Under de senaste tjugo åren har såväl spelare som spelskapare kämpat med näbbar och klor för att vinna legitimitet åt spelmediet som kulturyttring. Spel är inte mindre värda än filmer och kan innehålla precis lika starka och komplexa narrativ, vi har hört det gång efter annan. Men nu när den legitimiteten i mångt och mycket är uppnådd, kan vi diskutera hur jävla kassa manus i TV-spel är?
Nej, inte alla så klart. Det finns absolut spel med bra manus, flera stycken till och med. Men alldeles för ofta när spel får beröm för sina berättelser känns det som att de får en slags spel-dispens. De är bra (för att vara spel), men vi säger inte den där andra delen.
Jag spelar just nu Ghost of Yotei och jag gillar Ghost of Yotei. För det mesta. Men ibland undrar jag vad för medelbegåvad gymnasiestudent som de tagit in för att skriva manus. Det är inte konsekvent dåligt, ofta är det till och med väldigt bra. Men det märks på vilka scener man lagt krut och vilka som fått en betydligt slappare behandling.
Jag hade kunnat förstå om vi pratade om ett låg- eller mellanbudgetspel, men Ghost of Yotei är ett gigantiskt AAA-spel. Det ser ut som ett AAA-spel, det låter som ett AAA-spel och det spelar som ett AAA-spel. Så varför är manuset av och till fortfarande fortfarande i nivå med en Uwe Boll-filmatisering?
Spelet känns ibland som licensspelsversionen av sig själv, som om händelser i berättelsen snarare är menade att påminna om den riktiga versionen än stå på egna ben. Jag förstår att tekniska begränsningar gör att man ibland får se förbi det som faktiskt händer på skärmen, som när karaktärer mimar att de räcker varandra föremål snarare än faktiskt räcka varandra föremål, men när hela scener eller uppdrag känns som pantomimer är det svårare att svälja.
Och Oscarn går inte till…
Eftersom spel består av så många fler delar än vad en film gör, så blir berättelsen en mindre del av helheten i ett spel än i en film, där berättelse ju är typ hela grejen. Så om berättelsen är dålig men allt annat är bra så gör det mindre om allt annat är bra. Och om berättelsen är mestadels bra med några svagare delar så blir det en ännu mindre del. Så jag förstår att stappliga dialoger ibland försvinner i mängden när man bedömer ett så stort spel som Ghost of Yotei, men det känns samtidigt konstigt att lyfta fram ett spel för sitt berättande när delar av det är rakt av kassa.
Ibland när spelkritiker berömmer berättelsen och berättandet i ett spel så finner jag mig själv automatiskt misstänksam. Lite som när svenska medier ger full pott till en svensk film. Är det verkligen bra, eller bedömer vi på en kurva? Är det bra på riktigt, eller bra för att vara ett spel?
