Gammal kärlek rostar aldrig
Det kan inte ha undgått någon att jag tillsammans med min vän och kollega, Tommy Håkansson, är Nintendos största fanboys här på Svampriket. Förmodligen är vi två av de största Nintendo-älskarna i vårt avlånga land. Detta är något jag är stolt över att vara, även fastän det oftast inte anses vara det ”rätta” och ”coola” att hylla Nintendo och dess spel. Det här att Nintendo i mångt och mycket är mainstream och är till för softcore-spelare, det vill säga inte för ”riktiga gamers” (ni vet såna som spelar Call Of Duty online och skriker faggot i sina headset), har jag alltid givit blanka fan i. Nintendo för mig handlar om ren och skär spelglädje. Visst, jag har aldrig upplevt samma starka känslor som jag gjort när jag spelat ett Bioshock, ett Braid eller ett The Last Of Us som när jag har spelat ett Nintendo-spel, Fast dessa starka känslor kan jag även få av att se på en film eller lyssna på en skiva. Saken är att det ett Nintendo-spel kan ge mig kan jag inte få av något annat media.