Att något är dumt betyder inte att det är dåligt. Jag vill börja den här recensionen med att etablera det. Jag gillar många dumma saker. Dumma filmer, dumma spel. Saker kan vara dumma, töntiga, larviga, och samtidigt vara bra. Och på tal om det…


 

Tänk dig att du tar Mr Robot. Och så parar du det med den här scenen. Och slänger på några klassiska åttiotals-montage. Och din pappas bild av vad en punkare är. Då har du en ganska bra idé om vad Watch Dogs 2 är. Sitter du just nu och drar in luft mellan tänderna med en tveksam rynka i pannan? Då känner du ganska precis vad jag kände när jag började spela Watch Dogs 2.

Det enda som kan matcha hur mycket Watch Dogs 2 kämpar för att tilltala kidsen, är hur lite de verkar ha koll på vad en ”kid” egentligen är (vad de äter, var de bor, hur de förökar sig). Och initialt är det litet av ett hinder för att komma in i spelet. Men precis som i en kidnappningsfilm med dåligt manusarbete sätter Stockholmssyndromet in förvånansvärt tidigt.

Fånig karaktärsdesign, förvånandsvärt bra karaktär

Ganska snart börjar jag uppskatta spelets karaktärer, deras fjantiga dialoger och den töntigt överdrivna hacker-estetiken. Ja, till och med den där snubben som konstant har på sig en mask med nitar och animerade emoticon-ögon.

När man kommer över den initiala vågen av rent tönteri så märker man dessutom att spelet lyckas ta upp en del genuint viktiga ämnen. Vikten av integritetsskydd, problematiken med bristande transparens från de som levererar vår infrastruktur, rasism inom teknikbranschen. Det kanske inte är med den största fingertoppskänslan varje gång, men jag blev ändå positivt överraskad.

Något som också överraskade mig positivt är hur kul jag har med att spela Watch Dogs. Det är helt enkelt väldigt roligt att hacka världen. Det har så klart extremt lite gemensamt med faktiskt hackande, men det spelar inge  större roll. Förmågan att hacka mer eller mindre allting runt om dig ger intressant taktiska möjligheter när du ska ta dig an problemen i spelet och när man lyckas infiltrera ett hårt bevakat område genom att kombinera alla förmågorna, då känner man sig ändå ganska jävla cool. Cool på det där sättet som Sonic The Hedgehog och snabba glajjor är, men ändå.

Slå folk i huvudet med en boll i ett snöre. Som man gör.

Det är många saker som inte är helt slipade. Små moment som blir störande. Exempelvis är tidsspannet mellan det att en vakt ser dig och att alla andra vet var du är orimligt kort. Även om du slår ut vakten bokstavligt samma sekund som hen ser dig så lyckas hen ändå på något sätt informera alla sina kollegor. Efter att ganska nyligen ha spelat Maffia 3, som undviker det med hjälp av en något längre buffertid, kan jag här inte låta bli att bli irriterad.

Watch Dogs 2 är inte ett mästerverk i någon definition av ordet. Men det är ett roligt spel. Karaktärerna och den generella estetiken växer på dig. Eller gjorde på mig i alla fall. Och spelmekaniken gör väldigt många saker rätt. Det är lite märkligt hur gärna det känns som att spelet vill få dig att skjuta dig fram av och till, men det finns oftast tre eller fyra sätt en bana kan tacklas på. Och ju längre spelet går och ju mer förmågor du låser upp, desto roligare blir det.

Så det är synd att spelet slutar med en sådan besvikelse.

När spelet informerade mig om att jag nu var på väg in i sista uppdraget blev jag förvånad och när det uppdraget var över var jag besviken. Det känns som att det fanns väldigt mycket planerat, men att ungefär 60% faktiskt nådde slutprodukten. Saker känns nedklippna och rumphuggna och hela slutsekvensen är en enda stor axelryckning, både vad gäller berättelsen och det spelmässiga. Det hela lämnade en lite fadd eftersmak i munnen och dämpade min positivitet något. Men resan dit var fortfarande en rolig sådan.