Fredagslistan

Fem tips till UFC-spelen

Precis som Anders har jag nyligen spelat EA Sports UFC 2 och vi är båda ganska oimponerade. Det jag stört mig mest av allt på är spelets brist på personlighet och det extremt torra framförandet av en sport som handlar om så mycket mer än käftsmällar och armlåsningar. Fighters är superstjärnor och deras relationer till andra fighters, sina tränare, familjemedlemmar osv formar hur vi ser på dem, vilka typer av fans de drar och hur känslan i en fight blir.

Dessutom är sportspel överlag underrepresenterat när det kommer till att ha manus, sidohandling och annat. Allt handlar om torr statistik och att spela sportboll bättre än din kompis. Ska det krävas en modig indieutvecklare för att jag ska få involvera mig emotionellt i ett MMA-spel? Eller är det dags för sportspelens stora utvecklare att ta sig an utmaningen i att göra spelen intressanta på flera plan?

Så här är fem tips till UFC i synnerhet men även sportspel i allmänhet:

1: Relationer (allierade, fiender, fraktioner)

Även lagsport handlar i nästan alla instanser även om individer. Du pratar sällan PSG utan att prata Zlatan och det är inte ofta en minns 90-talets L.A Kings utan att tänka på Gretzky. Kliver du sedan upp till en sport som MMA och organisationen UFC så handlar det alltid om personerna som ska slåss. En fight har en helt annan känsla om det finns hat inblandat på samma sätt som den kan inspirera sportslighetens storverk om det är två fighters som gillar varandra men ändå ger allt. Därför vore relationer ett givet inslag. Vem är du kompis med? Vem tränar du med? Vem är den där kaxiga jäveln från det andra gymmet du vill sparka huvudet av? Har din gamla tränare en gås att plocka med en annan tränare? Det finns oändliga och självklara möjligheter att göra välskrivet och meningsfullt drama av en sport som MMA. Antingen som rena mätare där du tjänar kompis och fiendepoäng med olika fighters, eller bara som ett manus som utspelar sig i spelet. Men nånting måste hända på den fronten.

Wand vs Rampage

2: Sidoquests och huvudquests

Din tränare behöver en tjänst eller en sponsor har ett uppdrag. Kanske är din nuvarande partner i nån knipa eller så behöver du helt enkelt bara hämta ungarna på dagis. Vad vet jag, hjälp grannen att flytta! Blanda in vardagsbestyr i uppevelsen där du behöver jonglera sporten med vardagen så växer din fighters personlighet fram både i spelet och i ditt huvud. Det finns oändliga möjligheter till både meningsfulla eller bara knäppa, roliga minispel i och utanför gymmet. Sportspel överlag måste bli mer lekfull som genre eftersom det finns sån enorm potential här. Sådana minispel kan i sin tur skapa fiender eller allierade, förbättra färdigheter eller tjäna pengar åt dig att spendera.

3: Management (Sponsordeals, gymutrustning, kläder)

Cash is king, inte minst i sportvärlden. Så det är snudd på en no-brainer att ett spel om MMA, där fighters ständigt jagar bättre sponsorer och större gage, ska handla om pengar. Och sätt att spendera pengar. Om du ska till en pre-fight presskonferens kan du dyka upp i en ny Armanikostym för att ge lite stjärnkredd. Eller så kan du hosta upp ett par tusen dollar på ett par nya fräscha sandsäckar att öva sparkar på till ditt gym. Detta ökar nöjdheten på dina allierade som tränar i samma lokal eller så blir nya sponsorer intresserade när de ser att din fighter intresserar sig för mode. Åter igen, att skapa sin egen karaktär handlar mer om tatueringar och hur det ser ut när hen sparkar.

Rose Namajunas

4: Rollspelsfärdigheter

I sportspel är spelarens färdigheter oftast kopplade till sporten i sig och enbart representerad i form av siffror. I EA:s UFC har du tex 88 av 100 i att sparka på käften eller 90 av 100 i att brottas stående mot en vägg. Det blir lätt ganska prosaiskt. Om vi öppnar upp fältet och introducerar mer klassiska rollspelselement så kan fighters få grundegenskaper som karisma eller intelligens som påverkar relationer, dialoger och annat. Om du har högt i en färdighet kommer nya dialogval upp i din trashtalk, eller så kan du få bättre förmåga att läsa din motståndares rörelser. Här är möjligheterna verkligen tusentals.

5: Vägval (olika slut, olika händelser)

Allt pillande med skills, relationer, pengar och annat kan förstås vara sekundärt till det naturliga narrativ som finns inom sporten. Du ska börja någonstans, om det så är som en gymkrigare som sparrats i flera år utan att våga ut i proffsvärlden eller som någon som harvar i ett dunkelt landsortscasino för några hundra dollar per fight. Sen kommer klättringen mot toppen, som skulle kunna lyftas fram genom en handfull ödesmättade valmöjligheter genom spelets gång där dina närmaste relationer, status, möjligheter och annat påverkas på olika sätt. Svåra val är del av en fighters liv det med.

lineDivider_1

Det vore säkert självmord för ett sportspel att fokusera på känslor eller utseende för mycket, men om vi nu nått en platå där realism och fightmekanik inte kan ta sig särskilt mycket längre är det verkligen dags för nått geni att börja utveckla sportens representation i andra delar av spelet. Yakuza-spelen blandar in knäppa minispel, Fight Night Champion vågade blanda in emotionell handling i ett boxningsspel och en stor del av vår kära hobby börjar dra sig mer och mer mot att försöka frammana starka känslor. Historiskt sett har sport alltid vart en källa till starka känslor, så jag förstår inte vad vi väntar på. Det finns plats för mer, en måste bara våga.

Kommentarer

  1. Johan Lorentzon skriver:

    Det Fight Night gjorde borde EA spela mer på, både i UFC-spelen, men även andra sportspel. Be a pro är ju en start, men gör det ännu mer persoligt!

    Gillar rollspelsgrejen du pratar om, hade kunnat bli riktigt roligt och bra.

    Angående sponsorgrejorna så blev nog EA väldigt hårt hållna då UFC signade med Reebok. Det var roligare (både i riktiga galorna) och i spelet när det fanns fler sponsorer att välja mellan.

    Med det sagt gillar jag ändå UFC 2, känns som de är påväg någonstans med serien i alla fall.

Skriv en kommentar