Den enda presskonferens jag hann gå på när jag var på Gamescom vad Microsofts. Det vägde jag upp genom att twittra som en idiot när jag väl var där. Kan hända missade jag till och med en del viktiga saker för att jag hade i näsan i mobilen och med blixtrande tummar försökte kommentera så gott jag kunde. Allt så klart med patenterat dålig uppsyn och sardonisk ton. Vilket några reagerade på.

Det kommenterades både på twitter och i mitt sammanfattande inlägg på riket (även om det inte var någon direkt anstormning) att jag inte var så särskilt pepp. Hintade att vi kanske skulle ha skickat någon som faktiskt uppskattade den här typen av sammanställningar, och spel överlag.

Och kanske hade jag that coming. Jag var syrlig som satan. Jag var hård mot Microsoft. Kanske till och med lite elak. Jag drev med dem och kritiserade dem när de översålde sin skit.

Men det var faktiskt därför jag var där.

Phil Spencer

Här står jag och bygger hype!

Mitt jobb (i den mån det är ett jobb) är inte att förbehållslöst hoppa på hypetåget. Det är inte det. Det finns redan en person i rummet som ska bygga hype. Hen står på scenen och låter sjukt uppspelt över ett nytt Call of Duty eller ett tangentbord till handkontrollen eller whatever. Det är presentatörens jobb att vara pepp. Jag är inte en förlängning av utgivarens PR-maskin.

Deras jobb är att sälja sina prylar med så mycket entusiasm som möjligt. Mitt jobb – vårt jobb – är att agera motpool. Plocka ner dem, sticka hål på dem. Driva lite med dem. Visar de bra saker så kommer det tala för sig själv utan att vi skribenter stämmer in i deras hyllningskörer.

Jag säger inte att man inte ska säga till när man blir genuint uppspelt av något. Man ska inte låtsas inte gilla något man gillar. Men när vi vet väldigt lite om till exempel ett spel ser jag det som en ett rimligt förhållningssätt att vara kritisk i första hand. Anta det värsta, även om man kanske hoppas på det bästa.

Och då krävs det mer än en flashig cinematic för att få mig att börja ösa lovord. Det räcker inte att spela de enklaste korten, hosta samma gamla floskler alltid, skryta om 128 körbara ytor i ett bilspel. Ni får mig inte så enkelt.

Här har vi en snubbe som kan skryta över konstiga saker

Här har vi en snubbe som kan skryta över konstiga saker

Jag kan irritera mig på att folk faktiskt applåderar när Microsoft eller Sony eller Nintendo eller vem som helst visar upp något som ärligt talat är cash grab-skit. Och jag tycker inte riktigt att det passar sig att en spelskribent sitter och fnissar som en förälskad mellanstadieelev när en utvecklare drar dåliga, inövade skämt på en presentation. När det myses för mycket. Då vill jag jag nästan börja veva.

Det ska inte gå till överdrift, så klart. Vi är inte skjutjärnsjournalister, de är inte korrupta politiker. Det kan få vara lite, lite fluffigt. Men det finns en gräns.

Kanske kan man argumentera för att en neutral approach är att föredra. Bara ren rapport av vad som sägs. Men för det första är det så tråkigt att jag gäspar av bara tanken. Och för det andra har jag mycket svårt för spelskribenter som bara återberättar utgivarnas säljsnack under någon slags objektivitetsflagg. Är 128 körbara ytor (japp, jag tänker fortsätta använda det här exemplet) verkligen givande information värd att föra vidare, eller är det bara samma meningslösa säljsiffror som vi hör i schamporeklamer? “24 unika mineraler, för ett 78% glansigare hår”. Det riskerar bli som att göra nyheter av ett reklamblad.

Nej. Lite bitande ska det fan vara.

Jag försöker ta det ganska försiktigt här, för att hålla nivån i den här texten. Jag vill inte på något sätt vara självförhärligande, eller bajsa på entusiastskribenter där ute. Många, kanske även vi på Svampriket, är fans före skribenter. Och det är okej. Men jag vill uppmana alla att komma ihåg att utgivarna är företag. Företag som först och främst vill ha våra och våra läsares pengar.

De kan göra spel vi älskar, men deras mål är att sälja. Och som spelskribent är det en god idé att undvika att vara en nyttig idiot.