Ärade svampkamrater! Det är inte ofta, men då och då dyker det upp ett spel som vågar tänka i nya banor, rucka på balansen lite eller åtminstone testa att experimentera med de oändliga möjligheter som spelmediet innebär. Det är inte alltid våghalsarna lyckas, allt som oftast byggs det istället upp en orimlig hajp som blir svår att leva upp till (det senaste exemplet är väl kanske No Man’s Sky?). Några av dem som är djärva nog att utforska ny spelmark är, hur som helst, skaparna till det propagandavurmande, dystopiska spelet The Tomorrow Children. Ett spel som, måste erkännas, jag inte hade hört talas om över huvud taget innan det damp ner i knät. Goda förutsättningar för att ta till sig ett spel, med andra ord.

the-tomorrow-children2

Början av spelet är minst sagt förvirrande. Jag får av en brysk, rysktalande herre, reda på att jag, tillsammans med mina goda AI-kamrater, ska bygga upp ett kommunistiskt drömsamhälle från grunden. Det förra samhället förstördes nämligen av ett misslyckat experiment att förena alla världens kroppar och sinnen, likt ett bisamhälle. Resultatet är att alla har hamnat i vad som kallas The Void, Ingentinget. Jag får reda på att om jag jobbar hårt, så kommer jag belönas, men det är rätt så oklart hur jag ska jobba för att göra moder Ryssland glad. Vilken i sin tur påminner om en totalitär stats sätt att behandla sina medborgare, så allt kanske är i sin ordning, förvirring till trots.

the-tomorrow-children4

The Tomorrow Children är ett lustigt spel på många sätt. För att sammanfatta det så påminner det om Minecraft genom att staden du bygger upp är en sandlåda. Om Minecraft utspelat sig i ett flippat parallella-verkligheter-Sovjet, befolkat av cyborgs likt du själv, som attackeras av stora snömonster. Generalerna och vakterna stöttar dig behjälpligt, så länge du inte gör dig skyldig till lösdriveri. Det är imponerande hur mycket det här spelet vill och rent estetiskt måste jag säga att det är en fullträff. Allt går i vackra, dova färger, det är fantasirikt och den som finner nöje i gammal Sovjet-estetik kommer inte att bli missnöjd. Estetiken vävs in i klar kommentar till samhället, vilket skapar ett fint ramverk för spelet i stort.

Dock har spelet fortfarande en del saker som måste arbetas igenom. Den största bristen än så länge, är att det inte finns tillräckligt mycket händelser som får mig att fastna, så att jag kan fortsätta mitt utforskande timme ut och timme in. Jag åker min buss till gruvan. Utför gruvarbete. Hämtar ut matkuponger. Ibland skjuter jag mot stora snömonster som attackerar staden. The Tomorrow Children är ofullständigt i den form som spelet är i för tillfället. Jag lämnas, trots det, inte med känslan av att detta är slutet, utan snarare början på ett spel som har alla möjligheter att utvecklas. Sovjet byggdes ju inte på en dag, eller hur var citatet nu igen?