Krönika

Att inte tillhöra

Litar du på dig själv?
När man är en del av en välfungerande grupp är det lätt att prestera.
Beroende på hur stor gruppen är är det dock lätt att det blir lite konformativt.
Att vidare behöva svara inför en viss grupp är direkt begränsande. En blir genast varse om förväntningarna på det som ska presteras och om en inte går gruppen till mötes blir det lätt fiasko.

På det här viset tvingas många spel in i slutresultat som kunde blivit så mycket bättre om någon bara sagt ”Nä, knulla det här, nu gör jag på mitt sätt”. Jag säger inte att alla borde bli enslingar som skiter i samarbeten, inte heller att alla borde sitta på varsitt håll avskiljt från alla andra i hela världen, men jag säger att vi borde våga göra det när det krävs.

Ofta får jag känslan av att ingen egentligen uttrycker sina egna innersta viljor och känslor utan har format om allting hundra gånger för att tilltala en viss sorts mottagare.
Jag läste passande nog en tweet i ämnet för bara någon dag sedan, det var Evan Lahti (@ELahti) som skrev ”We need more games that don’t care about what genre they’re in” och karln har fullkomligt rätt. Det vrålas från alla möjliga håll och kanter att spelserierna blir mer urvattnade för varje del och att det är nya spel vi behöver istället för uppföljare efter uppföljare. Vad spelar det för roll om det är en uppföljare så länge det är roligt att spela? Varför måste förresten en spelserie behålla samma slags genre rakt igenom? Det går att byta genre utan att behöva dansa ihop en helt ny spelmotor.

De flesta är ständigt på jakt efter bekräftelse, efter godkänt, klartecken och grönt ljus. Gör utvecklarna inte som konsumenterna vill så blir det på förhand ett ”dåligt spel”, skriver bloggarna inte på ett banbrytande vis får de inga läsare och sätter inte recensenterna ett betyg som reflekterar medianen blir det ett himla liv.

Ofta får jag känslan av att ingen egentligen uttrycker sina egna innersta viljor och känslor utan har format om allting hundra gånger för att tilltala en viss sorts mottagare. Som om vi inte riktigt vet vilken fot vi ska stå på. Det är lite det som glöms bort när så många som möjligt ska bli nöjda; att vi måste våga lita på oss själva.

Alltså på riktigt.

Text av Starfighter Johansson

Utöver att ha världens ballaste förnamn är Starfighter en speciell spelskribent – bland annat på Skillpoint.se. Han har recenserat genom gitarrballad, talar regelbundet öppet och uttömmande om sitt liv i podcasten StarPod och bloggat om vad han sysslar med samtidigt som han katalogiserar sin enorma musiksamling. Han driver också Samsons favorit bland svenska spelpodcast: Spelberget.

Kommentarer

  1. Orpon skriver:

    Är inte banbrytande det allra sista en spelblogg ska vara? När jag botaniserade i listan över de nominerade spelbloggarna 2011 var ju hälften bara människor som filmat sig själv när de packar upp senaste storspelet ur plasten och säger “Ja, det här ska bli roligt att spela. Tvåan var ju också roligt” och så kommenterar en miljon människor med “Jag håller med! Du lyckas alltid uttrycka precis mina åsikter!”. Sen vann ju förvisso inte någon sådan blogg, men det säger ju ändå något om mentaliteten.

  2. Starfighter skriver:

    Jo det är klart, innehållsmässigt är det strömlinjeformat som vanligtvis går hem. Jag tror det är bekvämlighet som styr utvecklingen i det avseendet, många kollar förmodligen hellre upp en sida de blir tipsade om än ger sig ut i myllret för att avgöra själva.

    Nu är jag krass och spekulerar vildare än någon som… spekulerar mycket vilt, men ändå.

  3. Timmy Avgrundsvrål Sjöberg skriver:

    Du har förstås helt rätt i det att det finns en strömlinjeformning, inte minst i sättet spel utvecklas. Kraven på att följa mallen kommer där från utgivarna som har sina kalkyler i vad som krävs av en “produkt” (ett verk) för att den allmänt köpstarka publiken ska lägga fram pengarna för det. Innovation är en sällsynt vara.

    PS. här trodde jag man gjort nåt originellt med att ha sytt fast en flugsvamp-patch på jackan men nähä… 🙁

  4. Starfighter skriver:

    Jag har inte riktigt fått någon uppfattning ännu om vem som sitter vid rodret i det sammanhanget – om efterfrågan styr utbudet eller tvärtom. Initialt antog jag så klart att det var som vanligt, pengarna styr – men relationen utvecklare/spelare visade sig vara lite mer fungerande än i andra områden där produkter ska konsumeras.

    Det är svårt att vara originell, upp med hakan. 🙂

Skriv en kommentar