Jag har just blivit kallad diverse fula och otänkbart hemska ord, har fått höra hur jag ska bli våldtagen och skändad och jag har blivit hotad till livet.
När jag sitter med tårar i ögonen och berättar för min manliga vän om vad som just hänt mig ser jag att han försöker, jag ser att hans hjärna försöker sätta sig in i vad han just hört lämna sin bästa väns mun. Han tittar på mig med oförstående blick, ger mig ett snett leende och säger ”Men det är ju bara att mutea!”.

Såhär är det för mig, och för många andra människor ihop med mig. Vi förväntas svälja kränkningarna som kastas på oss och gräva ner sorgen och ångesten som kommer med dem. För att vi är människor som älskar spel och för att vi är människor som samhället anser är på fel plats. ”Varför?”, kanske ni undrar. Jo, för att vi inte är män, och då får vi minsann tåla lite.
Repertoaren brukar vara densamma. Ett konstaterande om vad jag tycker är bra eller kul leder till en lång harang om hur och varför jag har fel och hur jag bäst håller käften. När jag spelar ska jag vara glad om jag får bli ”en av killarna”, men i sammanhanget så ska jag inte vara glad för att vara kvinna.

För att komma hela vägen till att vara en av dem och för att få vara kvar där så måste jag vara tillräckligt bra, men aldrig så pass bra att någon blir slagen av mig. Slagen av en tjej. Jag blir ”kille” i de sammanhang där jag inte utmanar eller tar upp utrymme, men ”tjej” blir jag alltid när de ska sätta mig på plats.

I sin arsenal har kvinnliga spelare inte mycket att komma med när det kommer till diskussioner där män försöker att sätta en på plats. Det finns få argument som kan agera som en fot in i dörren för diskussionen och ännu färre för att få den att stanna där. Istället blir man snabbt verbalt boxad i magen med förklaringar om att jag, som en mindre betydande varelse, inte vet vad jag pratar om.
På andra sidan sitter männen med en enorm arsenal av kommentarer, ord, begrepp och erfarenheter, fullt legitima, som utan någon vidare eftertanke används för tillrättavisning av kvinnan till sin rätta plats. Platsen där hon ska vara, det vill säga långt från männens privata ”man-cave”.
Det här är ingenting nytt, men det är tyvärr något som vi behöver upprepa ännu en gång. Vi som är med om det dagligen vet om det. Personerna som trycker ner oss vet om det. De som står vid sidan av och tittar på utan att säga någonting vet om det. Vi måste sluta blunda för hur det faktiskt ligger till.

Vi vet alla om det men det är så få som faktiskt förstår. Om vi inte kan skapa en plats där alla människor kan känna sig trygga och säkra oberoende av vilket kön hen tillhör, hur ska vi då kunna nå det jämställda samhälle som så många av oss faktiskt strävar efter?

Jag vet inte hur det är med dig, men jag tycker att det är en självklarhet att man ska slippa nedvärdering eller hot på grund av sitt kön under en match i ett tv-spel, inte ett privilegium man får ta del av om man beter sig eller är ”rätt”.
Vi MÅSTE prata om det. För att vi är människor som älskar spel, för att vi är människor som är exakt där vi borde vara.

För er som vill men kanske inte vet hur, eller bara vill höra andra prata om saken, ge er in på Svampriket.se/gtfo för att ta del av samtalet.

All kärlek, Matilda, Anna och Siri.