Under 2007 missade jag många spel. Jag ägde varken en Xbox 360 eller något Playstation 3 och min PC hade redan då passerat sitt “bäst före gaming”-datum. Mitt Nintendo Wii roade mig visserligen kungligt tillsammans med Super Mario Galaxy, men när jag nu sitter och ser över listan på spel släppta det året inser jag att de allra flesta spelades långt i efterhand. Bioshock spelades två somrar senare, Call of Duty 4 först när en Xbox 360 hade inhandlats och jag väntade nästan två år med att fräsa åt Assassins Creed. Mass Effect spelade jag inte alls.

Att säga att spelet flög mig förbi vore dock en lögn. Alla tjatade om spelet och det nådde toppnoteringar på i stort sett varje GOTY07-lista jag läste. För mig, som då var totalt obevandrad inom rollspelsgenren såg spelet fortfarande lockande ut. Framförallt var det Sci-fi nörden i mig som gärna ville utforska rymden igen. Men ursäkterna var för många och spelet ignorerades. Hela vägen fram till idag.

Malin Söderberg var alltså inte sist i världen med att spela Mass Effect, för det januari erbjudit mig, förutom fattigdom och misär, är också tid att hinna ikapp. Under förra våren spelade jag Mass Effect 2 och nu, som uppvärmning inför trean, sätter jag äntligen tänderna i originalet. Tidsmässigt är jag nu någonstans kring 10-15 timmar in i spelet, men likt del två så lägger jag stor vikt vid de små sakerna. Jag fastnar vid småsaker, vill göra varje sidouppdrag som finns tillgängligt och vill prata med varenda resenär ombord mitt skepp så fort vi uträttat något.

”Mass Effect är ett perfekt exempel på hur spel oblygt kan sluka din tid”
Mass Effect är ett perfekt exempel på hur spel oblygt kan sluka din tid. För mig har det varit jättesvårt att bara spela en kort stund – spelpass tänkta som en eller två timmar har hittills alltid blivit 4-5 timmar långa. Men inte bara för att spelet är magiskt. Det är få spel som jag har haft sånt överseende med som jag har med Mass Effect. Här om kvällen fick jag spela om ett två timmar långt parti för att jag tacklade en specifik boss på fel sätt och dog. Visst kan man kalla det den gamla skolans sätt att spela men det kändes ändå billigt att behöva göra om en massa tidskrävande småsaker för att ta mig till samma punkt igen. Och främsta anledningen till att jag har det ganska tufft i striderna är att bilduppdateringen ofta sjunker till den grad att spelet nästan är ospelbart. När man spelar spelen i bakvänd ordning likt mig blir det väldigt tydligt vilka förbättringar Mass Effect 2 förde till serien. Och många gånger saknar jag dem.

Trots detta är jag redo att kalla Mass Effect för en modern klassiker. Visst borde jag spela klart det först, men det är inte svårt att redan nu se varför folk var som galna i detta spel för några år sedan. Jag vet egentligen inte vad jag mer vill säga med det här inlägget. Kanske vill jag bara berätta för er vad jag spelar, dela mina nya upplevelser med era gamla. Så att vi gemensamt kan ingå i en massiv abstinens-trans inför del tre.