Krönika

Borta bra men spelhemma bäst

Sedan i början av förra året har mitt spelande liv förändrats rejält. Dels har jag gått från att recensera i snitt fem spel i månaden till, typ, noll. Men den största förändringen skedde när jag blev förälder, och av förklarliga skäl inte längre hade en tillstymmelse till lika mycket tid till min favorithobby. Jag brukade vara den som spelade ”allt” och ni som lyssnar på vansinnet som är våra GOTY-poddar (förlåt) vet att jag alltid är den som spelat flest av spelen som slåss om titeln. Inte längre. Med en begränsad mängd tid måste jag välja spel med omsorg, och de spel som känns värda min tid är mycket färre idag.

Majula i Dark Souls 2. Här är det allt bra mysigt, va?

På grund av allt detta har spel blivit mer av en avslappning och ett andrum, och jag längtar ofta efter känslan av att “komma hem” i ett spel. Ni vet de där platserna som känns familjära och bekanta, där man kan pusta ut och ta en paus inför nästa äventyr. En plats “where everybody knows your name”, för att använda en referens som ingen under 35 förstår.

Normandy i Mass Effect. Här kan jag ligga, jag menar hänga, med alla mina vänner.

Vi snackar Majula i Dark Souls 2 – där bara musiken får mig att känna att här, här är jag säker (nåja). Eller varför inte spelhistoriens coolaste rymdskepp, The Normandy, där jag kan hänga – och ligga – med alla mina Mass Effect-kompisar.

Min senaste ”komma hem”-förälskelse, som jag inte visste redan hade varit långvarig, stavas Kamurocho. När jag drog igång Judgment, Ryu ga Gotoku Studios senaste actionrollspel, slogs jag av hur lycklig jag blev av att återupptäcka den fiktiva Tokyo-stadsdelen med en ny karaktär. De platser jag lärt känna som Kiryu och kompani i hittills fem Yakuza-spel är samma, men ändå inte. Noirdeckaren Judgment utspelar sig 2018, men jag har sett Kamurocho utvecklas och förändras sedan 1988 i Yakuza 0. Skrytprojektet Millennium Tower har byggts, och där West Park och senare Purgatory låg har nu bostadsområdet Kamurocho Hills växt fram.

Kamurocho. Ett toppenställe att hänga på 1988…

Jag kan vid det här laget varje skrymsle och vrå. Jag vet i vilken Poppo-butik amerikanen med den dåliga japanskan jobbar, hur jag navigerar de trånga gränderna i Champion’s District, och jag vet att Mama på Earth Angel alltid har en god whiskey att bjuda på efter att jag pucklat på gängmedlemmar medelst cykel.

Känslan av att ”komma hem” är något som bara spel kan ge mig. Visst kan Fylke och Hogwarts kännas mysiga att titta på eller läsa om, men bara i ett spel kan jag faktiskt ta mig dit på egen hand och göra tråkiga saker som att reparera min utrustning och uppgradera mina färdigheter. Det är det familjära och vardagliga som sedan gör äventyret så mycket större och mer spännande.

… Och 2018.

När jag någon gång i framtiden är klar med Judgment och Kamurocho – för den här gången, det lär bli tillfälle att återvända dit – ska jag grotta ner mig i Fire Emblem: Three Houses. Det där klostret där man kan fiska och odla grönsaker får det att kittla i mystarmen på mig. Kan knappt bärga mig!

Vilken är din bästa spelplats att ”komma hem” till?

Kommentarer

  1. Jonny Hellman skriver:

    Lite väl självklart är väl byn i animal crossing new Leaf, där hela poängen är myskänslan.

    Whiterun i Skyrim är ett annat ställe som känns väldigt hemma. Smeden vid porten, drängen som hugger ved och såklart domedagsprofeten vid fontänen.

    Sen är det blankt i minnet. Jag börjar inse att jag föredrar speliga spel.Pang på rödbetan, in medias res och fullt ös medvetslös.

    För mig är nog den bästa komma hem-känslan när jag får en bekant dubbelpipig hagelbrakare i Doom, eller när jag ser den blå bombarens klassiska hoppa med öppen mun-animation.

  2. Erik Engström skriver:

    Island of Celebration från Little Big Adventure har jag alltid gillat.
    http://atspela.blogspot.com/2017/04/platser-i-spel-jag-gillar-island-of.html

    (hoppas bloggposter är OK som svar, annars får administratör ta bort så klistrar jag in texten som svar istället!)

Skriv en kommentar