Jag har aldrig spelat ett Pokémon-spel och jag har heller aldrig känt att mitt liv på något sätt varit fattigare på grund av detta. Inte ens förra sommarens stora spelsnackis Pokémon Go fick mig att ens fundera på att bege mig ut på jakt efter allehanda lustigt designade småknytt. Motivationen har helt enkelt inte funnits där men på något sätt har jag ändå haft ett öga på Detective Pikachu sedan det blev känt att det skulle komma till våra breddgrader. För Detective Pikachu har hela tiden sett ut som något helt annat, något som ligger mig betydligt närmre till hands, nämligen äventyrsgenren. Jag är till stor del uppväxt med Sierras gamla äventyrsspel i stil med Space Quest, Kings Quest, Police Quest, Colonels Bequest och många andra.

Premissen är att den unge Tim Goodman har anlänt till Ryme City för att hitta sin far men denne är försvunnen sedan en olycka och kvar finns ett fåtal spår och pappans personlige kollega Pikachu. De båda beger sig ut på ett äventyr för att försöka hitta sanningen bakom Tims pappas försvinnande. Det börjar med en tämligen mild introduktion där Tim och Pikachu ska återbörda en flickas försvunna halsband och det är här som vår dynamiska duo upptäcker att det är något som påverkar olika Pokémons i staden och det får dessa varelser att bete sig ilsket och fientligt. Detta är upptakten till parets fortsatta äventyr.

Varje fall som de två tar sig an för dem närmre sanningen och till skillnad från de gamla klassiska äventyrsspelen är utmaningen här tämligen lägre. För Detective Pikachu är nämligen ett väldigt milt spel, busenkelt skulle jag nästan säga och jag tror faktiskt inte man kan misslyckas på något sätt. Det betyder dock inte att det är dåligt utan snarare tvärtom. Att som Tim få röra sig runt i de miljöer man ska undersöka och prata med personerna runtom och få översättningshjälp av Pikachu när han pratar med andra Pokémons är en gemytlig syssla. Man samlar hela tiden på sig vittnesmål, detaljer och information som man får pussla ihop till en slutsats och sedan lägga fram för Pikachu som ratar eller godkänner din teori.

Jag skulle vilja likna Detective Pikachu vid Phoenix Wright-spelen i det avseendet att man får vara lite noga med detaljer och det faktum att man pratar väldigt mycket men till skillnad från Capcoms karismatiske advokat så är Tim och Pikachus rättsfall inte alls lika allvarligt eller utmanande. Dock är det ändock ett trevligt äventyr, en bagatell absolut men ändå ett spel man kan spela för att slappna av och förlora sig i några timmar. Medan Tim är en typiskt färglös karaktär är Pikachu desto roligare och om man ska vara ärlig så är den gamle växelvoltssorken anledningen till att jag faktiskt tycker om Detective Pikachu såpass mycket som jag ändå gör. Man får inte en lång, episk, spännande eller utmanande upplevelse men det är inte det jag var ute efter här heller. Detta är känns dessutom som ett perfekt äventyr för den lite yngre gamern.