Krönika

Andra världskriget är rimligt!

När jag var en liten pojke så släpptes det bara nya spel. Varje månad så kom det ett gäng helt nya spel. Spel som jag aldrig hade spelat tidigare. Varje ny kassett jag stoppade in i mitt NES var en outforskad spelupplevelse.

Idag, när jag börjar bli en gammal gubbe, ser det helt annorlunda ut. När jag laddar ner ett spel, så är det ofta redan något jag har upplevt tidigare. De senaste spelen jag har recenserat för Svampriket är Shadow Of The Colossus och Bayonetta 1 och 2.
Visst släpps det även helt nya spel idag. Många av dem är visserligen uppföljare på gamla spel, men de ger oss spelare något nytt ändå. Nya IP:n känns mer och mer sällsynt.

Detta är något jag och många med mig kan sucka och stöna åt. Remakes och remastrade versioner på spel står oss upp i halsen. Klart som fan att vi inte vill spela samma spel år efter år.

Remakes och remastrade versioner på spel står oss upp i halsen
Men när jag lyssnade på förra veckans avsnitt av The Giant Beastcast (världens näst bästa spelpodcast) fick jag mig en tankeställare. Det här med att jag klagar på att det spottas ut gamla spel i ny förpackning är korkat av mig. Det är nämligen en riktigt bra sak. Det är, om en tänker efter, otroligt rimligt. För alla tv-spelare där ute är inte som jag. Det vill säga en sur gammal gubbe. Ta bara det här med att det verkar som att andra världskriget verkar vara det nya svarta, när det kommer till fps. Allt tyder på att Battlefield kommer resa tillbaka till åren 1939–1945, precis som Call Of Duty gjorde i höstas. Jag som redan har upplevt detta krig i örti olika spel känner såklart att det känns gjort. Men det finns faktiskt gamerz vars första Call Of Duty var Modern Warfare. För dem är det förmodligen hur ballt som helst att storma stranden i Normandie och sätta kulor i fejset på nazister?

Det här på Switch? Rimligt!

Då det alltså är fullt rimligt att andra världskriget kommer igen, är det precis lika rimligt att det görs remakes till höger och vänster. Ta ovan nämnda Shadow Of The Colossus till exempel. Det släpptes första gången 2005. Då var min son inte ens född. Nu är han 11 år och sitter och spelar detta underbara spel för första gången. Hade det inte varit för denna utgåva till Playstation 4 hade han aldrig fått uppleva det. Detta tankesätt går även att applicera på de Wii U-spel som portats till Switch och de titlar som ännu inte portats, men förhoppningsvis kommer inom en snar framtid. (Under Nintendos senaste Direct var det nog inte bara jag som skrek rakt ut av glädje när en viss kapten med svampskalle dök upp) Det är också så jädrans rimligt. På grund av att det var typ en handfull personer som ägde ett Wii U gick alla fantastiska spel till den maskinen tråkigt nog ospelade förbi.

Jag är fullt medveten om att alla dessa remakes även fyller en annan funktion för utvecklare och utgivare. Jag förstår att deras största intention är inte är att fler skall få uppleva spelglädje, utan att det är ett enkelt sätt för dem att tjäna extra pengar. Men dessa extra slantar de får in av en gammal härlig spelupplevelse kanske kan generera nya härliga spelupplevelser? Plus att en ny generation av spelare får en möjlighet att få samma härliga spelupplevelser som vi gamla rävar hade i vår barndom.

Remaken är död. Länge leve remaken!

Kommentarer

  1. Christian Svedin skriver:

    Du har helt rätt. Men missade du förra veckans direct? Vi har realese datum på Toad för både Switch och 3Ds 🙂 https://www.nintendo.com/games/detail/captain-toad-treasure-tracker-switch

  2. Ludde Lundblad skriver:

    Nä då. Skrek högt av glädje. Men krönikan skrevs i början av förra veckan och jag har helt sonika glömt av att uppdatera. Men är åtgärdat nu.

Skriv en kommentar