Recension

Gravity Rush: Remastered (PS4)

Gravity Rush: Remastered är precis vad det låter som, en omarbetad version från första Gravity Rush som släpptes till Playstation Vita. Omarbetningen har framförallt legat i att flytta Gravity Rush från en handhållen plattform till Playstation 4 för att göra det möjligt för fler att spela. I mycket annat är spelet sig relativt likt, så som sig bör i en omarbetning. Spelets historia rör sig kring Kat, en kombination av klassisk animefigur och Marvel-hjälte, som i sedvanlig berättelseteknik vaknar upp med minnesförlust i en gränd.

Därefter upptäcker Kat snart att hon, med hjälp av sin katt Dusty, kan manipulera gravitationen. Det här innebär att hon blir oumbärlig för Heksevilles invånare, världen som spelet utspelar sig i. Och det är oavsett om det handlar om att vara stadens Anticimex (slå ut stora monster som vid en första anblick befinner sig där utan särskild anledning), städa undan saker som hembiträde eller flyga runt som Stålmannen.

Kat som person är väldigt lätt att tycka om. Hon är som en gullig, naiv Jessica Jones – en ofrivillig hjälte som trots allt köper det mesta som händer runt omkring henne. Jag står på hennes sida spelet igenom, även fast hon ibland kan bli något enerverande. Exempel på en kommentar som Kat fäller i spelet är “Jag har inga vänner, ännu mindre en pojkvän…”. Jaha? Varför är en pojkvän viktigt när du precis upptäckt att du kan manipulera gravitationen och att du eventuellt måste rädda hela världen? Dessutom återkommer dialogen ofta till huruvida olika män tycker att hon är söt eller inte. Det, tillsammans med att man kan klä henne i de klyschiga kläderna “skoluniform” och “fransk hushållerska”, känns knappast fräscht eller nytänkande.

Om du inte spelat Gravity Rush innan, ska jag passa på att utfärda en enkel varning: det är ingenting för åksjuka. I det här spelet får du vara beredd på att stå, gå och flyga i 360 grader i en större del av speltiden. Men det är även det som är en av de stora behållningarna i spelet och det som gör att jag lägger några extra timmar på att utforska Heksevilles gränder och hustak. Tyvärr märks det efter ett tag att Gravity Rush från början togs fram för att spelas på Playstation Vita, då det inte finns särskilt många olika kommandon att utföra. Hoppa på hustak är som sagt en av de stora behållningarna, men efter ett tag tröttnar jag på att det finns relativt få saker som Kat faktiskt kan göra. Spelet riskerar därför snabbt att bli något repetitivt och därmed i många sektioner även lite för enkelt.

Men trots det så är det allt som allt ett underhållande spel, om än kanske inte det mest nydanande och mångbottnade hittills. Det passar bra slöa dagar när man inte vill fördjupa sig allt för mycket i berättelsen eller behöva ha tusen olika kommandon i huvudet. Eller, för den delen, om man är sugen på att börja spela action/äventyr-spel men tycker att det verkar svårt. För Gravity Rush: Remastered är på många sätt ett simpelt spel, men så ska det också få vara till och från.

Kommentarer

  1. Nicklas Pihlainen skriver:

    Vart riktigt glad när jag hörde att det skulle komma en remake på detta. Har själv spelat det på Vita (ja jag äger en Vita!), och tycker det får alldeles för lite uppmärksamhet. Bortsett från de sakerna du nämner om Kat med den milda objektifieringen och allt tjat om sött och pojkvänner så är hon en intressant karaktär i ett bra spel. Hoppas verkligen fler kan ta till sig att spela Gravity Rush nu.

    Om tiden och lusten finns så gör en gärna en Quicktitt på spelet så får man se det i rörelse.

Skriv en kommentar