Plants vs Zombies: Garden Warfare

När Plants vs Zombies: Garden Warfare först visades upp var jag antagligen inte ensam om att ha blivit förvånad, förvirrad och förbannat förväntansfull. Jag gillar verkligen PopCap och har sänkt ohälsosamt mycket tid i flera av deras spel, inte minst Plants vs Zombies. Jag hade dessutom varit sugen på ett nytt, lättsamt multiplayerspel utan gråklädda militärsnubbar.

Men samtidigt var det ju så klart svårt att inte vara extremt tveksam. Jag menar, PopCap må ha prånglat ur sig en hel rad lyckade spel genom åren, men inget som ens varit i närheten av ett spel som Garden Warfare.

Det märks. Plants vs Zombies är utvecklat till stor del av folk som inte har någon enorm erfarenhet av genren, och det märks. På både gott och ont. På den negativa sidan finns en del av bandesignen. Där multiplayerbanor oftast är byggda med en tydlig plan för att skapa dynamik i spelet, känns flera av banorna i Garden Warfare mest som en öppen arena där byggnader slängts in lite hur som helst.

På den positiva sidan finns att jag inte är värdelös. Jag är nämligen ingen skicklig multiplayermördare och spenderar allt som oftast min tid online med att bli dödad på att sätt spelet har att erbjuda. I Garden Warfare känns det däremot inte som mitt underläge i andra onlinespel är en lika stor nackdel, tillräckligt mycket är nytt för att jag och mina motspelare ska mötas på ganska lika villkor. Och ett multiplayerspel som inte är omöjligt att komma in i om man inte lagt hundratals timmar i genren redan är enormt välkommet.

Det finns än så länge bara tre olika spellägen i Garden Warfare, men PopCap har utlovat gratis DLC i framtiden. Spellägena hittills är Garden Ops, vilket är Plants vs Zombies variant av Hoard-mode, där upp till fyra spelare ska skydda sin trädgård från anfallande zombies, Team Vanquish, där två lag helt enkelt försöker ta kål på varandra, och Gardens and Graveyards, där ena laget ska skydda ett gäng utsatta områden, medan det andra ska anfalla och ta över.

Spellägena är relativt klassiska och Plants vs Zombies: Garden Warfare är på många sätt en klassisk multiplayershooter, men det finns många detaljer som känns fräscha och intressanta. Främst är väl kanske karaktärsgalleriet, som består av välkända karaktärer från tidigare spel i serien. Varje karaktär har flera unika förmågor och skiljer sig åt mer än vad man kanske är van vid i den här genren, utan att för den delen bli obalanserat. Bara det faktum att man har med en dedikerad närstridskaraktär som känns helt naturlig i sammanhanget är värt en eloge.

Mindre imponerad är jag istället av systemet där man som spelare samlar pengar och köper paket med kort, som låser upp nya karaktärer och accessoarer. Personligen tycker jag mest att det känns som en påklistrad gimmick. Däremot håller jag inte med i den kritik systemet fått för att det eventuellt, kanske, möjligtvis i framtiden skulle kunna introducera mikrotransaktioner och därmed göra spelet pay-to-win. För det första så är detta ingenting som varken PopCap eller EA sagt något om och för det andra finns det redan nu en ”klassisk” variant av både Team Vanquish och Gardens and Graveyards där man spelar helt utan kort. Kritik av den här typen är i mina ögon väldigt märklig.

Jag är imponerad av Plants vs Zombies: Garden Warfare och jag är imponerad av PopCap. Visst var jag peppad på förhand, men jag trodde verkligen inte att det skulle bli så bra som det blev. Garden Warfare har sina brister, absolut, men det är förvånansvärt kompetent på flera områden. Och framför allt så är det kul. Helt enkelt genuint roligt att spela. Och det är ju faktiskt det viktigaste.