Recension

Hitman

Som recensent måste en ibland också vara en iskall mördare. Inga känslor får blandas in och ingen hänsyn får visas när du analyserar, planerar och utför dådet. Målet för beställningsjobbet måste dö. Så tillåt mig berätta hur jag skulle gå till väga för att mörda den senaste installationen i Hitman-serien.

Spelets första gapande hål i säkerheten är till att börja med ljudet. Ludde må vara den enda på Svampriket som faktiskt är tränad att döda, men jag har efter över 20 år som nörd och snubbe ackumulerat en viss kunskap om skjutvapen, till och med avfyrat ett par själv på en skjutbana. Det undrar däremot jag om spelets ljudansvariga har gjort, eller om de ens lyssnat på hur vapen faktiskt smäller. I min värld är det en ganska viktig komponent i ett spel om mord, att verktygen för morden låter autentiska. Bilsimulatorer kommer sällan undan om en Shelby GT350 låta som en dammsugare, så en utmärkt attackvinkel blir IO Interactives val av ljud på vissa vapen. En automatkarbin låter helt enkelt inte som nån biffig häftapparat.

På ljudsidan är även röstskådespelet än så länge ganska mediokert. De flesta repliker levereras med en hygglig inlevelse, men det finns ingen karaktär till det utöver i kanske vår skalliga huvudkaraktärs sedvanligt lakoniska knarrande.

Hitman in a tux

Tobbefixman ska på modeshow!

Hitman är också förutsägbart i hur det arbetar med infiltration via förklädnad. Ett klassiskt spelmoment i Hitman är att få tag i kläder och utrustning som ger en tillträde till annars låsta områden. Knatar du in i köket utan att se ut som en kock eller servitör ringer de på vakten snabbare än du hinner säga hors d’oeuvres. Det funkar bra, men det finns ett ganska tydligt hål även här där jag kan sticka kritikens kniv. Vissa förklädnader anses vara huvudnycklar för precis alla kartans områden. Utklädd till en arabisk shejk kunde jag i samma kök och i vägen för stressade kallskänkor, stå ansikte mot ansikte med den modeguru jag ska mörda medan han skällde ut en servitör. Detta utan att någon, inte ens hans livvakt, höjde ett ögonbryn. Jag fortsatte sedan skugga honom i 10 minuter till, hack i jävla häl, innan jag stack en spruta med gift i ryggen på honom. Systemet med utklädnader är bra till en början, men när kläderna från specialkaraktärerna åker på verkar personal space och all sorts rimlighet åka ut ur fönstret.

Men vet ni vad. Det är i princip det enda jag har att klaga på. Så jag tänker tacka nej till det här uppdraget och låta Hitman leva.

Det är på tok för välgjort annars, och utöver en viss slapphet i ljuddesignen låter det nästan lika bra som det ser ut. Spelets första del innehåller tre stora, komplexa och kreativt kittlande banor som fortsätter hålla seriens fana högt. Hitman har alltid haft simuleringen av lönnmord som sitt kännetecken och jag är alltid tacksam för detta när ett nytt spel i serien släpps. Till skillnad från andra spel om lönnmord så finns det säkert 30-40 roliga, smarta, knäppa och brutala sätt att fimpa sina offer och sen kyligt vandra därifrån. Jag älskar det, både i detta och i alla andra Hitman-spel.

Hitman Paris

Att det släpps episodbaserat sved lite till en början då jag så klart ville ha mer efter mina första 5-6 timmar i spelet, men då måste en bara påminna sig själv om alla andra sätt att mörda jag ännu inte testat. Så det blev en andra sväng häromkvällen, där giftsprutor i manegen byttes ut mot sprängmedel bakom soptunnor, vilket är ett helt ok sätt att roa sig fram till  april när nästa del släpps. Banorna lovar i kommande delar att bli större och än mer invecklade, vilket får det att vattnas i munnen.

Med skavanker och allt som hör till är det nya Hitman nästan bara en positiv upplevelse. Och då ska en låta avtryckarfingret vila i recensionen och låta det gå varmt inne i spelet istället.

Skriv en kommentar