Sony vann E3 igen, kan man väl säga för att summera. Utöver att äntligen avtäcka den futuristiska skyskrapan till konsol (som kommer i två varianter dessutom, tyvärr vita båda två?) så visades även en stor mängd nya och gamla spelserier och indiekarameller upp sig. Det är svårt att säga nått om allt, så därför ville jag lite enkelt så här på fredagen samla mina tankar om de tre spel som gav mig starkast emotionell respons under visningen. Häng med och läs, kommentera med dina egna favoriter eller spekulera vilt om framtiden om ni så vill!

The Far Shore

Trailern till denna visionära berättelse om rymdkolonisering gav omedelbart respons i hjärtsträngar, ögon och hud. Mycket kvarstår att se förstås, vi fick bara se små glimtar av gameplay, men det vi fick se här räcker ändå. Det är omöjligt för mig att inte ryckas med i narrativ om en döende planet och ett folk som lever på hoppet om ett nytt hem. Det finns en tydlig tradition här som Superbrothers ansluter sig till, från tidiga science fiction-giganters visioner till moderna klassiker som Interstellar. Dessa berättelser handlar ofta om en resa och ett sökande där målet tenderar att bli sekundärt för oss som upplever den. Jag tänker Journey så väl som Joseph Conrads Heart of Darkness. Superbrothers verkar göra det på sitt eget sätt, och förhoppningarna blir genast skyhöga. 

Little Devil Inside

Det är ändå motsägelsefullt att detta spel hamnar på listan, för det är svårt att säga något om det. Den grafiska stilen och sättet trailern var klippt gjorde det väldigt svårt att se vad som var gameplay och inte. Men på nått sätt räcker det ändå. Ett Tim Burton-liknande mysigt och humoristiskt mörker omger det här spelet som på något sätt verkar handla om att slåss mot eller jaga monster. Kanske är det på uppdrag av den gamla patriarken i klippen som vår hjälte ger sig ut för att jaga den här myriaden av olika monster? Som nån slags arbetarklassens Witcher eller Monster Hunter-tjomme? Men framförallt talar ju trailern ett tydligt språk om arbetsförhållanden och klasskillnader när hjälten är ute och riskerar liv och lem åt en stenrik vit gammal gubbe som verkar äga alla produktionsmedel och kapital. Jag vet som sagt lite, men vet iaf att peppen överskred 9000.

Horizon Forbidden West

När Horizon Zero Dawn utannonserades till PS4 och det visade sig vara ett spel om robotdinosaurier var ingen mer kritisk än jag. Jag hade en stark aversion mot detta då enligt mig tråkiga påhitt till fiendedesign och att det skar sig att ha en realistisk grafikmotor och seriös story när fienderna var som tagna ur nått Ratchet and Clank-spel. När allt var sagt och jag spelat klart HZD finns det minnen från spelet jag lägger längst in vid mitt hjärta som det absolut bästa jag upplevt inom spel. Hela spelet var kanske inte det bästa men det fanns stunder jag aldrig kommer glömma. Därför är jag rädd för vad Horizon Forbidden West kan komma att bli. Med rollerna omvända, med skyhög pepp inför en uppföljare så kanske allt rasar som ett korthus. Sony såg vilken potential Aloy och Horizon-världen har för att bli en frontfigur för deras samlade speluniversum likt Kratos och Sackboy. Jag vet inte om det alltid är positivt, att klåfingriga marknadsanpassningar och styrelsebeslut kommer in i bilden för att kapitalisera på denna enorma succé. Men hoppet lever. För det jag vart med om med Aloy hittills kommer aldrig att dö.