Recension

Recension: Super Mario Party (Switch)

Ni vet den där kompisen en hade i mellanstadiet och högstadiet, den där kompisen som nånstans i gymnasietiden sakta började försvinna ur ditt liv. Kompisen som du delat så mycket med, skratt, gråt, tandagnisslan och kramar. Precis en sån kompis är Mario Party.

Jag älskar och har länge älskat Mario Party, jag hade trean och min bästa polare hade tvåan. När vi var hemma hos mig spelade vi mitt, och vice versa. Våra 64-dosor var bortom räddning. Det vita pulvret i botten på styrspakens krater hade kunnat säljas för många tusenlappar på nån Stockholmsklubb. Men vad gjorde väl det, de fungerade  bra nog för att spela något så precisionslöst som Mario Party i alla fall. Åren gick och spelen kom. Jag hade kul med Gamecube-versionerna av spelserien, men inte var det samma sak längre. Eller… jo det var nog det som var problemet. Det var samma sak, även med mikrofon. Det långsamma spelsättet blev mer tydligt för varje speldel, då resten av spelvärlden hade börjat gasa på sina upplevelser. När Wii-spelen kom, 8, 9 och 10 i ordningen hade spelserien dött för mig, eller åtminstone somnat in i en Törnrosa-lik dvala. Så kom 2018 och E3. Nintendo visade upp Super Mario Party. Och när Nintendo sätter Super framför, då vet en att det är på allvar. För mig brukar det brukar betyda back to basics, fast alltid med en twist.

 

High risk, high reward.

 

Super Mario Party är vad som händer när jag träffar den där mellanstadiekompisen på en fest, eller utekväll. Tugget går, allt kul vi upplevt och alla skratt kommer tillbaka. Nostalgin regnar från en molnfri och solklar sommarhimmel. Allt är fint, allt är som det ska vara.

Har du spelat ett Mario Party mellan åren -95 och -05 så vet du precis vad du får, det är i grunden exakt samma spel som då. Slå en tärning, landa på en ruta som är blå, röd eller grön. Spela ett minispel. Kom fram till stjärnan och köp den. Skölj ur och repetera. Alla har en vanlig sexsidig tärning, men nytt för denna gång är att alla olika karaktärer också har en specifik tärning för dem. Rosalinda kan exempelvis slå en åtta, men har också fler låga siffror. Bowser, däremot, har två chanser på sex att förlora mynt på sin tärning, men väger upp detta med att kunna slå 8, 9 och 10. Att hålla koll på planen och kolla över hur många steg bort de olika rutor är, blir jätteviktigt för att optimalt använda sig av de olika tärningarna.

Minispelen är toppen, inget av dem känns dåligt. Det är enkla, snabba och välavvägda. I ett av mina favoriter ska du cykla trehjuling genom att vrida Joy-Conen som trampor i dina händer, fantastiskt svårt och jättekul när rytmen sitter. Minispelen visar verkligen hur mångsidig den lilla Joy-Con-kontrollen är, alla sätt att styra känns genomtänkta och välfungerande. Ibland kan 1-mot-3-minispelen kännas lite orättvisa, men det kan svänga åt båda hållen, så det känns ändå okej. Jag gillar också att spelet bara spelas med Joy-Cons, alla har samma förutsättning och den lilla dosan gör precis allt den ska.

 

Cykla!

 

Ett kul tillägg är samarbetsspelet River Survival, där spelarna ska ta sig nedför en ström i en kamp mot klockan. Genom att spela minispel väl fylls klockan på och mer tid läggs till. Detta spelsätt blir dock betydligt fortare tröttsamt och enformigt, jag menar… Det går ju inte att retas och bråka när en sitter i samma båt, och det måste väl vara minst 50 procent av nöjet med Mario Party, right?

 

Vi sitter i samma båt, vi sitter i samma båt.

 

Spelet gör en del konstiga saker, men alla dessa ligger utanför själva brädspelet, exempelvis låser du upp manualen för den interna valutan Party Points, som du får genom att spela spelet. Så om du undrar över hur något specifikt fungerar måste du betala för att kunna läsa om det.

Så, den där mellanstadiekompisen, är det någon jag vill hänga med oftare nu när vi setts några helger i rad? Nja. Visst har vi fantastiskt kul under den där festen, men nostalgi och ytligt skoj tar en bara så långt. Samtidigt som vi skrattar inser jag att vi kommit olika långt i livet, förr i tiden räckte det med gaj och partaj för att ha kul i oändligt många timmar. Numera däremot är Mario Party kul ett par timmar på en bebisfri lördagskväll. Ett jätteroligt partyspel för fyra personer, varken mer eller mindre.

Skriv en kommentar