Gästkrönika

Nitton bast men ändå ett blåbär

Mitt allra första minne av att använda en handkontroll var när jag spelade Nintendo 64 hemma hos mina kusiner. Då var det Pokémon Stadium 2 som gällde, och som yngst i skaran fick jag spela minst. Några år senare kom min syster hem med Tekken 5, som tydligen gick att spela på den svarta klumpen vi hade under tv:n. Att en ny värld plötsligt öppnade sig för mig är en underdrift, och jag har nog aldrig känns mig så badass som när jag buttonmashade mina motståndare till K.O. Att använda några kombinationer kom aldrig på frågan, utan min strategi var alltid att antingen trycka på alla knappar samtidigt eller att hamra skiten ur X och hoppas på det bästa.

Anna hade fått blodad tand och fortsatte mata mig med spel och jag testade dem alla
Systern min försökte återigen efter några års uppehåll att få in mig på spelspåret igen. Jag fastnade för Silent Hill 2 efter att ha kollat på alldeles för många gameplay-videos på Youtube, så Anna såg till att det köptes hem. Detta visade sig bli en total flopp, då jag redan vid installeringsskämen insåg vad jag höll på att ge mig in på, började svettas och stängde av cirka tio minuter in. Där och då insåg jag att skräck nog inte var min typ av genre. Anna hade dock fått blodad tand och fortsatte mata mig med olika spel och jag testade dem alla. God of War (tidspress är skit), Heavenly Sword (älskade Nariko men fastnade på slutbossen) och Enslaved (väldigt fint, men sparfilerna rök och jag orkade aldrig spela om) var de första titlar som jag satte mig med och fick ut något av.

Känslan av att hela tiden vara på gränsen mellan uppspelt och panikslagen, med pulsen i öronen och att känna adrenalinet pumpa när man är mitt uppe i en stor fight, det är det som gör att jag spelar igenom ett helt spel. Får jag inte den känslan direkt, och det istället blir jobbigt att starta PS4:an eller när man får ångest över att man borde spela, då lägger jag ner direkt. Jag vill inte att spel ska bli förknippat med något jobbigt och ansträngande, utan jag vill känna suget att få se eftertexterna!

Att olika spel har olika höga trösklar var något jag fick lära mig den hårda vägen. När jag drog igång Tomb Raider blev det snabbt förknippat med ångest och stress. Spelet i sig försökte vara pedagogiskt med bra tutorials, men jag låg hela tiden på gränsen mellan hanterbar stress och fullständig panik. I vissa delar kände jag verkligen hur spelet krävde att jag var en van spelare och då blev det för svårt. Annat var det med Telltales episodbaserade spel som la ribban precis rätt nivå. Enligt mig är dessa superbra spel att börja sin spelkarriär med. De är extremt förlåtande och bygger upp till quicktime-events på ett sätt som gör att du enkelt lär dig hantera dem.

Pusselspel var också något jag spelade relativt tidigt, Valiant Hearts var det första som fångade mitt intresse, och jag måste säga att det ligger lite i gråzonen vad gäller svårighetsgrader. Jag hade spelat en del innan och hade på så sätt fattat många av de oskrivna regler för vilka saker som kan och inte kan intrigera med i ett spel, men hade Valiant Hearts varit mitt första spel så hade frustrationen varit mycket större. När det kommer till JRPG och jag och Anna tog oss igenom Ni No Kuni var även det en helt ny genre för mig, men vilken upplevelse det blev. Delvis var spelet så mysigt att man bara ville lägga sig ner och skeda med det, men framförallt var tröskeln lagom hög. Jag kunde riktigt känna hur spelskaparna ville inkludera alla och se till så att man fick en så bra upplevelse som möjligt. Det är verkligen ett spel som jag känner att alla kan lära sig att spela, oavsett ålder eller erfarenhet.

Att sedan gå från Ni No Kuni till Dragon Age och tro att det ska vara ungefär samma sak är så här i efterhand skrattretande. När jag spelade DA fick jag känslan av att jag borde ha research:at i MINST tolv timmar innan jag ens installerade det. Det var komplicerat, invecklat och menyer fanns i tusental…! Det var helt enkelt riktigt jävla rövsvårt. Man måste ju börja i någon ända men som mitt liv är nu, med skola och vänner, känns det faktiskt helt orimligt att lägga ner så mycket tid och energi bara för att lära sig en genre. Återigen är svårighetsgraden för hög för någon som kommit in i spelens värld så sent i livet.

Det är fortfarande jobbigt att yttra mig eftersom jag känner att jag har för lite kunskap och är rädd att jag skulle säga något fel
Gamingvärlden är alldeles för stängd och uteslutande. Jag vet att jag också måste försöka mötas halvvägs, och vara mer social, öppen och prata med andra gamers, men det är svårt när man känner sig som en idiot så fort man öppnar munnen. Det finns dock undantag, för jag har nog aldrig haft en mysigare helg som jag hade på RR-meetup i somras. Jag åkte dit efter mycket övertalning från Anna och med en stor klump i magen, och det var ett av de bästa besluten jag har tagit. Jag kan tyvärr inte säga att RR-meetup helt tog bort klumpen i magen som dyker upp när jag ska prata med andra gamers. Det är fortfarande lite jobbigt eftersom jag känner att jag har för lite kunskap för att våga yttra mig om något och är rädd att jag skulle säga något fel. Jag tror att det finns många som känner som mig, att de vågar inte testa eller prata av rädsla att bli dömda av mer “rutinerade” gamers. Spelvärlden ska inkludera allt och alla, inte skrämma bort!

Att börja spela vid fjorton års ålder är sent och det är därför jag tycker att jag hamnat lite på efterkälken. Jag har varken kunskapen eller ordförrådet (enligt mig själv) för att kunna hålla en konversation om spelrelaterade saker och därför har jag alltid dragit mig för att göra det. Att lära sig alla oskrivna regler om hur spel är uppbyggda, förstå hur du ska interagera med saker på en bana eller att bara veta åt vilket jävla håll som är rätt att gå är svårt. Väldigt svårt till och med om man inte lärt sig det redan som ung. Jag vill dock inte att detta ska bli någon snyfthistoria om hur mycket jag gått miste om i min barndom och att det skulle påverka mig extremt mycket nu. Jag ser det mer som att jag blivit pånyttfödd rakt in i en växande kultur, där det hela tiden händer nya saker och allting ständigt utvecklas! Jag är så glad över att Anna fortsatte kämpa för att få in mig i spelvärlden och den vill jag inte lämna i första taget!

Text av Ebba Knutsson

Ebba Knutsson Ebba är en nittonårig tös från Bjärehalvön som pluggar ekonomi på gymnasiet, och är tillika Annas lillasyster (jäv!). Hon har ett lätt beroende av tv-serier och kollar aldrig på mindre än fem samtidigt.  Önskar att hon hann spela mer än vad hon gör just nu, och lägger redan upp planer för alla spel hon ska ta igen under sitt sabbatsår. Älskar choklad i alla former och funderar just nu på ifall kombinationen Nutella och Ben & Jerry blir en helt ny nivå av himmelriket, eller bara vidrigt.

Skriv en kommentar