Om du är en sådan människa som spelar spel så är risken väldigt hög att du har det. Backloggen. Den ständigt växande, skuldkänsloframkallande listan med spel som man verkligen borde spela. Spel som är så bra och så viktiga och så häftiga att man liksom bara ska ha spelet dem. Om det beror på att du själv verkligen vill spela det eller för att andra tycker du är dum i huvudet om du inte gör det spelar inte jättestor roll. Högen hänger illvilligt över dig.
Antalet timmar jag tillbringat med att spela MGSV är exakt lika många timmar som jag lagt på hela serien sammanlagt: inte en endaste en. Noll. Inte rört spelen. Däremot har jag backseatad i i runda slängar halva spelet och på den tiden hunnit skaffa en hel hög åsikter och tankar om spelet.
“Why do we race?” säger en lugn röst ur högtalarna när Forza Motorsport 6 drar igång. Jag tänker att det nog är för att folk tycker att bilar är tuffa. “Är det för att visa hur snabba vi är?” Ja kanske. Eller för att folk tycker att bilar är tuffa. “Är det för se hur långt vi kan komma?” Jag tror det är för att folk tycker bilar är tuffa. “Är det för att vara del av något större?” Brum brum låter bilen.
Om du är som jag så har du inte hört mycket alls om Telltale-influerade noirdeckaren Blues and Bullets. Vilket kanske inte är så förvånande när man tänker på att spelet kommer från utvecklarna som tidigare gett oss odödliga klassiker som Funk of Titans och Sugar Kid.
Jag kan inte inleda den här texten på ett annat sätt än att säga att Zombi är ett jättedumt namn. Det är urfånigt. Jag gillar det inte. ZombiU, som spelet hette när det först släpptes på WiiU var kanske inte heller något briljant namn, men det slopade U:et blir en så tydlig påminnelse över att det här är ett oinspirerat återsläpp av ett spel som inte lyckades sälja tillräckligt första gången om.
När man pratar om spel som definierat eller omdefinierat en genre så går det inte att inte nämna Call of Duty: Modern Warfare. Sedan det slog ner som en brungrå, militärromatisk bomb och har sedan dess fullständigt definierat en stor del av den moderna FPS-scenen. Vilket jag har tyckt varit fruktansvärt, fruktansvärt tråkigt.
Jag lovade Anders en text till idag, men är helt nollställd. Jag är småbakis och jobbar sent. Det här skrivs på jobbet mellan svar i telefon och på mejl. Jag har dunkat huvudet i skärmväggen i några timmar nu och försökt komma på vad jag ska skriva om.
Den enda presskonferens jag hann gå på när jag var på Gamescom vad Microsofts. Det vägde jag upp genom att twittra som en idiot när jag väl var där. Kan hända missade jag till och med en del viktiga saker för att jag hade i näsan i mobilen och med blixtrande tummar försökte kommentera så gott jag kunde. Allt så klart med patenterat dålig uppsyn och sardonisk ton. Vilket några reagerade på.
