Det har varit en tuff sommar. Generellt. För världen. Det har varit skit på ganska precis alla nivåer. Krig och sjukdom och jävelskap. Men det kändes lite som att spelindustrin och kulturen runt den missade att haka på sug-trenden något. Vilket man de senaste veckorna verkar ha gett sig fan på att åtgärda.
Det här kommer inte bli storslagen prosa. Låt oss etablera det redan nu. Jag är mitt i en flytt, mina prylar är all over the place och jag är lite stressad. Men en lista ska det bli, oavsett. Nu kör vi.
De enda tre spelen jag lyckades få med mig när jag packade i sista minuten (och ett försök att motivera var och ett):
Spel är inte ”bara spel”. Det är en tanke vi på Svampriket i alla fall värnar om. Spel är ett kulturuttryck och spel spelar roll. Men vill man att spel ska tas på allvar måste man också ta spelen på allvar. Och det inbegriper att inse att spel påverkar människor. Sexism, rasism, homo- och transfobi. Men också våld.
Vissa recenserar spel genom att på något vis försöka dela upp dem i sina beståndsdelar, kvantifiera dem och sedan producera vad många (felaktigt) skulle kalla ett ”objektivt” betyg. Det är en tradition sprungen ur recensionernas bakgrund som konsumentupplysning och något fler och fler går ifrån. Istället försöker man recensera spel som en kulturform. Recensera upplevelsen.
Men ”upplevelse” är en fruktansvärt vag term. Vad exakt innebär att bedöma en ”upplevelse”? Det måste ju innebära någon slags samlad bedömning av alla aspekter och hur de fungerar tillsammans. Och eftersom spel har fler element än något annat medium, någonsin, måste det innebära att ett riktigt bra spel måste vara jävligt bra på jävligt många sätt.
Svampriket har väl varit, låt oss säga, måttligt intresserade av kommande Zelda-/Dynasty Warriors-crossovern, Hyrule Warriors. Zelda är ju nice, men Dynasty Warriors är det väl ingen av oss som är sådär sjukt tända på. En sak som däremot gör att vi ändå gör en liten tumme upp i spelets riktning är det faktum att det hittills utannonserats fler kvinnliga karaktärer än manliga i spelet. Något som händer så sällan att ett flertal religioner har märkt det som ett av tecknen på en stundande apokalyps.
Eftersom spelare är spelare har detta, så klart, möts av blandad kritik. Visst, mycket positivt, som härifrån riket, men även en hel del hat från arga grabbar som tycker att det är en klar östrogenövervikt och att detta kommer göra spelet helt jävla värdelöst.
Linus har fått den stora äran att avslöja vem som vann hörlurarna i förra veckans tävling.
De flesta med ett spelintresse vet vad Trials är. Vissa älskar det, andra hatar det, men majoriteten av människor befinner sig i det där gränslandet där de antingen hatar att älska det eller älskar att hata det. En sak har de allra flesta gemensamt dock: de har mest troligt helt missat den mest fascinerade delen av spelet.
Berättelsen är lång och, helt ärligt, ganska fantastisk. Låt oss börja från början.
Sniper Elite är ännu en sån där serie som desperat försöker rida på de stora militärskjutarnas framgångar. Visserligen har den här serien valt att köra på genrens före detta guld-era, andra världskriget, snarare än den moderna krigsföringen. Men influenserna är tydliga. Det är samma sammanbitna vita snubbe i huvudrollen, som nu på egen hand avslutat alla krig, genom alla tider, flera gånger om (vilken kille!).
