Quicktitt

Through The Nightmares (PC)

En av de svåraste delarna att sätta fingret på när man ska bedöma ett spel är hur spelet känns att spela. Som spelare vet man ofta efter bara några minuter om ett spel känns bra eller inte, men det är inte alltid enkelt att sätta ord på varför. Och det är dilemmat jag nu står inför när jag ska försöka förklara Through The Nightmares. Ett spel som helt enkelt inte känns bra.

Through The Nightmares är ett 2D-plattformsspel där du spelar John Blund på en resa genom diverse mardrömmar. På ytan så ser spelet ganska intressant ut. Det är inte tekniskt briljant, men det finns uppenbarligen en idé bakom den grafiska stilen. Jag ifrågasätter bara beslutet att designa huvudkaraktären efter Green Goblin från Sam Raimis Spider-Man.

Spelets beskrivning innehåller ordet “hardcore”, så spelet är uppenbarligen menat att var svårt. Och det är det, fast inte på något roligt sätt. Spelet är svårt eftersom att gameplayet består till nästan 100% av att göra väldigt precisa hopp mellan saker som dödar dig med en träff. Vilket inte hade varit något problem, om inte hoppen hade varit så extremt dåliga.

Att hoppa i spel känns som en väldigt enkel sak, men består av väldigt många steg. Det finns en animation för att påbörja hoppet, sedan en acceleration från marken, en topphastighet, en maxhöjd, en deceleration inför hoppets apex, en period av tyngdlöshet innan fallet ner mot marken, en acceleration och en landning, generellt med en animationscykel som karaktären går igenom under de olika stegen.

I Through The Nightmares trycker du på hoppknappen, karaktären antar en hopp-pose och flyger upp i jämn hastighet och sedan ner i jämn hastighet utan att någonsin byta position. Det är svårt att med ord beskriva hur stumt och livlöst det känns.

Utöver hoppandet är de centrala mekanikerna i spelet, eller i alla fall under de sju banorna som hittills finns tillgängliga, är att du kan krympa för att komma igenom små hål, att du kan groundpounda genom vissa barriärer och att du kan plocka upp en checkpoint och sedan välja själv var du vill placera ut den. Helt okej mekaniker, som förhoppningsvis utvecklas vidare i resten av spelet så att de känns mer meningsfulla.

Spelet jag mest tänker på när jag spelar Throught The Nightmares är Mekabolt. Ett spel jag rent ut sagt avskydde. Jag vill inte direkt likställa Throught The Nightmares med Mekabolt, eftersom Through The Nightmares ganska uppenbart har fler intressanta idéer, men tyvärr delar spelen en fullständig brist på bra spelkänsla. 

Jag har svårt att låta bli att spekulera om utvecklingsförhållandena när jag spelar ett spel, allra helst ett spel som är av något, låt oss säga ojämn kvalitet. Och Through The Nightmares känns verkligen rakt igenom som en utvecklares första spel. Visst finns det några spännande aspekter, men mest är det bara en avbockad checklista av vad som ska finnas i ett spel. Det har speltestats så långt att man vet att det fungerar, men ingen vikt tycks ha lagts vid hur spelare tyckte att spelet kändes.

Jag har som sagt bara spelat spelets första sju nivåer, så kanske vaknar spelet till liv lite längre in. Men tyvärr känns det som att det Through The Nightmares verkligen skulle behöva, är att byggas om från grunden.

Skriv en kommentar