Den här artikeln kommer att handla om indiespelet Hurt me plenty av Robert Yang och hur spelet ställer sig emot den populära filmen 50 shades of Grey (hädanefter 50SOG). I Hurt me plenty får spelaren uppleva en BDSM-session från första möte till s k aftercare samt får...
André Perssons inlägg på SvD Brännpunkt är den mest förvirrade texten kring spel och spelberoende jag läst på länge. Hans text är ett svar på den centerpartistiske riksdagsledamoten Rickard Nordins debattinlägg om att e-sport borde ses som vilken annan sport som helst. En tydligare beskrivning av vem Persson är och varför han är kvalificerad att uttala sig i den frågan hade förmodligen hjälpt, men i stället nöjer sig SvD med att endast säga att han ”har skrivit en bok om energidrycker”. Hur det då kommer sig att han skriver ett inlägg om spelberoende förklaras aldrig. Jag förväntar mig bättre av SvD här.
Från början skulle denna krönika handla om hur mycket jag hatar att många nya spel som släpps idag inte riktigt är ”fullständiga”. Jag tänkte klaga på att det finns en hel uppsjö av spel som redan vid release släpper även DLCs, Season Passes, Expansion Packs och dylikt. Jag tänkte kritisera fenomen som Pay-to-Win, Freemium och andra lömska knep som denna multimiljardindustri använder för att få oss att öppna plånboken. Med andra ord tänkte jag fylla era datorskärmar med hat och frustration och på det viset också sprida hat och frustration.
Men jag ångrade mig.
I april förra året publicerade spelsidan Polygon en krönika där Jonathan McIntosh, producent för webbserien Tropes vs Women, listade 25 osynliga privilegier som manliga spelare åtnjuter under spelandet. Två av dessa löd:
I am never told that video games or the surrounding culture is not intended for me because I am male.
The vast majority of game studios, past and present, have been led and populated primarily by people of my own gender and as such most of their products have been specifically designed to cater to my demographic.
Jag såg nyligen en minidokumentär som hette ”Diggin’ in the carts”. Den handlade om spelmusik och fokuserade främst på viktiga japanska kompositörer men lade även en del tid på vanliga människor som vuxit upp med de blippriga tongångarna. Dokumentären var delvis en kärleksförklaring till vikten av att minnas var man kommer från samtidigt som den gav ett historiskt perspektiv på något som desperat behöver det. Jag anser nämligen att om spel på riktigt ska kallas konst har vi tillsammans med tillverkarna ett kollektivt ansvar att ta vara på kulturens historia, både tekniskt men också kontextuellt.
Jag vaknar upp i soffan med ena handen liggandes i skålen med naturella cashewnötter. Gäsp. Sträcker mig efter mobilen för att kolla klockan. 20.43. På TV:n väljer bonden fru. Hur hamnade jag här egentligen? Det är svårt att tänka sig att för bara några år sedan levde jag rockstjärnelivet, minus groupies, droger och sönderkastade instrument. Tänk istället svettiga fingrar som gled fram och tillbaka över en plastig gitarrhals till tonerna av de mest kända rocklåtarna ni kan tänka er. Ingenting kändes omöjligt, så länge låten inte hette Through The Fire and Flames förstås.
Det är mindre än en vecka tills Halo: The Master Collection släpps till Xbox One. För många är det ingen större händelse, en axelryckning i spelvärlden. För min del tar det mig tillbaka till kanske den mest givande tiden jag haft som gamer. Även om det är en tid som påminner mig om när jag var på botten av psykiskt mående.
Jag har spelat tv-spel sedan jag var i tidiga tonåren och intresset har hängt med sedan dess. Jag betraktar mig själv som gamer och älskar tv- och datorspel. Det finns så mycket underbart med spelvärlden som jag älskar men det är en sak jag är rejält trött på, nämligen godkännandet av en som gamer.
