Krönika

En rätt så medioker spelnörd

Medioker är ett ord som klingar rätt dåligt med ordet nörd. Nörd står ju för en person som är väldigt passionerad av ett speciellt ämne eller en speciell grej. Medioker är motsatsen: man är lagom och mellanmjölk, i ordets negativa bemärkelse. Med det sagt så kommer här en bekännelse: jag är en medioker spelnörd. Eller, det var åtminstone vad jag trodde om mig själv ganska länge.

Jag vågade aldrig titulera mig spelare eller gamer på väldigt länge
Jag växte upp utan någon spelkonsol i hemmet. Jag var aldrig på LAN. Jag spelade förvisso spel på min pappas gamla PC, men hade aldrig möjligheten eller viljan, att sitta timme ut och timme in och riktigt grotta ner mig. Samtidigt så var det ju spännande, men jag vågade aldrig riktigt heller titulera mig spelare eller gamer på väldigt länge. För i min värld innebar den titeln en del privilegier, men även krav. Krav på att kunna alla termer som ett flytande vatten. Krav att hänga med i svängen och ha den ekonomiska möjligheten att lägga tusentals kronor på spel. Något som inte var möjligt i ett arbetarklasshem med undermåligt spelintresse.

För tyvärr är det ju så, att smakar det så kostar det. Och kostar det blir det ju ofta en klassfråga. Självfallet finns det sätt att komma åt spel ändå, på till exempel ungdomsgårdar. Men hur enkelt var det när man som en finnig liten trettonåring behövde konkurrera med de tuffa killarna som alltid sitter klistrade framför konsolerna? Istället försökte jag på annat håll. Ex-pojkvännens Gamecube. Kompisens NES. Där det väl gick helt enkelt. Men det var först senare, i vuxen ålder och med en tryggare ekonomi, som jag äntligen vågade äntra den värld som jag så länge bevittnat på avundsjukt avstånd.

Jag är därför glad att jag mött så mycket kärlek och prestigelöshet när jag väl fick chansen att börja skriva om spel. Spelelitismens fula tryne visade sig inte fullt så ofta som jag trodde. Istället har jag upptäckt att min största fiende ofta är jag själv, då jag som oftast brottas med tanken att jag inte duger. Jag är inte kunnig nog. Inte dedikerad nog. Spelar inte tillräckligt mycket.

Jag har, efter många om och men, lärt mig att slå bort de där tankarna. Det är ju inte helt omöjligt de där personerna som kommer med en kravlista på spel man bara “ska ha spelat” för att kunna vara en “riktig” gamer, även de någon gång har varit skakiga små fegskitar, rädda för att göra fel. Som ljög om hur svårt något spel var eller att man över huvud taget spelat just “det där” spelet. Idag vet jag att jag är bra, inte alltid bäst, men bra. Jag har rätt att ta utrymme när jag känner för det och jag behöver inte bevisa något för någon. Om jag är medioker, må så vara. Då är jag åtminstone en medioker spelnörd och stolt över det.

Kommentarer

  1. Johannes skriver:

    Vet inte riktigt om jag delar din bild om tv-spel som en klassfråga.

    Jag har aldrig haft speciellt mycket pengar, men har kunnat spela ändå. Man fick spara månadspengen på 100 kr ett tag när det gällde konsolköp, och önska sig spel under jul och födelsedagar.

    Samma visa när man blev gammal nog att få studiebidraget själv, tror jag gick i tvåan på gymnasiet då… Ville man köpa ett spel fick man ju strunta i kläder, godis, bio och annat kul den månaden.

    Generellt sett är nog inte en gamer någon som har mycket pengar, det är ju inte direkt en överklasshobby.

    • Linda skriver:

      Fast det förutsätter ju att en får veckopeng, att föräldrar/släkt har råd att ge spel i födelsedag/julklapp och att studiebidraget inte går till att betala mat och hyra för att familjen ska klara av kostnaderna. Så visst kan det vara en klassfråga.

  2. Fenris skriver:

    Tror att många spelnördar länge varit ensam om sitt intresse och för många yngre är det en flykt från världen och när den delen man räknar sig själv duktig på, när det är det “enda” man känner att man har tror jag man blir väldigt elitistisk och hamnar i försvarsställning. Alla inser liksom inte att det alltid kommer finnas någon som är värre än en själv.

    Sen finns det nog en hög som mig själv som länge varit ensam med sitt intresse och blir helt lyrisk när man fann fler som delade det intresset. Det var skitkul att få dela med sig av sitt intresse men jag insåg även här att många är värre än mig. Då kunde man känna att man inte räckte till, något jag släppte snabbt för viljan att stöta på likasinnade var större än rädslan att inte räcka till.

    Träffat många härliga människor genom åren som jag delar spelintresset med. Men spel är inte hela mig och det går i vågor. Det ska inte finnas en kravlista på vad man måste spela eller göra för att ha ett intresse. Alla borde bara omfamna tanken att det finns likasinnade och det är viktigt om man bryr sig om sitt intresse å inte bara sig själv att låta hobbyn få leva vidare.

    Tycker alla borde ha rätt att utforska sina intressen och ingen ska komma och säga att men inte får det.

    Tack för en bra text!

Skriv en kommentar