄ utvalda, men genom att inkludera svÄrighetsgrader i Bloodborne ökar man risken avsevÀrt att communityts kvalitet blir sÀmre, precis som med DS2.
EpicNameBro, en av de frÀmsta (om inte DEN frÀmsta) pÄ youtube formulerar vÀldigt bra varför svÄrighetsgraden Àr en nödvÀndighet och varför den Àr sÄ bra. Att ha familj gör det absolut svÄrare att komma in i spelet, men det Àr inte omöjligt. Det Àr synd att vissa nissar spelet som vill uooleva det, men kÀrnan i Souls och Blood Àr fÀrdigheter. Det Àr ett spel som bygger pÄ gameplay och dina fÀrdigheter som spelare.
Vi tycker helt enkelt olika, men jag Ă€r tacksam för att svĂ„righeten Ă€r vad det Ă€r i de hĂ€r spelen. Andra spel ger ofta samma tillfredsstĂ€llelse som att se klart en film för mig; det Ă€r bara en upplevelse. Att klara ett Souls-spel fĂ„r mig att strĂ€cka pĂ„ ryggen i flera dagar efterĂ„t. đ
Lustigt att du nĂ€mner Epic NameBro eftersom han Ă€r killen jag gĂ„r till för att tillgodose mig spelen. đ
Och som sagt sÄ trodde jag inte att du menade sÄ helt, men menar att det finns ett frö dÀr som kanske slagit rot i Souls-communityt. SjÀlvklart finns det en god och ren tanke med att spelen inte har instÀllningsbar svÄrighetsgrad. Det gör tom spelen bÀttre nÀr jag ser utifrÄn. Men för mitt eget spelandes skull skulle jag Àlska den möjligheten, dÄ Epic Namebros videos bara Àr second best.
Intellektuellt sett kan jag ju kristallklart se hur gött det mĂ„ste vara att klara nĂ„got pĂ„ egen hand sĂ„, men emotionellt Ă€r jag en annan best dĂ€r. Som jag sagt i andra kommentarer hĂ€r sĂ„ Ă€r individuell prestation nĂ„got jag inte tĂ€nder pĂ„. Jag vĂ€rdesĂ€tter andra former av upplevelser och utmaningar snarare Ă€n mekaniska. Att spela i lag dĂ€remot gör att jag eldar pĂ„ alla cylindrar nĂ€r det Ă€r svĂ„rt pĂ„ just det sĂ€ttet. SĂ„ more power to ya, och nĂ€stan alla jag kĂ€nner som gillar Souls-spelen Ă€r hövliga och smarta och förstĂ„r att spelen inte Ă€r för alla. Men ja, lite av en reaktion Ă€r ju den hĂ€r texten. Förmodligen pga dess vĂ€xande popularitet och ”git gud!”-skiten. I dont wanna!
Ja herregud…”git gud”-grejen sĂ„g jag inte mycket av innan DS2 om jag ska vara Ă€rlig. Men det Ă€r vĂ€l det priset communityt har fĂ„tt betala för att försöka nĂ„ ut till nya mĂ€nniskor. Vill man ha en bredare publik riskerar man helt klart att fĂ„ med sig en del stolpskott.
Jag hĂ„ller helt med dig, till hundrafyrtioelva procent, vad det gĂ€ller co-op. Jag har otroligt svĂ„rt för fightingspel eller PvP i form av Battlefield och liknande, men samarbete – DET kan fĂ„ nĂ€stan vilket skitspel som helst att bli jĂ€tteroligt. Kan f.ö. tillĂ€gga att det Ă€r riktigt roligt att co-opa i Bloodborne och Souls-spelen. Det kan jag varmt rekommendera om du kĂ€nner för att ta upp det igen. đ
Ă h, det mĂ„ste jag tillĂ€gga! Det finns faktiskt olika svĂ„righetsgrader i Souls-spelen och Bloodborne. ”Problemet” Ă€r vĂ€l att man Ă€ndĂ„ mĂ„ste kĂ€nna till spelet ganska bra. I Dark Souls kunde du köra pĂ„ ”easy” genom att anvĂ€nda magi dĂ„ det utplĂ„nade det mesta utan större problem. Vad som gĂ€ller i Bloodborne vet jag inte riktigt, men det finns garanterat dĂ€r ocksĂ„. Det Ă€r med andra ord en vĂ€ldigt organisk och subtil svĂ„righetsgrad som kan vara svĂ„r att hitta, men nĂ€r man vĂ€l gör det kan man dra ner svĂ„righetsgraden avsevĂ€rt.
Jag mĂ„ste Ă€ven tillĂ€gga att det kĂ€nns fantastiskt att fĂ„ prata spel dĂ€r vĂ„ra Ă„sikter skiljer sig sĂ„ starkt, men att vi Ă€ndĂ„ kan formulera vĂ„ra tankar och Ă„sikter utan smutskastande. Tack för det! đ
Nu ska jag sĂ€tta mig och svĂ€ra lite över att jag fĂ„r för mycket stryk i Bloodborne, faktiskt. đ
Hur skulle ett val av svÄrighetsgrad göra det sÀmre dÄ fÄr alla spela pÄ sitt sÀtt. Sen Àr det ju viss skillnad att ta upp en genre man inte ens gillar kan sÀga samma sak om racingspel men dÀr bryr jag mig inte eftersom jag inte gillar racingspel, men dÀremot gillar jag fantasy rpg men jag kan inte spela Souls spelen och Bloodborne eftersom att dem Àr sÄ svÄra.
Jag var jĂ€ttenĂ€ra att ge upp flera gĂ„nger i Souls-spelen, sĂ€rskilt nĂ€r jag visste att det inte fanns nĂ„got speciellt i slutet mer Ă€n möjligheten att spela om hela spelet igen, och igen, och igen… En evighetsmaskin av bortslösad tid. Men sen var det nĂ„got som klickade för mig tror jag, för jag började se pĂ„ spelen som de enda i sitt slag. Det kĂ€ndes helt plöstligt viktigt för mig att de fanns i min samling för att de inte var som alla andra. Sen började jag bli mer och mer sugen pĂ„ att klara dom bara för att jag kĂ€nde att jag inte kunde klara dom. SĂ„ det blev mycket mer en personlig grej Ă€n ”nu ska jag fĂ„ se slutet pĂ„ det hĂ€r spelet”. Jag ville bevisa för mig sjĂ€lv att jag hade skicklighet och uthĂ„llighet nog att ta mig igenom Ă„tminstone ett From Software-spel. Och nu sitter jag hĂ€r pĂ„ andra sidan och har klarat tre av dom (inklusive Bloodborne) av bara farten.
Jag hade nog inte Ă€lskat de hĂ€r spelen lika mycket om det funnits en uppsjö liknande spel – jag tror att en del av deras vĂ€rde bestĂ„r i att de Ă€r ensamma om vad de gör. Och sĂ„ tror jag ocksĂ„ att alla kan klara spelen om de lĂ€gger ner tid och energi pĂ„ det, jag ogillar attityden kring de hĂ€r spelen dĂ€r de som ger upp Ă€r ”för dĂ„liga”. Som om det inte skulle vara möjligt att helt enkelt inte ha tid eller ork? Jag gillar inte Halo men inte fan Ă€r det för att jag Ă€r för dĂ„lig pĂ„ dom, det Ă€r för att jag inte gillar Halo. NÀÀ, bort med elitismen kring From Software-spelen sĂ€ger jag.
Det Ă€r ju viktigt hĂ€r att pĂ„peka att din upplevelse av att ha nĂ„tt en ”insikt” om dem Ă€r högst personlig. SĂ„dan terminologi kan annars uppfattas av fanbasen som att andra bara ”inte fattar” och att Souls-spelen bara Ă€r till för just ”invigda” pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Vilket förstĂ„s Ă€r galet. Jag förstĂ„r till 100% som sagt, men fĂ„r bara inte samma belöning av detta harvande. Anledningen att jag ens försöker Ă€r ju för att jag fullt kan se hantverket och tjusningen.
Jag ser var du kommer ifrÄn Peter och kan hÄlla med dig pÄ sÀtt och vis. Samtidigt kommer jag osökt att tÀnka pÄ bioware och slutet pÄ Mass Effect 3. Nu har jag inte tagit mig dit sjÀlv Ànnu (sÄ spoila inte Àr ni snÀlla), men jag tÀnker snarare pÄ utvecklarnas konstnÀrliga integritet. Kanske att From Software Àr lite bÀttre pÄ att hÄlla sig till sin vision av vad spelet ska vara och inte vill kompromissa pÄ samma sÀtt som Bioware.
Jag kan tÀnka mig att om jag gjorde ett spel, sÄ skulle jag inte vilja Àndra pÄ det för att alla skulle vara nöjda med det. Jag skulle nog vilja göra min vision och stÄ fast vid den.
Om jag hade gjort Bloodborne och var tvungen att lÀgga in lÀttare svÄrighetsgrader, sÄ skulle jag göra det vÀldigt tydligt att det inte var det sÀttet jag tÀnkt att spelet skulle upplevas.
Men visst Àr det bra trist att folk missar att uppleva spel de vill spela pga tidsbrist.
”Om jag hade gjort Bloodborne och var tvungen att lĂ€gga in lĂ€ttare svĂ„righetsgrader, sĂ„ skulle jag göra det vĂ€ldigt tydligt att det inte var det sĂ€ttet jag tĂ€nkt att spelet skulle upplevas.”
Det hÀr Àr viktigt. Det finns inget tilltÀnkt sÀtt du kan överskriva pÄ nÄgons kulturella upplevelse av nÄgot. SjÀlvklart kan utvecklare ha en vision om hur spelet ska upplevas, men det Àr omöjligt att stÀlla in skÀrpan pÄ betraktarens ögon till det de vill. Samma gÀller för fans av produkten som vill spela som utvecklarna vill.
Jag sĂ€ger inte att det borde finnas fusk eller svĂ„righetsgrad. Men jag sĂ€ger att jag skulle vilja ha det för mig sjĂ€lv eftersom min upplevelse av spelet Ă€r att svĂ„righetsgraden stĂ„r i vĂ€gen för upplevelsen. Andra tycker svĂ„righeten ĂR upplevelsen. Det Ă€r helt ok. Jag tycker inte det. Det Ă€r ocksĂ„ ok.
Tanken pĂ„ att ett spel har en essens som det ”ska vara” bildar ju uppfattningen av att det finns de som ”fattat” och de som inte har det. Jag ser det som att titta pĂ„ konst eller lyssna pĂ„ musik. Betraktaren bestĂ€mmer upplevelsen och syftet.
”svĂ„righetsgraden stĂ„r i vĂ€gen för upplevelsen. Andra tycker svĂ„righeten ĂR upplevelsen. Det Ă€r helt ok. Jag tycker inte det. Det Ă€r ocksĂ„ ok.”
Det hĂ„ller jag helt med om. För mig ĂR svĂ„righeten en del av upplevelsen, sĂ„ dĂ€r Ă€r vi helt enkelt olika, och som du sĂ€ger Ă€r det ok.
”Jag ser det som att titta pĂ„ konst eller lyssna pĂ„ musik. Betraktaren bestĂ€mmer upplevelsen och syftet.”
DÀr hÄller jag ocksÄ med dig. NÀr en skapare har lÀmnat ifrÄn sig sitt verk sÄ har hen inte lÀngre ensamrÀtt pÄ tolkning. SÄ det kanske inte skulle vara sÄ dum idé att lÄta spelarna vÀlja svÄrighetsgrad, för att inkludera sÄ mÄnga som möjligt.
Jag tycker dÀremot att det finns ett vÀldigt stort vÀrde i att veta vad skaparen har haft för vision för verket. Kanske Àr det för att jag kÀnner mig tryggare i tillvaron, nÀr jag har fasta ramar.
För mig var det vĂ€rdefullt att se âFight against formidable foes that will truly test your skill and wits; this is the way Halo is meant to be played.â nĂ€r jag stod inför valet av svĂ„righetsgrad i Halo 3.
Japp, ofta Ă€r sĂ„nt vĂ€ldigt vĂ€rdefullt att fĂ„ veta. TyvĂ€rr Ă€r det inte alltid det som efterfrĂ„gas eller Ă€r hur en vill spela det. DĂ€remot ser jag ocksĂ„ ”renheten” i att hĂ„lla svĂ„righetsgrader utanför, att spelen Ă€r gjorda med en ”sole purpose” pĂ„ sĂ„ vis. Fattar absolut. Men om jag fick vĂ€lja, bara för min egen skull. Det kanske gĂ„r att köpa nĂ„n exklusiv version dĂ€r man kan köra godmode. đ
Jag Àr helt enkelt för envis (lÀs tjurskallig) för att backa ner nÀr jag stÄr inför nÄgot svÄrt i spelvÀrlden. Att pressa sin koncentration till det absolut yttersta till den grad att ljud runt omkring mig tonar bort, det kÀnns som om mina hÀnder Àr en del av kontrollen och för att sedan sÀtta den dÀr perfekta slaget/tiden/banan/osv. Den kÀnslan Àr svÄrslagen tycker jag.
Jag Àr glad att den hÀr sortens spel fortfarande görs jag gillar en utmaning dÄ och dÄ.
Ăr ocksĂ„ envis och tycker om den dĂ€r kĂ€nslan vĂ€ldigt mycket. Men inte nĂ€r jag Ă€r ensam. Behöver lagkĂ€nsla för att kĂ€nna att spel och lek-prestation ska vara meningsfullt. PĂ„ egen hand prioriterar jag andra upplevelser mycket mer.
Att spela i ett tight lag med andra bra spelare Àr ocksÄ en fantastisk kÀnsla. Var dock lÀnge sen nu som jag fick uppleva det dÄ jag inte riktigt fastnat för nÄt online eller co-op spel sedan Warhammer online tiden.
Men jag förstÄr verkligen vad du menar.
DS och BB Ă€r vĂ€ldigt lĂ„sta i hur en kan uppleva dem. De Ă€r helt och hĂ„llet pĂ„ sina villkor… Och jag kan ge medhĂ„ll för idĂ©n att allt det vackra och mystiskt djupa förvĂ€gras alla som inte köper överenskommelsen om att du ska ta den största jĂ€rnklubban rĂ€tt i ansiktet tills du lĂ€r dig att ta den.
Jag tror ocksĂ„ att det ligger en djup meta-poesi runt spelet som dom flesta inte riktigt har fattat; jag har gĂ„tt pĂ„, och slickar fortfarande i mig av, den stora idĂ©n att jag Ă€r inget vĂ€rd för’n jag tagit mig igenom spelet.
Men kanske de hÀr spelen Àr utformade som skÀrseldar och gatlopp av mer Àn den anledningen vi direkt ser. Kanske en ska spela dem tills det rÀcker. Vi gÄr vidare nÀr vi Àr rena.
MÄhÀnda Àr din sjÀl ren, Peter. Ren nog att vÀnta pÄ nÀsta iteration frÄn FROM Software.
Men jag har knappt börjat tvaga mig.
Och bÄda Àr bra.
Hemligheter, monsterdesign, story och utforskning var precis det som fick mig att köpa Bloodborne. Och vilka miljöer och fiender man fĂ„r uppleva, precis ett sĂ„nt spel jag letat efter. Fick en kĂ€ftsmĂ€ll av att det var sĂ„ svĂ„rt! Antar att jag vant mig vid dagens spel som i princip hĂ„ller mig i handen hela vĂ€gen till sista bossen…
Men det kan nog vara det bÀsta spelet jag spelat pÄ flera Är. Köpte t.o.m en guide och utforskar nu allt jag missade första gÄngen jag klarade spelet.
Den första GIF’en pĂ„minner om mig första timmarna i spelet haha
Precis som för dig Ă€r detta ocksĂ„ min anledning att Ă€lska spelen. Har spelat till vad jag kĂ€nt var vĂ€gs Ă€nde i bĂ„da Souls och nu Ă€ven Bloodborne. DĂ„ tid, tĂ„lamod och ork krĂ€vs för att fĂ„ uppleva detta Ă€r jag glad att det finns letsplays dĂ€r jag kan fĂ„ se resten av spelet. KĂ€nns nĂ€stan lika bra. Ănskar jag kunde skriva IDDQD i nĂ„n konsol nĂ„nstans đ