Krönika

När en del av din vardag försvinner

Som en del av Svamprikets läsare och lyssnare kanske vet, så har jag twittrat, skrivit och pratat en hel del om Shin Megami Tensei: Persona 4 på sistone. Och med “på sistone” menar jag ungefär de tio senaste månaderna. Men igår kväll tog det slut, och efter 81 timmar spelade rullade eftertexterna. Det har varit en fantastisk spelupplevelse, en av mina bästa någonsin — även om det dippade en hel del mot slutet när det började kännas aningen utdraget. Men det här inlägget kommer inte bli någon sorts recension av spelet. Jag har många positiva och ett par negativa saker att säga om spelet, men det får kanske bli för en annan gång. Och jag kommer nog heller inte göra ett inlägg om Persona 4 som jag gjorde för Final Fantasy IX, för Persona 4 känns helt enkelt alldeles för stort för det.

Både vemodig och tom, men även lättad och fri
Det jag i stället vill prata lite om i det här inlägget, är den där känslan man får efter att ha klarat ett spel som varit en del av ens liv under en lång period. Jag får en oundviklig relation till världen, karaktärerna och berättelsen när ett spel blir en del av min vardag under en lång tid. Kanske speciellt när det kommer till just Persona 4, eftersom det ju faktiskt till stor del handlar om just din vardag. Rutiner i ständigt bekanta miljöer med bekanta ansikten. Det är som att spelet verkligen vill åstadkomma den känslan jag alltid får av att spela långa RPGn. Och nu när det är slut känns det så där tomt som det alltid gör när jag inser att ett spel som jag tillbringat nästan ett helt år med inte längre kommer vara en av min vardags fasta punkter. Och tomheten som fyller det lilla hålet tills jag hittat något annat att fylla det med. Det är en konstig känsla. Både vemodig och tom, men även lättad och fri.

Mitt nästa “långa spelprojekt vid sidan av det jag måste spela för att recensera” blir med stor sannolikhet Final Fantasy X, som legat och väntat på mig nästan lika länge som jag spelat Persona 4. Så se fram emot an jävla massa tjat om det i stället.

Kommentarer

  1. Victor Clausson skriver:

    Förstår precis vad du menar då jag igår varvade Legend of Zelda – Ocarina of Time för första gången.
    Det är inget stort/långt spel om man jämför med Persona 4 (tror jag) men det har varit en resa som har pågått i 6 månader. Jag har inte spelat varje dag då mycket av Revansch! tar upp tiden men nu i efterhand känner jag precis likadanat. Vemodig och tom men lättad och fri!

    Bra text Tommy!

  2. Kletet skriver:

    Final Fantasy X! Tjoho!

    Bortsett från det urusla röstskådespeleriet (skrattscenen!) är det ett fantastiskt spel. Hoppas du uppskattar blitzball lika mycket som en annan. 🙂

  3. Samson Wiklund skriver:

    Får mig att tänka på texten i denna:

  4. KasseJasse skriver:

    Precis vad jag tänkte på @SamsonWiklund !

  5. Anna.P.Anna skriver:

    Oooh, då kommer vi spela Final Fantasy X hyfsat parallellt med varandra. Skoj med en medresenär!

  6. Zatoishwan skriver:

    Här är en annan medresenär (köpte en PS/2:a + FF XII + FF X + FF X-2 och Kingdom Hearts för några månader sedan. Är rätt säker Tommy kommer spela klart FF X innan jag når målflaggan/slutbossen i FF X 🙂

    …fast å andra sidan så kommer jag nog spela igenom Kingdom Hearts först då jag tyckte det var roligare. Så det är nog stor risk att jag tar en paus på ett halvår eller så innan jag fortsätter i FF X

    Ser hur som helst fram mot intressanta tweets å prat närmaste året!

  7. Kid Behind the Mask skriver:

    Tjena Tomahawk och alla toads 🙂

    Har lurk:at länge nog nu och bara hört på era podcasts utan att ha något vettigt å säga, men det ska det bli ändring på nu!

    Gött att du ska spela Final Fantasy X! Kletets sammanfattning säger allt!
    Har själv länge suttit och väntat på remaken till Vita/PS3 så jag ska göra mitt bästa för att hålla tempot med dig.

    Tack för en grym podcast och en grym sida!

Skriv en kommentar