För inte så länge sedan gjorde jag en video om spelvärldens överlag tonårsfnissiga inställning till sex, och den genomgående oförmågan att faktiskt göra något vettigt med ämnet. Den videon var långt ifrån en uttömmande genomgång av sex i spel, och sen dess har jag fortsatt fundera över ämnet, och över sex i andra kulturyttringar.
Varje dag, nästan från timme till timme, blir världen vi lever i på nästan alla plan sämre. Vi befinner oss i den tveklöst sämsta möjliga tidslinjen och vår åktur mot avgrunden sluttar vid det här laget nästintill 90 grader.
Välkomna till min text om Neopets.
Framtidens internet kommer vara en fullt realiserad 3D-värld där vi glatt kan spankulera runt och umgås med våra vänner utan att ens lämna soffan. I alla fall om man får tro Dagens Industris andaktsfulla reportage om hur techjättarna nu rusar mot att vara först att lansera sitt eget “metaverse”, ett internet man inte tittar på, utan befinner sig i, “med alla fem sinnen”. Ni hörde rätt, snart kan vi alla glida runt i Facebook-land och lukta på våra kompisar.
Clid The Snail är ungefär vad du hade fått om författaren av Redwall-böckerna skrev Diablo när han var tonåring. Eller kanske om Fablernas Värld och Mad Max fick ett väldigt fult barn? Anskrämligt, är resultatet i alla fall. Clid The Snail är ett anskrämligt spel.
Linus har spelat ronke-spelet House Party och tar tillfället i akt att prata lite om sex i spel.
Jag älskar videoessäer. Det är en av mina absoluta favoritgenrer av video, och de senaste åren har verkligen varit en guldålder för formatet. Jag tittar på videoessäer om nästan allting, ibland till och med saker jag egentligen har väldigt lite intresse av.
Ett av de mest lärorika spelen som någonsin släppts är, som vi alla vet, Snake. Det lärde oss allt vi behövde veta om ormar och deras biologi: ifall en orm äter mat blir den längre och om en orm krockar med sin egen svans så dör den.
Med den grundläggande informationen i bakhuvudet är det väldigt enkelt att komma in i Temple of Snek.
Hej, och välkomna till den sista delen i “Den där gången jag byggde Snake 2”, en serie texter om den där gången jag byggde Snake 2.
När vi sist sa adjö hade jag precis ordnat så att ormen faktiskt gick att styra. Med piltangenterna kunde man nu få ormen att åka precis dit man ville, vilket tekniskt sett kvalificerar bygget som ett spel. Men för att faktiskt göra spelet värt att spela behövs mer än bara interaktivitet: det behövs piska och det behövs morot. Och eftersom jag personligen är mer av en morotskille så är det där vi börjar: med maten.
