Satoru Iwatas inflytande

För några dagar sedan avled Satoru Iwata, bara 55 år gammal. Vilket är typ 35 år i japanålder, tror jag. Det händer att kändisar dör. Musiker, skådespelare, underhållare och offentliga personer av alla dess slag. Och vanligtvis bryr jag mig inte. För hur många kända personer det än finns där ute, så är det väldigt få av dem som faktiskt haft ett verkligt inflytande på ens liv. Allt som oftast deltar jag inte i de sociala mediernas ”OMG RIP IN PEACE CRY EVERYTIEM!” Oftast är jag den som blir lite irriterad och drar osmakliga skämt i stället (grattis Amy Winehouse, 4 år nykter på torsdag!) Men när Satoru Iwata dog kände jag något som jag inte vet om jag någonsin känt förut – chock och sorg över att någon jag aldrig ens träffat eller kommunicerat med inte längre finns.

Det finns bara ett fåtal personer som skulle kunna få mig att känna så. Och helt ärligt trodde jag inte Satoru Iwata var en av dem. Visst har han varit Nintendos ansikte utåt sedan 2002, och visst har han synts under alla Nintendo Directs, Iwata Asks, och E3-presentationer tillsammans med Miyamoto och Reggie under en hel del år nu. Och visst var han en spelutvecklare för HAL innan det. Men jämfört med exempelvis Miyamoto har han egentligen inte haft ett stort inflytande över min barndom – som tog slut strax innan han tog över efter Yamauchi. Egentligen borde jag känt så här när Yamauchi avled 2013, men det var en axelryckning – trots att han till skillnad från Iwata faktiskt var med och byggde det Nintendo som formade min barndom och lade tv-spel som ett intresse.

Det är en fråga jag inte tror jag kommer kunna svara på, annat än att Iwata till skillnad från Yamauchi som sagt var ett ansikte utåt för Nintendo – och dessutom ett otroligt varmt, jordnära, vänligt, ansikte utåt. Jag tror inte det fanns någon i vårt community som ogillade Iwata, i en värld där många av oss har extremt lätt att hata högt uppsatta positioner hos stora spelutgivare. Vilket syntes på spelvärldens forum, när de lyste upp av inget annat än kärlek. Och Nintendo blev ett vänligare företag efter Yamauchi. Jag tror det jag känner för Iwata grundar sig i mycket mer än att han styrde Nintendo i 13 år. Mer än att han lockade tillbaka mig till konsolspelandet med Wii.

Jag tror det är hans filosofi och syn på spel som gjorde mig fäst vid honom. Det känns otroligt dumt att säga när jag inte ens kände mannen, men att jag kände sorg har lika mycket med hans personlighet att göra som det har med hans inblandning med Nintendo att göra. Egentligen tänkte jag att det här inlägget skulle handla mycket mer om Nintendo när jag skulle försöka förklara min reaktion, och hur jag växte upp i en barndom där utlandsresor inte var en grej. Där jag besökte fiktionella världar i stället för charterorter. Där barnen i skolan berättade om Thailand och Mallorca efter sommarlovet, medan jag bara hade varit i Hyrule och Svampriket. Men det blev inte ett sånt inlägg, och jag tror jag avslutar det med ett citat från Iwata.