Linus Svensson

må vara yngre än Luddes skäggväxt, men det hindrar honom inte från att tro sig ha rätt i alla diskussioner. Och det kan han mycket väl ha, men eftersom han är så oerhört skånsk är det ingen som förstår vad han säger. Ryktas ha sänkt en vattenbuffel enbart med sitt leende.
Bioshock Infinite. Tidsresor. Wibbly Wobbly.

Bioshock Infinite. Tidsresor. Wibbly Wobbly.

Den här texten är i princip en konkret illustration av begreppet ”sen på bollen”. Att skriva en krönika om storyn i Bioshock Infinite är ungefär lika aktuellt som att sätta sig och spekulera om vem Deepthroat egentligen var. Men det här är en text jag tänkt på att skriva länge och nu har det blivit dags att få det ur mig.

Obs! Varning för spoilers!

Det finns en aspekt av storyn i Bioshock Infinite som jag inte förstår. Det handlar inte om Lutece-”tvillingarnas” egentliga relation, eller vem Comstock är, eller vad som händer i slutet, eller hur allting hänger ihop med Burial at Sea. Nope. Inget av det. Det handlar om de konstanta diskussionerna (mer när spelet kom än nu, så klart) om hur svårt det är att hänga med och förstå storyn.

Varför är det så svårt att spela en roll i ett rollspel?

Varför är det så svårt att spela en roll i ett rollspel?

Det är skillnad på rollspel och rollspel. Och då syftar jag inte huvudsakligen på skillnaden mellan västerländska och japanska rollspel, även om det så klart finns en tydlig skillnad även där. Jag tänker på skillnaden mellan digitala och ”fysiska” rollspel, det vill säga rollspel med penna, papper och karaktärsformulär. Ni vet riktiga rollspel, där man faktiskt spelar en roll.

För om vi ska vara helt ärliga så är det inte mycket rollspelande i digitala rollspel.

Valaffischer i spelens värld

Valaffischer i spelens värld

Att det börjar närma sig valdagen finns det antagligen inte många av er som missat. TV-tablån består nu till 82% av partiledardebatter, löpsedlarna toppas av ingående analyser av Löfvens och Reinfeldts slipsar och försöker du ignorera all denna valhets så kommer en representant från vart och ett av partierna komma hem till dig och en efter en slå dig i pannan med en Fantomen-ring formad som deras partiblomma.
Ändå är det inget av detta som tydligast talar om för oss att valet nalkas. Nej, det som verkligen skriker val så högt det kan rakt in i dina fragila hörselgångar är så klart Valaffischerna. Dessa unika kulturyttringar är tapetserad gata upp och gata ner genom hela landet och var och en av dem skanderar att partiet som satt upp den här affischen minsann är bättre än alla de andra skräppartierna.

Men inte ska väl de svenska riksdagspartierna få ha allt kul?

Den feministiska konspirationen

Den feministiska konspirationen

Spelhösten är på ingång. Mycket har skjutits upp, ja, men jag tror fortfarande att det kommer bli några riktigt schyssta månader framöver. Xbox One är snart här på riktigt och Playstation 4 kommer fortsätta leverera för att behålla sitt grepp om marknaden. Ändå kan jag inte direkt känna några positiva känslor för spelvärlden just nu.

Att överleva i en värld som suger

Att överleva i en värld som suger

Det har varit en tuff sommar. Generellt. För världen. Det har varit skit på ganska precis alla nivåer. Krig och sjukdom och jävelskap. Men det kändes lite som att spelindustrin och kulturen runt den missade att haka på sug-trenden något. Vilket man de senaste veckorna verkar ha gett sig fan på att åtgärda.

Tre spel och dåliga förklaringar

Tre spel och dåliga förklaringar

Det här kommer inte bli storslagen prosa. Låt oss etablera det redan nu. Jag är mitt i en flytt, mina prylar är all over the place och jag är lite stressad. Men en lista ska det bli, oavsett. Nu kör vi.

De enda tre spelen jag lyckades få med mig när jag packade i sista minuten (och ett försök att motivera var och ett):

A bit of the old ultra-violence

A bit of the old ultra-violence

Spel är inte ”bara spel”. Det är en tanke vi på Svampriket i alla fall värnar om. Spel är ett kulturuttryck och spel spelar roll. Men vill man att spel ska tas på allvar måste man också ta spelen på allvar. Och det inbegriper att inse att spel påverkar människor. Sexism, rasism, homo- och transfobi. Men också våld.

Vad gör ett spel bra?

Vad gör ett spel bra?

Vissa recenserar spel genom att på något vis försöka dela upp dem i sina beståndsdelar, kvantifiera dem och sedan producera vad många (felaktigt) skulle kalla ett ”objektivt” betyg. Det är en tradition sprungen ur recensionernas bakgrund som konsumentupplysning och något fler och fler går ifrån. Istället försöker man recensera spel som en kulturform. Recensera upplevelsen.

Men ”upplevelse” är en fruktansvärt vag term. Vad exakt innebär att bedöma en ”upplevelse”? Det måste ju innebära någon slags samlad bedömning av alla aspekter och hur de fungerar tillsammans. Och eftersom spel har fler element än något annat medium, någonsin, måste det innebära att ett riktigt bra spel måste vara jävligt bra på jävligt många sätt.

<a href="https://www.svampriket.se/author/linus/" target="_self">Linus Svensson</a>

Linus Svensson

må vara yngre än Luddes skäggväxt, men det hindrar honom inte från att tro sig ha rätt i alla diskussioner. Och det kan han mycket väl ha, men eftersom han är så oerhört skånsk är det ingen som förstår vad han säger. Ryktas ha sänkt en vattenbuffel enbart med sitt leende.

Twitch


Arkiverade livestreams på Youtube

Kalendern

Inga kommande händelser

stötta riket

Bli en Patreon!

Pin It on Pinterest