Intryck

Förhandstitt: Wolfenstein New Colossus

OBS! Mildare spoilers gällande karaktärer och en av skådeplatserna från Wolfenstein: New Colossus förekommer i texten nedan.

För ungefär två veckor sedan fick jag förmånen att testa Machine Games andra spel i Wolfenstein-serien, New Colossus, tillsammans med ett gäng andra europeiska skribenter hemma hos Zenimax/Bethesda. Idag löper embargot på våra upplevelser ut, och boy oh boy har jag saker jag vill berätta.

Till en början fick vi testa hela den nivå som även visades upp på E3, där Blazkowicz vaknar i sjuksängen ombord på ubåten från New Order. Förlamad från midjan och neråt, under ett pågående angrepp, släpar sig B.J upp i en rullstol. En döende kamrat kastar en maskinpistol i nävarna på vår hjälte som sedan skrider till verket i ett rafflande parti som verkar utspela sig i början av spelet. Idén att låta spelaren styra en person i en rullstol är för mig nyskapande på flera sätt. Dels så erbjuder det nya gameplaybaserade perspektiv på FPS-banor där trappor, dörrar, ens svängförmåga och annat i miljön blir större hinder än till fots. Sen är det kanske lite långsökt att tro att det ska tjäna som ett synliggörande av utmaningarna i att vara rullstolsbunden, men det fungerade lite så på mig i alla fall, då en fick se på miljön lite annorlunda.

Dessutom ökar det också stundens allvar och känslan av utsatthet då B.J:s kropp inte fungerar som den ska, samtidigt som också hela besättningen befinner sig i en mycket stressfull situation. Ubåten kryllar av nazistsoldater och det finns ingenstans att fly, så det sätter verkligen tonen för spelet på fler sätt än ett.

Efter sekvensen i ubåten fick vi dock spela en helt ny bana, eller snarare två. B.J färdas till den amerikanska öknen och militärbasen Area 52 efter att rebellgruppen fått nys om att nazistledningen bosatt sig där. Denna sekvens börjar med att en själv får vandra genom den stad vi fick se i E3-trailern, där den Grease-osande femtiotals-estetiken blandas med nazistsoldater som ger axelklappar åt Ku Klux Klan-medlemmar på öppen gata.

Det är en häpnadsväckande nivå av omsorg som lagts till den här typen av detaljer.

Denna upplevelse är i brist på bättre ord ganska extraordinär. Arbetet som Machine Games lagt ner på spelets alternativhistoriska produktionsdesign är, om vi utgår från det vi sett hittills, på en helt ny nivå. De har alltså spelat in det fejkade tävlingsprogrammet ”German or Else!” från spelvärldens ockuperade USA, där amerikanerna tävlar i tyska glosor inför det nationella språkbytet som strax ska ske. Hunden Lassie har bytts ut mot Liesel, och på affischer och reklamskyltar jag såg på min vandring genom staden så genomsyrar den här typen av arbete hela spelet. Det är en häpnadsväckande nivå av omsorg som lagts till den här typen av detaljer.

Själva uppdraget, som sker kort efter mötet med den så kallade “Milkshake Nazi” vi känner igen från E3-materialet, utspelar sig sen i ovan nämnda militärbas. Det blir ett helsickes skjutande och smygande, där jag fick känna på exempelvis spelets nya vapen, Dieselkraftwerk och Laserkraftwerk. Vapnen i sig är mycket kraftfulla och effekterna av de visuellt tillfredsställande när svartklädda nazister upplöses i brinnande partiklar. Men de tillför också en säregen post-steampunk känsla som vi känner igen från spelets föregångare. En skitig slags futuristisk, industriell känsla av 1960-talets teknologier.

Spelet låter också fantastiskt, i allt från inlevelserika röstskådespel och atmosfär, vapnens skall och till fienders gälla dödsskrik. Det känns även lika tight i kontrollerna som föregångaren, nu med utökade möjligheter att variera sig i både bestyckning och hur en tar sig an problemen framför sig.

Men så mycket som spelet imponerar, till exempel med hur visuellt genomarbetat det verkar, så överträffas det ändå av sitt tydliga, starka patos och sitt stundtals mycket politiska budskap.

I slutet av uppdraget på ubåten möter vi den gamla antagonisten Irene Engel från förra spelet, som den här gången har med sig sin överviktiga dotter, Sigrun, ut i fält. Ett par upprörande och starka scener utspelar sig här, där modern hånar och skäller på sin dotter framför soldaterna angående hennes viktproblem och dåliga självdisciplin.

  De halta och lyttas Avengers-team, bestående av allt svinen hatar och vill betvinga.

Kort därefter, i klippen inför uppdraget i Area 52, får vi möta resten av motståndsrörelsen, bestående av den ena färgstarka karaktären efter den andra. Här visar det sig att Sigrun nu bytt sida till rebellerna. Frau Engels hatfyllda önskan att kuva sin dotters kropp och sinne har istället stött bort henne helt, till den andra sidan och rebellgruppen. Och här finns vi alla representerade, de som nazisterna hatar. De är judar, de är svarta, de är kroppsliga funktionsvariationer. De är överviktiga, de är narkomaner, de har mentala besvär. De är kvinnor, de är gamla och de är sjuka och svaga.

Men här står de lik förbannat runt bordet över en karta och planerar ett uppdrag in i ett av nazisternas mest beväpnade fort. De halta och lyttas Avengers-team, bestående av allt svinen hatar och vill betvinga. De är oss. Vi är dem.

Det är svårt att se bort från vad utvecklarna vill säga här. En invaderande nazistarmé som tar över västvärldens omhuldade borg av frihet är en kraftfull hyperbol över en globalt växande reaktionär politisk rörelse som inte vill att världen ska utgå från devisen lev och låt leva. Den vill med våld, propaganda och straff kontrollera våra kroppar, våra val, våra tankar. Då är det dags att organisera sig och börja jobba.

Skriv en kommentar