Jag är en person som lätt blir uppretad av saker som för många kan ses som triviala. Folk som inte kan skillnaden mellan kausalitet och korrelation. Folk som uttalar Schweiz Sweich. Det faktum att världen tycks ha drabbats av en masspsykos och fått för sig att avokado är skitgott, trots att det egentligen inte smakar mycket mer än gurka och har en betydligt sämre konsistens.

Det är en helt okej fruktjävel. Sluta komma i byxorna.

Det är en helt okej fruktjävel. Sluta komma i byxorna.

Den typen av saker gör mig upprörd.

Vad gäller filmer, spel och böcker (och för den delen alla andra berättande medium) så finns det en sak som upprör mig mer än något annat. Och det är folk som inte förstår hur Suspension of Disbelief fungerar.

Suspension of Disbelief, som ni kanske vet, är när en publik väljer att acceptera saker som händer i en berättelse trots att de vet att det inte hade kunnat hända i verkligheten. Det är som ett kontrakt mellan berättare och åskådare som säger “i den här berättelsen är det de här reglerna som gäller. Håller sig berättelsen inom de ramarna så är det bara att acceptera.”

Klart att det finns berättelser som vill visa verkligheten så som den är. Men de är en klar minoritet när man jämför med berättelser som vill visa något annat. Verkligheten, så som den är, upplever vi varje dag. Hela tiden. I påhittade historier kan vi uppleva något utöver det. Och för att det ska fungera måste vi acceptera de uppsatta reglerna.

Inte så svårt, eller hur? Men ändå. ÄNDÅ. Ska det missuppfattas.

Rico "Orimlig" Rodriguez

Rico kan göra det här. För han är Rico Fucking Rodriguez.

Det finns två sorters sätt att missförstå konceptet. Det första är att inte hålla uppe sin del av kontraktet. Folk som kritiserar saker som uppenbarligen är etablerade i universumet. Det är den typen av människor som sitter och tittar på Star Wars och säger “men så där kan man ju inte göra” när någon drar till sig en ljussabel med kraften. Eller är kritiska till hur Rico Rodriguez kan byta fram och tillbaka mellan vingdräkt och fallskärm hela tiden. “Så fungerar inte en fallskärm!”

Så klart kan det inte hända i verkligheten. Så klart är det fullständigt orimligt. MEN. Det är etablerat i kontraktet. Den tysta överenskommelsen finns där. Det här är okej inom ramen för den här berättelsen. Om du inte accepterar det då har du fel. Och ska vara tyst. Och sluta.

Men de här människorna upprör mig ändå inte mest. Visst, de upprör mig med sin orimlighet, men de är ganska få och lätta att avfärda. De förstår ju uppenbarligen inte fiktion. De människor som däremot får pannvenerna att pulsera på ett sätt som absolut inte kan vara nyttigt är de som inte förstår att berättelsen fan måste hålla uppe sin del av avtalet också.

Tidvändarskit

Alltså, jag vet att ni håller på med magi, men tidsresegrejen var ju bara dum. Sluta.

Jag hatar när en berättelse bryter mot sina egna regler. Det är berättarna själv som satt upp dem, så då får de fan hålla sig till dem. Att bryta mot sina egna interna regler är den största synden man kan begå. Men när jag ilsket pekar ut det i filmer är där alltid en jävel, en ogenerad liten drygröv, som säger “med det är ju inte på riktigt”.

Pekar man på ett plothole i en fantasyberättelse sitter det lille aset där och säger “men magi är inte heller på riktigt! Man kan inte få saker att levitera med en trollstav helleeeeeeer”. Är det en sci-fi ler svinet lite nedlåtande och säger “det är ju hittepååååååååå! Tror du verkligen att man kan resa i tiden i en blå låda?”

Och just där och då börjar jag fundera över var jag skulle kunna gömma en mänsklig kropp.

Reglerna är inte desamma som i verkligheten, det stämmer. Men det finns regler. Regler ger berättelserna struktur och hindrar dem från att bara vara skit som händer på grund av fan vet. Reglerna kan vara lösa eller strikta, men de måste följas. Om du skriver en berättelse är det du som skriver reglerna. Om du då inte lyckas följa dem, då är du inte bra på att skriva. Punkt.

Sper Muro Bru

NO THIS IS FINE

Det är inte annorlunda än att du inte är en bra speldesigner om du inte kan hålla dig till dina egna gameplayregler. Vi hade inte accepterat för en sekund om Marios fysik inte var konsekvent. Och ingen hade försvarat inkonsekvensen “men det är ju inte på riktigt, du kan inte faktiskt hoppa tre gånger din egen längd och landa på varelser så att de blir papperstunna”.

Jag älskar Suspension of Disbelief. Att försvinna in i en annan värld är toppen. Men för att det ska fungera måste världen hålla ihop. Annars förstörs det. Annars faller jag ur det. Det är ett samspel mellan mig och berättelsen. Jag går med på att det just här är andra regler som gäller. Berättaren går med på att hålla sig till de reglerna.

Om det fallerar på någon av sidorna så faller berättelsen. Och det är bara så det är.