Recension

Wasteland 2

Wasteland 2 har det kämpigt i en ganska smal genre av apokalypsskildrande ökenlandskap när genrens kejsare Fallout snart kommer med nytt. Men tillför Inxile Entertainments spel något spännande till genren trots att de står i en så formidabel skugga?

Det första som slår mig är mängden jobb som verkar ha lagts ner i spelet och att det finns en stor, hängiven kärlek till de isometriska rollspelens guldera. Den mängd menyer, färdigheter och variabler som finns i menyerna är riktigt saftiga för den inbitna rollspelaren. Spelets huvudkaraktär är egentligen en grupp med hjältar som går att välja ut från några färdiga, eller att skapa själv. Det påminner om Fallout även här, men inte så att det känns som en billig kopia, utan bara en variant som står på sina egna ben.

Även här är valmöjligheterna och skräddarsyendet väldigt närvarande, och mängden klickande och läsande fortsätter även sedan in i en tutorial och spelets första uppdrag.

För min del känns det efter ett halvt liv av strömlinjeformning nästan kvävande. Det kräver verkligen sin spelare och sin tid att orka läsa allting, supa in världen och allt som utvecklarna vill berätta. Och jag skulle ljuga om jag säger att det lyckas bibehålla min uppmärksamhet särskilt länge. Världen känns lite småspännande, miljöerna är fantasirika och snygga, och även om karaktärerna känns som schabloner så blir en ju som apokalypsfantast sugen på att veta mer. Speciellt eftersom menyer och grafisk stil känns så bekant.

Det finns plats för den här typen av spel och en meningsfullhet i formatet
Så Wasteland 2 tillhör det förflutna på ett bra sätt i många avseenden. Jag tycker att rollspel, turbaserad strid och allt sådant verkligen har fördelar i att presenteras ur isometriskt perspektiv och med mycket av dialogen i text. Det går att sätta in sina egna värderingar i saker och ting samt med fantasins makt föreställa sig dialogrutornas intonationer och subtext utan att bedövas av röstskådespel eller skrivas på näsan av extremt välanimerade ansikten. Det finns plats för den här typen av spel och en meningsfullhet i formatet.

Men det är också mycket mer krävande, och jag tror det säger mer om mig som spelare än om formatet. Det är tidlöst, men det är jag som passerat mitt bäst-före datum. Mycket på grund av livets prövningar men också för att spelindustrin blivit mer kompakt, bättre på att berätta och mer omslutande med sina effekter. Det hjälper inte heller att spelet är så uppenbart gjort för PC och att jag hackar mig genom strid på strid med en PS4-kontroll. Mina fingrar skriker efter en mus och ett tangenbord i varje moment.

Så för 10 år sedan, vid en dator och med all tid i världen att sjunka in i Wasteland 2 skulle jag ha älskat det. Men jag är äldre nu, måste spela i ett för formatet mycket klumpigare system som gör upplevelsen långsammare samtidigt som jag inte har ro att läsa mig till allt. Det hade krävts en extraordinär berättarkraft och en bländande intressant spelvärld för det. Men när spelet bara är “okej” så dras det för mig ner av sin egen nostalgi.

Om en hyllning till ett format och en genre ska göras i dagsläget så måste det sitta klockrent. Annars blir det ett korthus, eller i det här fallet, ett sandslott som raseras lite för lätt. 

Kommentarer

  1. Ottebrand skriver:

    Har spanat på det här en längre tid. Men har skrämts iväg av att det verkar just old-school och mycket att sätta sig in i.
    Låter som att jag ska fortsätta att hålla mig undan.

    • Peter Ahonen skriver:

      Det är ingen munsbit så, du spenderar förmodligen hela första kvällen och även andra med att lära dig spelet och läsa allt. Men säger inte att det inte kan vara värt det dock. Bara att vi är vanare vid ett snabbare tempo nu.

  2. Caymot skriver:

    Det är just det att världen inte riktigt fångar den som inte redan är frälst som är svagheten. Jag tyckte att det höll hela vägen, jag hade inte tråkigt men det var heller inte så mind-blowingly amazeballs som jag hoppats efter ett drygt decennium av Fallout-abstinens (en abstinens som inte stillas av de sentida uppföljarna, de är bra, men helt andra spel).

    Anledningen till att jag inte sugs in är dels att världen inte är lika intressant som den är i Fallout, dels att rollspelselementet i och med att man kontrollerar en grupp om fyra rollpersoner mer eller mindre elimineras. Istället för att få en bild av min karaktär som jag spelar och utvecklar och upplever äventyret genom blir jag lite av en RTS-manager till mitt lilla Rangerteam. I och med detta reduceras spelaren i någon mån till en utifrån betraktande ledningscentral istället för att vara i äventyret och uppleva det på ett mer personligt plan.

    Tekniskt och visuellt fullständigt älskar jag spelet. Isometriskt perspektiv och turordningsbaserad strid blir jag knäsvag av. Hade det varit det ursprungliga Wasteland som var min väg in i det postapokalyptiska äventyrandet hade jag kanske varit helt brädad, nu blir det bara fråga om en tumme upp från min sida och en varm förhoppning om att mer kommer.

    För övrigt kan jag inte se annat än att gränssnittet måste bli fullständigt kaiko med handkontroll.

Skriv en kommentar