Krönika

Att ge upp

“The only winning move is not to play” är bevingade ord från 80-talet som på ställen varit min stämgaffel genom min karriär som TV-spelsnörd. Frågan jag ställer mig själv svider lika mycket varje gång, men beslutet har när allt kommer omkring gjort att allt känns mer harmoniskt. Är det dags att sluta, Peter? Har du nått vägs ände med det här spelet?

Ja.

Vinnarattityden och viljan att segra driver de allra flesta spelare jag känner genom de svåraste titlarna, vars krona på senaste tiden burits av From Softwares stortitlar. Du ska lida, försöka igen, klara dig genom frustration och repeterande moment för att få din belöning. Det är en egentligen samhällelig och mänsklig dygd som du ska applicera på det du tar dig för i livet för att vara en vinnare. Så vart svedan kommer ifrån är ju ingen gåta. Att ge upp är i nästan alla sammanhang svagt och fult, och när jag tillslut ger upp på Bloodborne säger en röst i huvudet att jag är lat och degenererad, gamerkulturens svar på Reinfeldts “sovande folk”.

Men oh boy, vilken jävla befrielse det finns i den känslan. Allt känns så mycket bättre.

För det första känns det som att Bloodborne aktivt förhindrar mig från att uppleva det jag vill. Hemligheter, monsterdesign, story och utforskning är svårfångat i dess sanna bemärkelse och du ska minsann jobba för att få komma vidare. Jägare och byte låsta i nån uråldig och i dagsläget värdelös lek. Måste du vara så jävla elak, Bloodborne? Varför ska jag försöka upprätthålla det här extremt problematiska förhållandet där du är ett svin och jag är arg hela tiden? Ska vi verkligen försöka igen?

princessbride

För det andra så känns hårt arbete för en marginell belöning helt menlöst i spelkulturen 2015. Det känns som att gå ut ur en varm bufférestaurang för att jaga sitt eget byte bara för att det smakar bättre. Eller som att behöva slåss med Thor för att få kolla på Avengers 2. Gudarna vet att jag uppskattar hårt arbete för belöning i andra sammanhang, men om “the path of least resistance” står vidöppen framför dig, varför göra det jobbigt? Vi har lets play-videos där jag kan ta del av spelets fantastiska utseende, handling och design, kommenterat av nån begåvad och rolig människa. Dessutom finns det finns tiotals andra spel just nu jag också vill testa, spela, prata om och kanske göra lite material kring. Ska vi köra ett av dem istället?

yeah

För det tredje, jag är inte en lökig universitetsstudent längre. Jag har ett heltidsjobb, ett förhållande och precis som Linus skriver så är det inte alltid jag gillar spel mest. Film, serier, serietidningar och umgänge ska få plats i livet. Jag har trots spelets förtjänster helt enkelt inte tid att bli bättre på det, även om jag skulle ha det änglalika tålamodet jag anser krävs.

Så om du vill se på saken ur mina ögon, ställ dig själv frågan om du vill ta med en trevlig människa till en bra restaurang i några timmar? Eller låter det roligare att spendera två veckor med att försöka hitta mat i öknen med ett saboterande rövhål?

bobby

Jag har aldrig klarat ett enda av From Softwares spel men jag älskar dem allihopa. Vi har dock aldrig klickat helt förrän jag släppt taget och gett upp. Det är då jag kunnat beundra deras fantastiska hantverk på mina villkor.

Kommentarer

  1. Ectogamat a.k.a chipskillen skriver:

    Just det här med svåra och/eller långa spel är något jag tänkt på oerhört mycket den senaste tiden. När jag var yngre så spelade jag nästan hela tiden, jag spelade allt jag kom över och allt jag satt mig med skulle jag se slutskärmen på, om spelet var bra eller inte spelade inte så stor roll. Det fanns allt som oftast något i spelet som höll mig kvar. Att spela var nästan viktigare än vad jag spelade.
    Men idag är jag förälder, make och har ett heltidsjobb. Att spela är oavsett om jag vill det eller inte särskilt viktigt längre. Visst älskar jag att spela och det finns en uppsjö av spel som jag verkligen vill sätta tänderna i. Men hur gärna jag än vill så finns det ingen vits att köpa och sätta tänderna i Bloodborne, witcher 3 eller remaken av Final fantasy 10. Tiden för att få en komplett upplevelse av dessa spel finns helt enkelt inte. Visst skulle jag väl säkert klara av dem om jag väl satt mig med dem men hur kul är det att dela upp speltiden på 55st entimmes sessioner? Det var när jag spelade igenom senaste Dragon age som jag kom till insikt att spel nu mer funkar bättre i små portioner. Varför ska jag utsätta mig själv för en sönderstyckad upplevelse av ett Dragon age, bloodborne eller FF när jag istället hinner njuta av ex child of light, rouge legacy, brothers och fler därtill under samma tid som ett av de tidigare nämnda spelen kräver?
    Just Rouge legacy ser jag som ett närmast perfekt spel när det kommer till vad det kräver av mig och min tid. Att klara av det kräver inte särskilt stor tid eller skill av mig som spelare så länge jag inte själv vill det. Jag kan fortsätta att nöta det precis så länge jag vill och hela tiden möta ett större motstånd än vad jag gjorde förra varvet. Men när jag väl nått min personliga gräns för svårighetsgrad eller tid så känner jag ändå inte att jag blivit snuvad på något eller missat något viktigt. Det är något jag verkligen hoppas fler utvecklare kommer försöka sig på och som jag tror att en majoritet av spelare verkligen skulle uppskatta. Vi med tidsbrist känner oss nöjda och alla hardcoregamers med tid i massor får känna sig lite lite vassare utan att någon egentligen fått en fattigare eller rikare upplevelse.

    • Peter Ahonen skriver:

      Rogue Legacy var verkligen toppen på det sättet, även om jag tappade det och slutade försöka på andra bossen. Men det har perfekt pacing för att sitta en timme och ändå ha något utmanande framför sig. I annat fall söker jag mer efter estetiska och narrativa upplevelser mer än svårighetsgrad. Faktum är att jag saknar FUSK i From Softwares spel. Ett sätt att bara skippa svåra bossar och få fortsätta utforska världen vore kalasbra verkligen.

      • Nakadai skriver:

        Fusk?
        Men tanken är ju att spelet ska upplevas på ett särskilt sätt. Om man bara vill ha en upplevelse finns det ju korridorspel och lätta äventyrsspel man kan sätta sig med. Med risk för att låta påhoppande, men hela fusk-biten känns ju som ett bra exempel på hur degenererade vi har blivit, hur vi vill att spelen ska duka upp sig utan ansträngning att klara dem. Visst, fusken fanns förr också, men de var inte i närheten av lika daltande som de kan vara idag.

        Det som har gjort Souls-serien så känt är ju att det INTE finns fusk, att det inte finns någon svårighetsgrad, och det är det som för mig och många andra är det vinnande konceptet – Spelen kompromissar inte och de som vill ha den typen av utmaning kan få den. Med olika svårighetsgrader eller fusk skulle det förstöras och då skulle kompromisserna vara överallt iallafall.

        Jag förstår om det är svårt att hinna med dylika spel om man har familj och tv-spel inte är ett huvudsakligt intresse, men så spelar jag inte sportspel då jag tycker de känns tråkiga. Jag vill inte att man ska slänga in ett levelsystem, blod eller vapen där. Sportspelen kan få vara sportspel, så spelar jag något som lockar mig mer istället.

        • Peter Ahonen skriver:

          Jag motsätter mig idén att ett spel ska upplevas på ett speciellt sätt. Betraktaren och spelaren är ursprunget för den specifika upplevelsen och min personliga upplevelse vet jag skulle påverkas positivt av möjligheten att enklare ta mig förbi svåra partier.

          Degenereringen du pratar om kommer ju från tanken att en ska kämpa, men för vad? Det enda vi kämpar för när vi måste kämpa för att få en kulturell upplevelse är ju kämpandet i sig. Jag vill ta del av Bloodbornes värld och alla fantastiska idéer, referenser och design som finns där. Det är min drivkraft i spel.

          Om det är degenererat att den målsättningen sätter sig över viljan att dunka huvudet i väggen för att få den får stå för dig då. En tanke jag ser som ganska arrogant isf, även om jag inte tror det är fullt ut så du menar.

          • Nakadai skriver:

            Det var inte menat som arrogans, så det ber jag om ursäkt för. Jag menar bara att fighting är fighting, sport är sport och i det här fallet är temat utmaning. Jag kan ju inte förvänta mig att få ut något av ett spel som inte finns där från utvecklarnas sida. Utmaning som genre låter ju lika vagt som oortodoxt, men det har blivit det som får Souls-spelen att bli speciella, att sticka ut.

            Självklart är upplevelsen individuell och inget som kan kontrolleras i detalj av utvecklarna, men det som gjordesDemon’s Souls känt var den oförlåtande svårighetsgraden, tillsammans med den gömda historia och lore som genomsyrade spelet. Dark Souls blev också välkomnat med applåder då det följde samma premiss som Demon’s. Communityt blev lika stort som bra, då människorna där hjälpte varandra och uppmuntrade och grattade vaeandra. Med Dark Souls 2 ville de nå ut till en större publik, vilket resulterade i att ett dåligt beteende letade sig in i communityt. Souls-spelen har bland de bästa communityn som finns därute och det var hjärtskärande att se det “förgiftas” av arrogans och ohövlighet.

            Jag menar såklart inte att Souls-spelen och Bloodborne ska vara elitiska spel för ett få utvalda, men genom att inkludera svårighetsgrader i Bloodborne ökar man risken avsevärt att communityts kvalitet blir sämre, precis som med DS2.

            EpicNameBro, en av de främsta (om inte DEN främsta) på youtube formulerar väldigt bra varför svårighetsgraden är en nödvändighet och varför den är så bra. Att ha familj gör det absolut svårare att komma in i spelet, men det är inte omöjligt. Det är synd att vissa nissar spelet som vill uooleva det, men kärnan i Souls och Blood är färdigheter. Det är ett spel som bygger på gameplay och dina färdigheter som spelare.

            Vi tycker helt enkelt olika, men jag är tacksam för att svårigheten är vad det är i de här spelen. Andra spel ger ofta samma tillfredsställelse som att se klart en film för mig; det är bara en upplevelse. Att klara ett Souls-spel får mig att sträcka på ryggen i flera dagar efteråt. 🙂

          • Peter Ahonen skriver:

            Lustigt att du nämner Epic NameBro eftersom han är killen jag går till för att tillgodose mig spelen. 😀

            Och som sagt så trodde jag inte att du menade så helt, men menar att det finns ett frö där som kanske slagit rot i Souls-communityt. Självklart finns det en god och ren tanke med att spelen inte har inställningsbar svårighetsgrad. Det gör tom spelen bättre när jag ser utifrån. Men för mitt eget spelandes skull skulle jag älska den möjligheten, då Epic Namebros videos bara är second best.

            Intellektuellt sett kan jag ju kristallklart se hur gött det måste vara att klara något på egen hand så, men emotionellt är jag en annan best där. Som jag sagt i andra kommentarer här så är individuell prestation något jag inte tänder på. Jag värdesätter andra former av upplevelser och utmaningar snarare än mekaniska. Att spela i lag däremot gör att jag eldar på alla cylindrar när det är svårt på just det sättet. Så more power to ya, och nästan alla jag känner som gillar Souls-spelen är hövliga och smarta och förstår att spelen inte är för alla. Men ja, lite av en reaktion är ju den här texten. Förmodligen pga dess växande popularitet och “git gud!”-skiten. I dont wanna!

          • Nakadai skriver:

            Ja herregud…”git gud”-grejen såg jag inte mycket av innan DS2 om jag ska vara ärlig. Men det är väl det priset communityt har fått betala för att försöka nå ut till nya människor. Vill man ha en bredare publik riskerar man helt klart att få med sig en del stolpskott.

            Jag håller helt med dig, till hundrafyrtioelva procent, vad det gäller co-op. Jag har otroligt svårt för fightingspel eller PvP i form av Battlefield och liknande, men samarbete – DET kan få nästan vilket skitspel som helst att bli jätteroligt. Kan f.ö. tillägga att det är riktigt roligt att co-opa i Bloodborne och Souls-spelen. Det kan jag varmt rekommendera om du känner för att ta upp det igen. 🙂

            Åh, det måste jag tillägga! Det finns faktiskt olika svårighetsgrader i Souls-spelen och Bloodborne. “Problemet” är väl att man ändå måste känna till spelet ganska bra. I Dark Souls kunde du köra på “easy” genom att använda magi då det utplånade det mesta utan större problem. Vad som gäller i Bloodborne vet jag inte riktigt, men det finns garanterat där också. Det är med andra ord en väldigt organisk och subtil svårighetsgrad som kan vara svår att hitta, men när man väl gör det kan man dra ner svårighetsgraden avsevärt.

            Jag måste även tillägga att det känns fantastiskt att få prata spel där våra åsikter skiljer sig så starkt, men att vi ändå kan formulera våra tankar och åsikter utan smutskastande. Tack för det! 🙂

            Nu ska jag sätta mig och svära lite över att jag får för mycket stryk i Bloodborne, faktiskt. 🙂

  2. Raleishi skriver:

    Hur skulle ett val av svårighetsgrad göra det sämre då får alla spela på sitt sätt. Sen är det ju viss skillnad att ta upp en genre man inte ens gillar kan säga samma sak om racingspel men där bryr jag mig inte eftersom jag inte gillar racingspel, men däremot gillar jag fantasy rpg men jag kan inte spela Souls spelen och Bloodborne eftersom att dem är så svåra.

  3. Starfighter skriver:

    Jag var jättenära att ge upp flera gånger i Souls-spelen, särskilt när jag visste att det inte fanns något speciellt i slutet mer än möjligheten att spela om hela spelet igen, och igen, och igen… En evighetsmaskin av bortslösad tid. Men sen var det något som klickade för mig tror jag, för jag började se på spelen som de enda i sitt slag. Det kändes helt plöstligt viktigt för mig att de fanns i min samling för att de inte var som alla andra. Sen började jag bli mer och mer sugen på att klara dom bara för att jag kände att jag inte kunde klara dom. Så det blev mycket mer en personlig grej än “nu ska jag få se slutet på det här spelet”. Jag ville bevisa för mig själv att jag hade skicklighet och uthållighet nog att ta mig igenom åtminstone ett From Software-spel. Och nu sitter jag här på andra sidan och har klarat tre av dom (inklusive Bloodborne) av bara farten.

    Jag hade nog inte älskat de här spelen lika mycket om det funnits en uppsjö liknande spel – jag tror att en del av deras värde består i att de är ensamma om vad de gör. Och så tror jag också att alla kan klara spelen om de lägger ner tid och energi på det, jag ogillar attityden kring de här spelen där de som ger upp är “för dåliga”. Som om det inte skulle vara möjligt att helt enkelt inte ha tid eller ork? Jag gillar inte Halo men inte fan är det för att jag är för dålig på dom, det är för att jag inte gillar Halo. Nää, bort med elitismen kring From Software-spelen säger jag.

    • Peter Ahonen skriver:

      Det är ju viktigt här att påpeka att din upplevelse av att ha nått en “insikt” om dem är högst personlig. Sådan terminologi kan annars uppfattas av fanbasen som att andra bara “inte fattar” och att Souls-spelen bara är till för just “invigda” på något sätt. Vilket förstås är galet. Jag förstår till 100% som sagt, men får bara inte samma belöning av detta harvande. Anledningen att jag ens försöker är ju för att jag fullt kan se hantverket och tjusningen.

  4. Bubbowie skriver:

    Jag ser var du kommer ifrån Peter och kan hålla med dig på sätt och vis. Samtidigt kommer jag osökt att tänka på bioware och slutet på Mass Effect 3. Nu har jag inte tagit mig dit själv ännu (så spoila inte är ni snälla), men jag tänker snarare på utvecklarnas konstnärliga integritet. Kanske att From Software är lite bättre på att hålla sig till sin vision av vad spelet ska vara och inte vill kompromissa på samma sätt som Bioware.

    Jag kan tänka mig att om jag gjorde ett spel, så skulle jag inte vilja ändra på det för att alla skulle vara nöjda med det. Jag skulle nog vilja göra min vision och stå fast vid den.

    Om jag hade gjort Bloodborne och var tvungen att lägga in lättare svårighetsgrader, så skulle jag göra det väldigt tydligt att det inte var det sättet jag tänkt att spelet skulle upplevas.

    Men visst är det bra trist att folk missar att uppleva spel de vill spela pga tidsbrist.

    • Peter Ahonen skriver:

      “Om jag hade gjort Bloodborne och var tvungen att lägga in lättare svårighetsgrader, så skulle jag göra det väldigt tydligt att det inte var det sättet jag tänkt att spelet skulle upplevas.”

      Det här är viktigt. Det finns inget tilltänkt sätt du kan överskriva på någons kulturella upplevelse av något. Självklart kan utvecklare ha en vision om hur spelet ska upplevas, men det är omöjligt att ställa in skärpan på betraktarens ögon till det de vill. Samma gäller för fans av produkten som vill spela som utvecklarna vill.

      Jag säger inte att det borde finnas fusk eller svårighetsgrad. Men jag säger att jag skulle vilja ha det för mig själv eftersom min upplevelse av spelet är att svårighetsgraden står i vägen för upplevelsen. Andra tycker svårigheten ÄR upplevelsen. Det är helt ok. Jag tycker inte det. Det är också ok.

    • Peter Ahonen skriver:

      Tanken på att ett spel har en essens som det “ska vara” bildar ju uppfattningen av att det finns de som “fattat” och de som inte har det. Jag ser det som att titta på konst eller lyssna på musik. Betraktaren bestämmer upplevelsen och syftet.

      • Bubbowie skriver:

        “svårighetsgraden står i vägen för upplevelsen. Andra tycker svårigheten ÄR upplevelsen. Det är helt ok. Jag tycker inte det. Det är också ok.”

        Det håller jag helt med om. För mig ÄR svårigheten en del av upplevelsen, så där är vi helt enkelt olika, och som du säger är det ok.

        “Jag ser det som att titta på konst eller lyssna på musik. Betraktaren bestämmer upplevelsen och syftet.”

        Där håller jag också med dig. När en skapare har lämnat ifrån sig sitt verk så har hen inte längre ensamrätt på tolkning. Så det kanske inte skulle vara så dum idé att låta spelarna välja svårighetsgrad, för att inkludera så många som möjligt.

        Jag tycker däremot att det finns ett väldigt stort värde i att veta vad skaparen har haft för vision för verket. Kanske är det för att jag känner mig tryggare i tillvaron, när jag har fasta ramar.

        För mig var det värdefullt att se “Fight against formidable foes that will truly test your skill and wits; this is the way Halo is meant to be played.” när jag stod inför valet av svårighetsgrad i Halo 3.

        • Peter Ahonen skriver:

          Japp, ofta är sånt väldigt värdefullt att få veta. Tyvärr är det inte alltid det som efterfrågas eller är hur en vill spela det. Däremot ser jag också “renheten” i att hålla svårighetsgrader utanför, att spelen är gjorda med en “sole purpose” på så vis. Fattar absolut. Men om jag fick välja, bara för min egen skull. Det kanske går att köpa nån exklusiv version där man kan köra godmode. 😉

  5. Bokbindar Anton skriver:

    Jag är helt enkelt för envis (läs tjurskallig) för att backa ner när jag står inför något svårt i spelvärlden. Att pressa sin koncentration till det absolut yttersta till den grad att ljud runt omkring mig tonar bort, det känns som om mina händer är en del av kontrollen och för att sedan sätta den där perfekta slaget/tiden/banan/osv. Den känslan är svårslagen tycker jag.

    Jag är glad att den här sortens spel fortfarande görs jag gillar en utmaning då och då.

    • Peter Ahonen skriver:

      Är också envis och tycker om den där känslan väldigt mycket. Men inte när jag är ensam. Behöver lagkänsla för att känna att spel och lek-prestation ska vara meningsfullt. På egen hand prioriterar jag andra upplevelser mycket mer.

      • Bokbindar Anton skriver:

        Att spela i ett tight lag med andra bra spelare är också en fantastisk känsla. Var dock länge sen nu som jag fick uppleva det då jag inte riktigt fastnat för nåt online eller co-op spel sedan Warhammer online tiden.
        Men jag förstår verkligen vad du menar.

  6. Multipirate skriver:

    DS och BB är väldigt låsta i hur en kan uppleva dem. De är helt och hållet på sina villkor… Och jag kan ge medhåll för idén att allt det vackra och mystiskt djupa förvägras alla som inte köper överenskommelsen om att du ska ta den största järnklubban rätt i ansiktet tills du lär dig att ta den.
    Jag tror också att det ligger en djup meta-poesi runt spelet som dom flesta inte riktigt har fattat; jag har gått på, och slickar fortfarande i mig av, den stora idén att jag är inget värd för’n jag tagit mig igenom spelet.
    Men kanske de här spelen är utformade som skärseldar och gatlopp av mer än den anledningen vi direkt ser. Kanske en ska spela dem tills det räcker. Vi går vidare när vi är rena.
    Måhända är din själ ren, Peter. Ren nog att vänta på nästa iteration från FROM Software.
    Men jag har knappt börjat tvaga mig.
    Och båda är bra.

  7. S skriver:

    Hemligheter, monsterdesign, story och utforskning var precis det som fick mig att köpa Bloodborne. Och vilka miljöer och fiender man får uppleva, precis ett sånt spel jag letat efter. Fick en käftsmäll av att det var så svårt! Antar att jag vant mig vid dagens spel som i princip håller mig i handen hela vägen till sista bossen…
    Men det kan nog vara det bästa spelet jag spelat på flera år. Köpte t.o.m en guide och utforskar nu allt jag missade första gången jag klarade spelet.

    Den första GIF’en påminner om mig första timmarna i spelet haha

    • Peter Ahonen skriver:

      Precis som för dig är detta också min anledning att älska spelen. Har spelat till vad jag känt var vägs ände i båda Souls och nu även Bloodborne. Då tid, tålamod och ork krävs för att få uppleva detta är jag glad att det finns letsplays där jag kan få se resten av spelet. Känns nästan lika bra. Önskar jag kunde skriva IDDQD i nån konsol nånstans 🙂

Skriv en kommentar till Nakadai