I mars 2014 släpptes Hearthstone och jag har spelat sedan dess. Under tiden har något hänt med spelet dock. I början var det betydligt mindre lättillgängligt jämfört med idag. När spelet släpptes var det ett PC- och Mac-spel, inget du spelade på bussen eller tåget på en kortare pendelsträcka. Snart släpptes spelet på till surfplattor, och senare även till telefoner. Denna ökning i åtkomst har gjort mig till en Heartstone-junkie, en människa som slaviskt suktar efter de dagliga uppdragen och veckans Tavern Brawl.

I begynnelsen var jag tvungen att sitta vid datorn och spela, det blev ett sätt att mota bort tristessen av skolan genom att i kortare pauser spela en match eller två. Innan Hearthstone hade jag ingen koll på kortspel, jag var ung och oförstörd. Två veckor efter spelet laddats ner var jag fast, men jag spelade inte varje dag än så länge. De dagar jag inte hade något specifikt att göra vid datorn gick spellösa, jag var ännu inte så fast att jag startade datorn endast för att spela Hearthstone.

Snart hände dock något, jag köpte en iPad. Den gav mig friheten att spela på bussen, i sängen, i soffan och på toan. Jag brukar skämtsamt kalla min surfplatta för Hearthstonemaskinen. Jag skrattar, men innerst inne vet jag ju att det finns mer sanning i det än jag vill erkänna. Ibland kollar jag på batteriförbrukningen på paddan, jag tror aldrig att Hearthstone legat under 40% av batteriets användning.

Men paddan har jag inte med mig jämt, den ligger hemma när jag besöker vänner, föräldrar eller mormor. Den är inte en självklar del av vardagen som till exempel telefonen har kommit att bli. Ett år efter lanseringen av kortspelet kom det som har blivit dödsdomen för mitt mobila spelande. Heartstone släpptes till mobiltelefoner. Nu finns inte längre några frizoner. Åhlens, Frost Konditori eller taket på mina föräldrars vedbod. Så länge det finns täckning så pockar Heartstone på min uppmärksamhet.

Förut, innan april 2015, hade jag ett aktivt mobilspelande. Jag laddade ner nya spel och upplevde allt från tower defense till färgkoordinerade godisbitar på nästan daglig basis. Nu… Nu ser jag bara korten. Korten som spökar i mina drömmar… Battlecry, Deathrattle, Inspire och Discover… Om jag ändå kunnat bli bra på spelet hade kanske allt känns mindre bortkastat? Men de 1875 vinster jag har i spelets huvudläge nästan hånar mig. Jag spelar och spelar men går, liksom klockan, bara runt, runt, runt.

Sensommaren 2015 hade jag fått nog. Jag gjorde slut med Hearthstone och tog bort spelet från dator, padda och telefon. Det tycktes helt plötsligt finnas eoner av tid till mitt förfogande. Jag vaknade och insåg hur mycket tid jag lagt ner hos henne, min spelens älskarinna. Men vintern kom. Den blöta och råa känslan som årstiden innebar fick mig att längta efter gamla kärlekar. När jag besökte Itunes-affären en dag så stod hon där på förstasidan, med sin vackra kompasstjärna lika blått lysande som förr. Nya äventyr och kort hade hon tydligen också fått…

”Är du fortfarande arg”  tycktes hon fråga.

”Inte kan jag vara arg på dig…”