Åh herregud, jag är där igen. Att skriva recensioner på bra spel är enkelt, att skriva om dåliga spel om möjligt ännu lättare. Sen kommer den gråa massan, den där mittensörjan som inte är dålig, men inte heller hör hemma uppe i skyarna.

Spel som Doom, Gears of War, Battlefield, Titanfall och sen såklart min personliga favorit, Overwatch, har alla släppts under några hektiska månader. Därför är det svårt för mig att uppbåda någon direkt pepp inför CoD, men oavsett min på förhand rätt stora mättnad på genren så har jag nu spelat Infinite Warfare.

Tyvärr kom mina farhågor att besannas. Jag är inte mätt på FPS, jag är helt och hållet likgiltig till genren. Inte ens kungen i norr, Kit Harrington får mig att vakna ur min paltkoma. Jag kan för mitt liv inte uppbåda någon som helst vilja att spela, eller någon spelglädje när jag väl sätter igång spelet. Höstens spelsläpp har lämnat mig fullkomligt apatisk inför genren.

%c2%a8fyra-nyanser-av-gratt

Här var det grått ja, och lite beige.

“Ryck upp dig” säger jag till mig själv och stänger av Diablo III när jag får notifikationen om att Call of Duty är färdiginstallerat. Spelet startar och jag sätter igång kampanjen. Redan från start blir jag överröst av akronymer. UNSA försvaras av SATO, för att marsbaserade SDF hotar världen. En av piloterna i militärfaktionen SCAR, är i Genev för att ta del av festligheter, helt plötsligt börjar UNSAs AATIS-kanoner att skjuta mot sina egna skepp i ett bakhåll orkestrerat av SDF. Så börjar spelets story och jag har trots ett tappert försök redan förlorat intresset.

Spelet är inte dåligt, men inget i det känns heller nytt eller fräscht. Jag kanske är hård nu men citatet “Galenskap är göra samma sak om och om igen och vänta sig olika resultat” klingar någonstans i bakhuvudet. Spelserien förväntas vara pigg och ny varje år när nästa del släpps, men ändå är det ju samma sak varje gång. Kolla bara vad Overwatch har gjort med FPS-genren. Blizzard har med sprudlande och färgglad grafik, ett rikt karaktärsgalleri och en ny typ av lagspelardynamik fullkomligt omdefinierat vad ett FPS kan vara, i alla fall i min värld.

Jag kan inte med gott samvete bara utmåla spelet som lort, det har sina stunder. Kampanjen tar sig faktiskt en del efter ett tag och Zombieläget har en fantastisk inramning i form av 80-talig filmestetik, Jättesnyggt och förbannat skoj. Multiplayern däremot ser jag ingen mening med alls, det är exakt som det alltid varit i CoD och just nu finns en uppsjö av bättre onlinemultiplayers. Den är i mitt tycke helt meningslös.

zombies-in-spaceland

Snyggt, kul och under omständigheterna också otippat nytt.

Så, nu har jag sågat klart. Istället för att vara cyniskt och tråkig ska jag nu bota min apati genom att fyllas upp av fart, fläkt och färg i Overwatch. Gör det du med, för gråare än Call of Duty: Infinite Warfare, det blir det nog inte i år.