Jag släpade upp ett gäng gamla LEVEL-tidningar att ha på muggen på ovanvåningen, och häromdagen bläddrade jag igenom ett ex där det pratades om de första intrycken från de kommande FF-spelen under den helt HOPPLÖSA samlingstiteln Fabula Nova Crystallis. Komplett med de första bilderna från det som sen kom att bli FFXV.

Den tidningen var från 2007.

”Helst vill jag ju ha ett nytt Final Fantasy IX, fast annorlunda”
Nu, åtta år senare, börjar vi faktiskt kunna skönja vad för typ av spel FFXV kommer bli, vi har fått se ett nytt stridssystem, det hintas om en enorm och öppen värld och den vanliga uppställningen på sex till åtta olika karaktärer har ersatts av fyra generiska snubbar i svart. Mycket verkar väldigt annorlunda från vad vi vant oss vid, och är det verkligen vad vi vill ha? Eftersom just Final Fantasy är den spelserie som varit viktigast och mest tongivande i mitt liv som gamer så kommer jag på mig själv med att vara otroligt kräsen om hur de spelen ska utformas. Det blir nästan parodi på finsmakandet, och jag kommer på mig själv med att säga omöjligt motsägelsefulla saker som: “Alltså, det ska ju vara nyskapande men samtidigt väldigt traditionellt.” eller “Helst vill jag ju ha ett nytt Final Fantasy IX, fast annorlunda.”

Whoa, någon behöver ta ett chill-pill. Uppenbarligen finns det ingen hejd på vad jag kan kräva från ett Final Fantasy, och varför då inte vältra mig i det i en egen ego-lista om vad jag, JUST JAG, vill se i Square Enix kommande spel.

Några av er må dö under läsningen av all självfixering, men det är ett offer jag är villig att göra.

Saker jag inte vill ha i ett Final Fantasy:

Nomura-fejjan

Jag lovar, ni vet vad jag pratar om även om ni kanske inte tror det. Jo kom igen, ansiktet som återkommer i alla FF, killarna har ett och tjejerna ett och de skiljer sig mycket lite från varandra. Som om en japansk supermodell, en alv och en Furbie hade ynglat av sig och lika uttrycksfullt som en smörgåsgrill.

Korridorer

Slutna utrymmen överhuvudtaget är något av det mest unisont hatade från de nyare spelen, och jag tänker inte vara sämre: Sluta med sånt trams.

Razzle Dazzle

Final Fantasy har alltid varit de som dikterat hur bra grafik kan vara och pressat maximalt ur sina konsoler. Men på senare tid har det blivit för mycket ytverk och för lite substans. Ungefär som att rulla bajs i diamanter och bladguld. Första gången jag såg Odin och svärdet som följer med henom från Final Fantasy XIII så stönade jag rakt ut: “Det här summerar allt som är fel med Final Fantasy just nu…”

Sexism

Jag hade aldrig några problem med bystiga Tifa och Lulu (kanske för att de var just bystiga och för att det inte spelades speciellt mycket på det), men med mer realistiska karaktärer så har det på senare tid strösslats betydligt generösare med naken hud i Final Fantasy-svängen. Sex och kåthet är mig veterligen ett ämne som inte speciellt ofta berörs i dessa spel, medan det finns desto mer av relationer och kärlek. Och likförbannat så ska den första kvinnliga Cid i XV mecka bilar iförd bikini och jeanstrosor.

Rymdresor

Eller för den delen tidsresor. Alternativa världar. Otippade familjerelationer. Helt enkelt den där slutliga flippen i sluttampen som ska ställa handlingen på ända eller i ett nytt ljus. Problemet är bara att Square Enix alltid tar i åt helvete för hårt och att det mest blir olustig stämning.

Saker jag vill ha i ett Final Fantasy:

Den. Öppna. Världen

Fri, stor, spännande och levande! Det är inte så att jag storgråter om jag inte får “Isområdet” och “Vulkanområdet”, men det ska banne mig vara upp till mig när och om dessa platser ska besökas. Gör som ni alltid gjort, släng in fiender som ger mig storstryk om jag går dit jag ännu inte borde vara.

Varierade karaktärer

Sex sena tonåringar som tumlar runt i haute couture-mode och som bara går att skilja åt på grund av deras hårfärg är inte min kopp te. Jag vill ha bredd, olika åldrar, olika formar, olika raser, olika historier. Att höra Square-anställda prata om karaktärerna från XV ger mig skamsköljningar i hela kroppen, någon pekar på snubben med glasögon och säger “Och han där, han älskar KUNSKAP!” och sen förklaras det att killen med mest muskler och tribals är den fysiskt starkaste i gruppen.

Turordningsbaserade strider

Jag vill ha lugn och ro när det ska slåss, en i taget, först jag, sen du. Var vi inte överens om att det var så FF skulle vara? Ursäkta, kan du sluta släppa loss eld och ond bråd död över mig, jag ska faktiskt välja summon här?

Känslor

Vivi som kikar fram under sin hatt. Celes som sjunger. “I wish to be kidnapped… Right away.” När Nanaki får veta sanningen om sin pappa. Yuna som förgäves visslar efter Tidus. Ögonblick som inte har något med stridssystem, uppumpad grafik eller korta kjolar att göra, de är speciella för att de är känslosamma och mänskliga och jag vill se så mycket mera av dem.

Fokus på handling, inte grafik

Episka luftburna strider i motljus med summons, explosioner och regnbågar får JÄTTEGÄRNA stå till sidan för ett bra manus. Nej men på riktigt, jag orkar inte med den här skiten längre. Bara… sluta. Orden tryter nu, jag kan inte nog uttrycka hur mycket jag längtar efter substans i manus.

Det här är inte krav, men önskningar. Förhoppningar. På vad jag just jag tycker om, och vad som gjort den här spelserien så speciell. Ni andra som vurmar för Final Fantasy, hur vill ni att serien utvecklas?