Limbo. Mycket mer presentation än så krävs väl inte för danska Playdead Studios. Och mycket mer förklaring är så krävs väl inte för att förstå varför folk sett så mycket fram emot studios nya spel, Inside. När ett av de mest stämningsfulla och intressanta indiespelen någonsin får en spirituell uppföljare, då håller man ögonen öppna.
Jag var något skeptisk när jag såg första trailern för Inside. Inte så mycket till att det skulle bli ett bra spel, det trodde jag nog att det skulle bli hela tiden, men till att det som gjorde Limbo intressant skulle kunna flyttas över till ett nytt spel. Framförallt eftersom jag tyckte att spelet grafiskt sätt såg ganska ointressant ut, i jämförelse.
Jag kan nu glatt meddela att jag hade fel. Helt fel. Playdead har med bravur lyckats återskapa samma känsla av obehag, mystik och skandinavisk ångest som Limbo gav oss, utan att för den delen kännas som att de gör samma spel igen. Grafiken är kanske inte lika distinkt som i första spelet, men känns absolut som en vettig utveckling. Där Limbo hämtade inspiration från den svartvita film-eran påminner Inside mer om mer avskalade tecknade filmer som The Iron Giant. Fast, ni vet, utan allt det där hoppfulla och härliga.
Gameplayet kommer direkt att kännas bekant för de som spelat Limbo. Du går från vänster till höger, löser enklare pussel och dör på oväntat brutala sätt vid jämna mellanrum. Allt är dock inte samma som tidigare, utan ganska kort in i spelet introduceras du för nya spelmekaniker som sedan utvecklas ytterligare under spelets gång. Men överlag känns det mer som en utveckling av det vi sett tidigare än något nyskapande. Vilket för mig på inget sätt är något negativt.
Trial and error är ett element som återkommer spelet igenom. Det är inte meningen att du ska klara spelet på ett försök. På vissa ställen är det mer eller mindre designat för att du ska dö och på så sätt lära dig till nästa försök. Vanligtvis är det inte det bästa sättet att bygga utmaning, men eftersom det i Inside oftast är så smart gjort att du bara behöver dö en gång för att se vad du ska göra, istället för fem eller sex, så är det sällan ett problem. Dessutom kommer du vilja se alla snygga dödsanimationer minst en gång.
Insides absolut största styrka är stämningen. Det finns ingen egentlig berättelse, bara en värld. En värld du får en känsla av utan att egentligen få reda på så mycket om alls. Var är du? Vem är du? Vem är alla omkring dig? Förvänta dig inget mer än kryptiska ledtrådar som svar när du når slutet. Vilket både är precis hur det ska vara och lite av en besvikelse.
Men, ett slut som kanske inte var helt tillfredsställande till trots, Inside är ett av årets utan tvekan bästa spel. Playdead gör vad de gör bäst och levererar en toksnygg studie i mys-obehag och jävelskap. Och jag är redan nyfiken på vad de ska göra härnäst.
Riktigt bra spel även om slutet var väldigt abrupt. Tumme upp!