En av de absolut bästa aspekterna med att ha tv-spel som ett primärt intresse är att kulturen redan idag, fortfarande i sina unga dagar, har så otroligt mycket att erbjuda. För varje dag som går så föds idéer och koncept som är lika nyskapande som kreativa och hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig kunna smaka på allt på det smörgåsbord som är spelkulturen. Och det skapar spänning inför de smaker jag inte än har upplevt, det bästa jag någonsin upplevt kan finnas bara runt hörnet.

[quote-center: Redan under första timmen hade jag hunnit uppleva både tidsresor och dinosauriesuperattacker]Detta var min första kontakt med Inazuma-serien. Vi brukar försöka optimera spelutskicken på Svampriket så spelen landar hos personer som har relativ bra koll på berörd spelserie, men inte i detta fallet. Omständigheter gjorde att detta bärbara fotbollsrollspel landade i mina händer. Mina förkunskaper var ytterst begränsade, och det var med lika många delar oro som förväntan som spelet startades upp. Under de inledande timmarna hann jag förvånas över spelets totalt utflippade story, jag gjorde grimaser som borde fångats på bild åt de fruktansvärda röstskådespelarna, men gladdes också åt att jag redan under timme ett hade hunnit uppleva både tidsresor och dinosauriesuperattacker. Och hur kan man inte charmas av det?

Fotboll är jätteviktigt för protagonisten Arion Sherwind. Det är typ det viktigaste i världen, svaret på världens alla problem och lika nödvändigt som de två benen han springer och sparkar med. Men i spelets inledning har fotbollen raderats från världen. Ingen känner till sporten eller Arions tidigare bedrifter. Efter en lång utdragen karussell av återintroducering av karakträrer jag av uppenbarliga skäl inte känner igen så visar det sig att spelets stora antagonister kommer från en framtid där fotbollspelare blivit för kraftfulla och inflytelserika. Således har de rest tillbaka i tiden för att radera ut fotbollen helt och hållet från historien..

Jag kan vara krystad och skitlöjlig här och enbart håna den otroligt ostiga handlingen. Men faktum är att den under omständigheterna fungerar. Även om den till största delen framförs av mindre begåvade röstskådespelare så får Level 5 ändå ihop det. Jag accepterar ostigheten och finner alltsammans njutbart som en helhet.

Rent spelmekaniskt finns det en liten inlärningskurva och jag är inte på långa vägar fullärd inom det relativt komplexa konceptet fotbollsrollspel. Stundtals blir det svårt och det känns omöjligt till den grad att jag grindat tillräckligt för att ta mig förbi hindret, och så upprepas det om och om. Även om jag inte spelat Final Fantasy X ännu så kan jag dra enkla paralleler till “Blitz Ball”, då det jag ser på mina två skärmar påminner väldigt mycket om det jag sett när jag flera gånger backseat:at Final Fantasy X.  Och när jag ändå droppar referenser; specialattackerna som vissa av mina (och motståndarnas) spelare kan göra för tankarna tilll gamla NES-klassikern Nintendo World Cup. Faktum är att det är en väldigt bra liknelse i överlag, för även om fotboll är huvudtemat i båda spelen så handlar det i slutändan inte så mycket om sporten i sig, utan den avänds mest som en ursäkt för ett galet, och under sina bästa stunder väldigt underhållande spel.

Jag är en person som tror väldigt starkt på att miljön runt omkring påverkar intrycket. Och jag hade innan Inazuma Eleven GO: Chrono Stones Thunderflash(puh!) snöat in mig totalt i GTA Online igen. Det är i stort sett den enda jag har spelat under 2015 års inledande månader. Och jag tror jag behövde ett fotbollsrollspel med grälla färger och korkade plot-twists för att återfå aptiten för spel igen. Förstå mig rätt, GTA V är fortfarande hästlängder bättre – troligen ett av världens absolut bästa spel i min bok – men Inazuma Eleven GO-serien är minst lika viktigt för spelkulturen.