Jag både uppskattar och fascineras av Final Fantasy, ända sedan jag upptäckte serien tillsammans med majoriteten av västlänningar 1997 när Final Fantasy VII (världens mest mjölkade spel?) slog ner som en bomb och hjälpte definiera en hel generation. Det var i och med FFVII som jag började intressera mig för seriens tidigare delar, och spelade igenom FFI till FFVIII under slutet av 90-talet. Men år 2000 gav jag upp på konsolspelandet, och vigde all min speltid åt PC – närmare bestämt Unreal Tournament, och där höll jag mig nästan uteslutande från 2000 till 2005 då Nintendo lockade tillbaka mig med Wii. Det innebär att jag missade FFIX (som jag tagit igen sedan dess, och som blivit min favorit i serien) och FFX, samt FFXII. Det var inte förrän med FFXIII som jag än en gång upplevde ett Final Fantasy som inte var en avstickare från huvudserien, och det märktes att något hade hänt sedan min favorittitel FFIX släpptes – som är ett oerhört traditionellt Final Fantasy, väldigt mycket en hyllning till seriens historia.

[quote-right:Dels tror jag Tetsuya Nomuras ökande inflytande i och med Kingdom Hearts framgångar har spelat en liten roll]Final Fantasy XIII är väldigt annorlunda, och jag tror inte att jag kan förstå varför utan att först spela FFX och FFXII för att få pusselbitarna som saknas. Jag har förstås redan teorier kring varför serien tog en sådan märklig vändning. Dels tror jag Tetsuya Nomuras ökande inflytande i och med Kingdom Hearts framgångar har spelat en liten roll, men kanske ger jag hans påverkan för mycket cred eftersom jag bara har ytliga intryck av spelen än så länge. Men visst känns det som att Kingdom Hearts har influerat Final Fantasy. Självklart måste Sakaguchis minskade delaktighet och sedan frånvaro spela roll också. Jag tror även att SquareEnix försökte tilltala en västerländsk publik som spelare tredjepersonsskjutare och rymdfuturistiska rollspel som Mass Effect, och serien föll offer för ”trying to please everyone”, även om Japan fortfarande verkar dyrka spelen.

Nu har jag börjat spela Final Fantasy X, och är i skrivande stund 5-6 timmar in. Hittills känns det som det mest Final Fantasy-doftande spelet jag spelat sedan FFIX, och förutom gridsystemet för levlande ser jag inte mycket som ändrats eller som har styrt serien mot FFXIII-hållet. Än så länge fullkomligt älskar jag i stort sett allt med det, och är imponerad över miljöerna och produktionsvärdet med tanke på att det ändå var för nästan 15 år sedan. Sakaguchi var visserligen fortfarande inblandad i FFX, så kanske får jag inte svaret förrän jag upplever FFXII. Men det är mitt projekt just nu i alla fall, att ta reda på vad som mördade Final Fantasy, och hur det gick till. Förhoppningsvis har jag svaret lagom till releasen av FFXV, som jag har noll förhoppningar inför.