Legend of Zelda: Twilight Princess HD (WiiU)

Zeldaspelen har alltid legat mig varmt om hjärtat. Det var den serien som på riktigt fick mig att älska tv-spel, det är också serien som fick mig att börja skriva om spel. Min första speltext handlade om A Link to the Past och publicerades som en gästkrönika här på Svampriket. The Legend of Zelda betyder otroligt mycket för mig, därför var det med lätt ångest jag mottog recensionsexemplaret av Twiligt Princess HD. Spelet har länge legat på en stadig tredjeplats över mina favoritzeldaspel och rädslan att jag inte längre ska tycka om det har hängt som ett litet mörkt moln över mig.

Låt oss börja från början, Twilight Princess skulle släppas till Gamecube under 2005, men spelets försenades för att kunna portas till Nintendos kommande konsol, Wii. Spelet släpptes som releasespel till Wii sent 2006, med Gamecubeversionen i släptåg kort därefter. Versionerna var väldigt lika, trots hårdvaruskillnaden. Den största skillnaden mellan spelen är att Wiispelet är spegelvänt. Där slåss Link, medelst viftning av Wiikontroll, med sitt svärd i höger hand till skillnad från Gamecubespelet där han brukar sin vänstra. Eftersom större delen av jordens befolkning är just högerhänta valde Nintendo att frångå det faktum att Link historiskt sett varit vänsterhänt och helt sonika bara spegelvända hela kalaset. Detta för att fler skulle känna sig bekväma med att vifta sin, och i förlängningen också Links, högerhand.

Nästan tio år senare, 2016, släpps nu alltså Twiligt Princess till WiiU i upphottad HD-utgåva. Nintendo går tillbaka till Gamecuberötterna och vänder tillbaka världen. Den obekväma kontrollviftningen är borta och Link är återigen vänsterhänt. Jag som har Wiispelet i bagaget, kollrar oundvikligen bort mig alltför ofta då jag inte kan skilja på höger och vänster längre. Detta är dock inget jag klagar på, det gör att spelet känns nytt, även fast jag varvat det flera gånger.

Allt är som jag minns det, om än lite krispigare på ytan såklart. Det är i klartext förbannat snyggt. Jag stannar upp i några minuter och insuper lukten av Ordon, den lilla byn där spelet börjar, mysfaktorn är på topp när vinden blåser i gräset och solens stålar träffar taken på trästugorna. Inget verkar fel i världen, förutom att butiksägarens katt verkar sprungit bort. Getter ska vallas och vaggor ska hittas, allt är som det ska i Hyrule. En kort stund i alla fall. Snart sveper äventyret med dig, som brukligt är i Zeldaspelen, ner i djupa sjöar, upp på höga berg och in i mörka grottor.

Nintendo har strömlinjeformat och förbättrat i spelet, de har lyssnat på kritik och kapat i några av spelets mer långsamma och tidskrävande moment. För er som spelat Twilight Princess förut kan jag komma med de goda nyheterna att det, exempelvis, inte längre ska samlas sexton ljustårar, nu räcker det med tolv. Det kan låta som en marginell minskning, men flytet i de partierna är mycket bättre än förut. Det är sådana små skillnader som gör Twiligt Princess HD till en bra remake. Det är inte några banbrytande förändringar, bara finslipningar på obekväma och spetsiga hörn. Även menyer och kartan är optimerade, Wii U-paddan gör föremålspill och karthantering enkelt som en dans, förutom att utrusta Link med bombpilar då, vilket är onödigt krångligt.

Jag älskar Twilight Princess, jag älskade det för tio år sedan och jag älskar det igen. Jag uppskattar alla skillnader jag hittar och spelet är ännu mer välgjort idag än det var för tio år sedan. Jag älskar att hata vattentemplet. Jag älskar att galoppera över Hyrules slätter på min Epona, med solnedgången långt därborta på horisonten.