Recension

Firewatch (PS4)

När vi på Riket listat våra mest framemotsedda spel 2016 har Firewatch hela tiden legat där uppe i den absoluta toppen. För mig har det med lätthet piskat allt vad Unravel och The Witness hetat i kampen om indievårens nummer ett. Därför är det kanske inte helt konstigt att jag så här efteråt inte kan låta bli att känna mig lite besviken.

Firewatch är en storydriven dramathriller som huvudsakligen går ut på att du går runt i ett naturreservat, pratar och tittar på saker. Spelet är välskrivet och röstskådespelarna gör ett väldigt bra jobb, vilket gör att jag snabbt börjar tycka om och relatera till spelets huvudkaraktärer. Och relationen mellan Henry, som du spelar, och Delilah, som du hela tiden pratar med, är absolut spelets största behållning.

 Resan är fortfarande bra, men det kunde ha blivit så mycket bättre
Men tyvärr känns berättelsen rumphuggen. Både deras relation och storyn som stort bygger upp mot något som liksom aldrig blir. På mitten känns det både mysigt, spännande och obehagligt, men när slutet kommer så går luften helt ut berättelsen och allt som känts spännande och intressant faller ihop som ett korthus. Det blir fortfarande inte dåligt, och resan är fortfarande bra, men det kunde ha blivit så mycket bättre.

Jag har peppat inför Firewatch sedan långt innan jag visste vilken typ av spel det skulle vara. Allt jag visste var att Olly Moss skulle vara inblandad i ett spel och att det därför utan tvekan skulle bli purdy som satan. Och det räckte. Och troligtvis hade det räckt även idag om spelet faktiskt varit så snyggt som jag gått och hoppats på. Men det är det inte.

Visst finns det mycket i Firewatch som är snyggt, men det är inte alls den stilistiska briljans jag gått och suktat efter. Det fick jag snarare från The Witness, som på vissa platser såg ut precis så som jag hoppats att Firewatch skulle. Firewatch själv var istället aldrig så snyggt som det sett ut konceptuellt.

Slutligen går det inte att recensera spelet utan att nämna att det, i alla fall till PS4, är helt orimligt ostabilt. Det hackar. Hela tiden. Det ska förhoppningsvis patchas framöver, men att det släpptes i det skick det gjorde är egentligen under all kritik.

Det är inte riktigt rimligt att tänka att Firewatch skulle ha stressats ut. Det har varit i produktion i flera år och utvecklarna borde ha haft tid att putsa det. Men när jag väger samman det rumphuggna slutet, den av och till oinspirerade designen, och kanske framförallt hur det hackar som en diabildsprojektor, kan jag inte komma ifrån att det just är den känslan jag får. Att man stressat ut ett spel som inte riktigt är helt klart.

Och med den potential som fanns är det förbannat synd.

Skriv en kommentar