Krönika

Mass Effect-effekten

Under 2007 missade jag många spel. Jag ägde varken en Xbox 360 eller något Playstation 3 och min PC hade redan då passerat sitt “bäst före gaming”-datum. Mitt Nintendo Wii roade mig visserligen kungligt tillsammans med Super Mario Galaxy, men när jag nu sitter och ser över listan på spel släppta det året inser jag att de allra flesta spelades långt i efterhand. Bioshock spelades två somrar senare, Call of Duty 4 först när en Xbox 360 hade inhandlats och jag väntade nästan två år med att fräsa åt Assassins Creed. Mass Effect spelade jag inte alls.

Att säga att spelet flög mig förbi vore dock en lögn. Alla tjatade om spelet och det nådde toppnoteringar på i stort sett varje GOTY07-lista jag läste. För mig, som då var totalt obevandrad inom rollspelsgenren såg spelet fortfarande lockande ut. Framförallt var det Sci-fi nörden i mig som gärna ville utforska rymden igen. Men ursäkterna var för många och spelet ignorerades. Hela vägen fram till idag.

Malin Söderberg var alltså inte sist i världen med att spela Mass Effect, för det januari erbjudit mig, förutom fattigdom och misär, är också tid att hinna ikapp. Under förra våren spelade jag Mass Effect 2 och nu, som uppvärmning inför trean, sätter jag äntligen tänderna i originalet. Tidsmässigt är jag nu någonstans kring 10-15 timmar in i spelet, men likt del två så lägger jag stor vikt vid de små sakerna. Jag fastnar vid småsaker, vill göra varje sidouppdrag som finns tillgängligt och vill prata med varenda resenär ombord mitt skepp så fort vi uträttat något.

”Mass Effect är ett perfekt exempel på hur spel oblygt kan sluka din tid”
Mass Effect är ett perfekt exempel på hur spel oblygt kan sluka din tid. För mig har det varit jättesvårt att bara spela en kort stund – spelpass tänkta som en eller två timmar har hittills alltid blivit 4-5 timmar långa. Men inte bara för att spelet är magiskt. Det är få spel som jag har haft sånt överseende med som jag har med Mass Effect. Här om kvällen fick jag spela om ett två timmar långt parti för att jag tacklade en specifik boss på fel sätt och dog. Visst kan man kalla det den gamla skolans sätt att spela men det kändes ändå billigt att behöva göra om en massa tidskrävande småsaker för att ta mig till samma punkt igen. Och främsta anledningen till att jag har det ganska tufft i striderna är att bilduppdateringen ofta sjunker till den grad att spelet nästan är ospelbart. När man spelar spelen i bakvänd ordning likt mig blir det väldigt tydligt vilka förbättringar Mass Effect 2 förde till serien. Och många gånger saknar jag dem.

Trots detta är jag redo att kalla Mass Effect för en modern klassiker. Visst borde jag spela klart det först, men det är inte svårt att redan nu se varför folk var som galna i detta spel för några år sedan. Jag vet egentligen inte vad jag mer vill säga med det här inlägget. Kanske vill jag bara berätta för er vad jag spelar, dela mina nya upplevelser med era gamla. Så att vi gemensamt kan ingå i en massiv abstinens-trans inför del tre.

Kommentarer

  1. Sofia skriver:

    Jag förstår PRECIS vad du menar. Jag började också spela Mass Effect nu i januari för första gången, dock med skillnaden att jag ännu inte spelat tvåan. Jag gjorde också nåt så ovanligt (för mig iaf) som att direkt efter att jag var klar med min första runda börja om från början och är nu mer än halvvägs igenom min andra runda. Jag är totalt såld på spelet och kan helt enkelt inte få nog! =D

  2. Shotgun Facelift skriver:

    Jag kommer nog aldrig spela ME1. Har ME2 fortf. inplastad (dvs. aldrig ens rört spelet!) i hyllan som ska spelas innan ME3 släpps. Men har inte Xbox eller gaming-pc, så får helt enkelt hoppa över ettan. :(.
    Mysig text Anders. Såna här inlägg är vad som gör dig till en av mina favoriter att läsa. Du skriver bara rakt upp och ner, inte alltid med en tung eller överdrivet smart poäng, det kan liksom bara vara ett litet stycke om någon upplevelse eller något spel. Så jävla mysigt! Du är nog den mysigaste bloggaren i Sverige!

  3. Jesper Jansson skriver:

    Jag köpte ettan i början av året och tyckte att de första timmarna var helt okej. På slutet av spelet började jag älska det och när jag klarat ut det var jag tvungen att köpa 2an, direkt! Att man kan föra över sin karaktär ifrån ettan med alla beslut och handlingar i bagaget är ett stort plus, det borde egentligen vara olagligt att inte spela spelen i ordning. I tvåan har man tagit allt som var bra och dåligt i ettan och gjort det extraordinärt bra. Väntar med höga förväntningar på trean som jag är övertygad om kommer bli ännu bättre än tvåan…hur det nu ska gå till.

  4. Trazh skriver:

    Jag har fortfarande inte spelat det.
    Men så är jag som du var för ett par år sedan. Endast Wii-ägare.
    Känns dessutom försent att skaffa ny konsol, när vi nu går in i nästa generation.

    Men får väl bli till PC någon dag.

    Fyndig rubrik som vanligt, Anders! 😀

  5. John skriver:

    Jag förstår det inte. Visst. Tvåan var riktigt bra och jag kommer ha trean vid release, men ettan har jag verkligen ingen förståelse för hur det kan anses vara så fantastiskt. Alla “banor” (som man ändå måste kunna få kalla de flesta planeter), förutom möjligtvis den sista, var ganska tråkiga korridorer, som faktiskt inte ens försökte maskera det faktumet; så som tex Half Life 2 gjorde. Dessutom behövde man mer eller mindre leta sig genom ett hav av loot som gav spelaren så fantastiskt spännande utrustning som exempelvis Naginata IV istället för Naginata III. Dialogvalen behövde man aldrig fundera över om man visste hur man ville bli uppfattad av av omvärlden. Storyn, som blev riktigt bra i och med tvåan, kändes som den tog sig vatten över huvudet när den försökte introducera en helt ny galax på bara några timmar (i mångt och mycket genom fakta i codex) och för den som inte läste dessa blev spelet en ganska rättfram och taffligt berättad historia. Är det bara att Star Warsgenerationen inte någonsin kommer få nog av rymdoperor och texttunga sci-fi världar, eller har jag missat något?
    För att inte bara vara farbror tråkig gläds jag ändå åt att du hittat något du har genuint roligt med. Det är ju faktiskt inte alla förunnat.

  6. Benny Holmström skriver:

    Mass Effect är, enligt mitt tycke, DEN stora spelserien den här generationen. ME representerar allt jag drömde om när jag tog mina första stapplande steg i spelens värld – ett fantastiskt universum att utforska, mängder av sidosysslor att pyssla med och karaktärer som faktiskt står rakryggade jämte de vi ser i de bäst sci-fi-rullarna. Men framförallt, en genomgående KÄNSLA att ME är så mycket större än “bara” ett spel. För mig är den här franchisen större än både Härskarringen och Star Wars, och med största sannolikhet det som jag kommer att minnas mest från 00-talet och 10-talet i underhållningsväg. Låt oss bara hoppas att ME3 blir den stora final vi alla vill att det ska bli, och inte tidernas största antiklimax.

  7. SpeLinnea skriver:

    Jag försökte gilla det. Jag ville ge det en ärlig chans trots att temat inte intresserar mig och rollspel överlag inte riktigt varit min grej. Fem-sex timmar senare och jag blir bara irriterad på det och undrar hur hög tröskeln egentligen ska vara. För hög för mig som det ser ut idag.

    Och…Kasta granat med BACK?!

  8. Anders Brunlöf skriver:

    Tack för alla varma kommentarer! <3!

    Sofia: Fan vad härligt. Jag skulle nog gärna spela ett extra varv i både första spelet och i del 2. Men tidsmässigt är nog det detsamma som självmord.

    Shotgun Facelift: Tack så hjärtligt! En av mina förebilder när det kommer till att skriva om spel, gör det på ett väldigt avdramatiserat sätt. Du kan därför bara gissa dig till hur glad jag blir av en kommentar som din. Visserligen försöker jag ofta snygga till det och ändå ha i alla fall något smart att säga i mina texter, men en vilja finns att inte nysta in allt. Din kommentar gjorde min dag!

    Jesper: Eftersom jag spelade tvåan på PS3 så hade jag inte vidare mycket möjligheter att börja från början och köra med en och samma karaktär. Jag kommer givetvis att köra vidare karaktären från tvåan i del tre, men min Wesley Snipes-lookalike som jag nu använder i ME1 får helt enkelt stanna där.

    Trazh: Fyndiga rubriker är lite min grej 😉 Jag hade dock enorma problem att sätta en rubrik på just detta inlägg, det var också främsta anledningen till att det blev publicerat en dag senare än tänkt.

    John: Jag är nog för kär i rymden och det universum Bioware skapat för att kunna tänka på en resonlig nivå. Jag håller ändå med dig i det du säger, och som jag sagt tidigare så förbättrar tvåan ofantligt mycket. Tycker dock att man får en bra känsla från världen utan att ens närma sig alla Codex-inlägg. Jag pratar med i stort sett varje karaktär som jag kan prata med och jag antar att detta har en bidragande orsak till att jag uppfattar världen som rik och genomtänkt.

    Benny: Jag har också tänkt i de banorna vid en eventuell lista i framtiden. Det känns som att serien kommer vara något man ser tillbaka på och använder som exempel för att visa hur spel var under "vår" tid. Jag är dock rädd för att antiklimax-känslan efter ME3 är oundviklig. Jag hoppas att jag har fel.

    SpeLinnea: Jag förstår hur du känner och många gånger tänker jag i banor som "- Det här tänker jag inte gå med på". Lyckligtvis är mycket, snudd på allt, av det här jobbiga borta i del två. Som shooter är det ljusår mer kompetent. Jag skulle utan tvekan rekommendera att du i alla fall testar det. Sen kanske du, likt jag, blir intresserad av handlingen och vill spela igenom originalet trots bristerna.

  9. Sofia skriver:

    @Benny Sjukt träffande beskrivning! Det är exakt det här “Men framförallt, en genomgående KÄNSLA att ME är så mycket större än ”bara” ett spel.” är vad jag försökt formulera för mig själv. Visst, världen är begränsad och man kan inte åka hur som helst men det känns som något större ändå och det är det som är viktigt.

  10. Kul att se att Mass Effect kan frälsa folk även efter några år, och efter ME2:s många förbättringar av formeln. För min del var Mass Effect det första spelet jag spelade när jag köpte min 360 i slutet på 2007, efter att under/tiden efter gymnasiet i stort sett åsidolagt mitt spelande för andra intressen. Min dator slutade klara moderna spel någonstans vid 2003, kanske, och 2006-jaget skulle nog inte alls ha sett på sig själv som en gamer. Men sedan kom Mass Effect (och pengarna till en 360), och allting förändrades. Jag älskade Bioware från den tiden då jag kunde spela ordentligt – Baldur’s Gate 2! – och eftersom det var mitt första spel på hur många år som helst så kunde jag helt se förbi alla brister som det hade. Det var inte förrän under senare genomspelningar (och efter att ha spelat tvåan) som jag på allvar överhuvudtaget märkte att spelet *hade* en del brister.

    Jag är optimistisk inför del tre. Jag älskade tvåan, men det förändrade saker till både det bättre och sämre. Förhoppningsvis kör trean vidare på det bra spåret och förändrar tillbaka rätt saker. Allt som jag hört om spelet verkar peka i den riktningen.

Skriv en kommentar