Krönika

En abstrakt symfoni av gubbgnäll

Det är OS! Igen. Precis som det är varj- vartannat…? Med jämna mellanrum. Unikt för det här OS:et är dock att nu diskuteras om e-sport eventuellt kanske möjligtvis ska vara med under nästa OS. Vilket väl i och för sig betyder att det är nästa OS som är speciellt. Kanske. Men det diskuteras nu i all fall!

Det är väldigt spännande. Och alla vill så klart säga sitt om saken. Jesper sa till exempel sitt i måndags. Vilket han inte var ensam om. Någon annan som sa sitt i måndags var nämligen Expressens ledarredaktion, i texten “Att göra datorspel till OS-gren är en usel idé”.

De tog kollektivt på sig skulden för texten och skrev inte ut vem det var som författat den, men jag får anta att den knackats ner på en knarrig skrivare av världens äldsta aktiva ledarskribent. Och den här texten är, om jag får säga mitt, ett mästerverk.

Författaren väljer att helt överge konceptet “röd tråd” och erbjuder istället ett garnnystan av trådar i olika murriga gubbfärger

Låt oss börja med strukturen. Eller snarare det ytterst modiga valet att helt ignorera all form av formell textstruktur. Det här är någon som uppenbarligen står över sådana banala saker som koherent tes-presentation och tematiskt relevant avslutning. Sånt kan de hålla på och tramsa sig med på universitetet. En sant visionär skribent vågar skriva en text där varje stycke är så gott som helt fristående från den övriga texten.

I textens första stycke presenterar skribenten det som i ett mer klassiskt verk hade varit den tes som texten fokuserat på, men som i den här texten bara är en i en rad sporadiska utfall med enbart flyktiga kopplingar:

“Det är OS. OS gör att barn vill börja sporta. Nu vill spel bli OS. Det är dåligt.”

Innan vi går vidare till hur skribenten belägger denna tes vill jag också dra uppmärksamhet till textens första rad:

Istappar i näsan, andetag som bolmar i kylan och norska skidåkare som kokett fläker ut sig i målfållans snö.

Det är i sanning ett modigt val att antyda att norrbaggarna är knullsugna där ute i backen. Det är ingenting vilken jävla töntskribent som helst skulle våga sig på.

Stycke två börjar med att bygga vidare på det som stycke ett presenterade. Att sitta och klicka vid en datormaskin är minsann ingen sport! I sport ska man sopa framför en sten eller åka en farlig pulka. Ni vet, riktig sport. Så här långt i texten skulle man vara förlåten för att tro att det var en ganska standardmässig gubbtyckartext vi hade att göra med (utöver kanske den där knullgrejen), men det är i andra styckets andra del som det verkligen tar fart.

Texten kan mest liknas vid ett verk av David Lynch. Koherens får ta en baksätesroll till fördel för en kompex väv av idéer endast löst sammanhållna av en gemensam tematik: “Ni ungdomar och era jävla skärmar”.

Från ingenstans dyker en vild Jan Björklund-referens upp (något som kommer bli lite av ett tema). Björklund vill ha mobilförbud i klassrum, vilket skribenten menar är både rätt och riktigt. Men skribenten tycker att vi ska gå längre än så, och förbjuda mobiler även på raster. Ett mindre sinne kanske här börjar tänka att texten rört sig väldigt långt ifrån frågan om e-sport som en OS-gren, men hur kan man bryta ny mark om man inte vågar sig utanför Fylke?

För att binda ihop stycket avslutar skribenten med att referera till pojkars objektivt större behov av fysisk aktivitet för att inte flippa sin skit i kemisalen.

Nu rör vi oss i rask takt in i det tredje och sista stycket, och du kanske frågar dig, kan vi sätta landningen? Men det är en fråga fel ställd. För varför landa, när man kan fortsätta flyga?

Gympa, det är bra, slår skribenten fast, vagt refererande till någon studie av någon tjomme. Eller, det är i alla fall bra för pojkar. Flickor klara sig utan verkar det som, men den petitessen har vi inte tid att fastna på. Nej, vi är redan på väg mot nya horisonter.

Efter en snabb avstickare för att beklaga sig över lärarbristen gör skribenten nämligen en hård sväng och avslutar symfonin med en experimentell brygga. Alla tankar om e-sport i OS är som bortblåsta när skribenten istället tar de kommande fyra meningarna till att hånfullt deklarera att idrottsteori är ett förbannat trams. Och med den där allra sista meningen knyts texten ihop med en nästan helt orelaterad känga till Jan Björklund, till synes utan någon som helt koppling till den tidigare Björklund-referensen.

Det här är utan tvekan den mest avante garde gubbgnälltexten jag någonsin läst.

Kommentarer

  1. Tetra skriver:

    Att vi inte bara lägger alla datorer och smartphones på hög och bränner skiten. Då kanske jag slipper höra allt gnäll och felaktiga antaganden om att bara unga spelar. Som en bonus slipper jag också se det här fruktansvärda brottet mot argumenterande text.

    Fy fan för att gå ut skolan och kunna reflektera och utvärdera sin egen prestation. Vad hände med den gamla goda tiden då flickor överpresterade utan att någon la märke till det, hoppade hopprep och pojkar fick höga betyg genom att kunna skjuta väldigt hårt? Antagligen är samma tid begraven tillsammans med den tid då en ledarskribent kunde säga någonting annat än samma sak som alla andra och samtidigt hålla en röd tråd genom 2500 tecken. Bränn allt och återgå till penna och block igen.

Skriv en kommentar