Medioker är ett ord som klingar rätt dåligt med ordet nörd. Nörd står ju för en person som är väldigt passionerad av ett speciellt ämne eller en speciell grej. Medioker är motsatsen: man är lagom och mellanmjölk, i ordets negativa bemärkelse. Med det sagt så kommer här en bekännelse: jag är en medioker spelnörd. Eller, det var åtminstone vad jag trodde om mig själv ganska länge.

[quote-right:Jag vågade aldrig titulera mig spelare eller gamer på väldigt länge]Jag växte upp utan någon spelkonsol i hemmet. Jag var aldrig på LAN. Jag spelade förvisso spel på min pappas gamla PC, men hade aldrig möjligheten eller viljan, att sitta timme ut och timme in och riktigt grotta ner mig. Samtidigt så var det ju spännande, men jag vågade aldrig riktigt heller titulera mig spelare eller gamer på väldigt länge. För i min värld innebar den titeln en del privilegier, men även krav. Krav på att kunna alla termer som ett flytande vatten. Krav att hänga med i svängen och ha den ekonomiska möjligheten att lägga tusentals kronor på spel. Något som inte var möjligt i ett arbetarklasshem med undermåligt spelintresse.

För tyvärr är det ju så, att smakar det så kostar det. Och kostar det blir det ju ofta en klassfråga. Självfallet finns det sätt att komma åt spel ändå, på till exempel ungdomsgårdar. Men hur enkelt var det när man som en finnig liten trettonåring behövde konkurrera med de tuffa killarna som alltid sitter klistrade framför konsolerna? Istället försökte jag på annat håll. Ex-pojkvännens Gamecube. Kompisens NES. Där det väl gick helt enkelt. Men det var först senare, i vuxen ålder och med en tryggare ekonomi, som jag äntligen vågade äntra den värld som jag så länge bevittnat på avundsjukt avstånd.

Jag är därför glad att jag mött så mycket kärlek och prestigelöshet när jag väl fick chansen att börja skriva om spel. Spelelitismens fula tryne visade sig inte fullt så ofta som jag trodde. Istället har jag upptäckt att min största fiende ofta är jag själv, då jag som oftast brottas med tanken att jag inte duger. Jag är inte kunnig nog. Inte dedikerad nog. Spelar inte tillräckligt mycket.

Jag har, efter många om och men, lärt mig att slå bort de där tankarna. Det är ju inte helt omöjligt de där personerna som kommer med en kravlista på spel man bara “ska ha spelat” för att kunna vara en “riktig” gamer, även de någon gång har varit skakiga små fegskitar, rädda för att göra fel. Som ljög om hur svårt något spel var eller att man över huvud taget spelat just “det där” spelet. Idag vet jag att jag är bra, inte alltid bäst, men bra. Jag har rätt att ta utrymme när jag känner för det och jag behöver inte bevisa något för någon. Om jag är medioker, må så vara. Då är jag åtminstone en medioker spelnörd och stolt över det.