Besvikelse, eller äventyr i topp, förväntningarna är både skyhöga och bottenlåga, vilka ska infrias? Glenn ger sig iväg på rollspelsäventyr i Svampriket, håller Origami King de gamla spelens blänkande fana, eller de nyare besvikelserna? Häng med!
Ni vet hur det känns när spelen en längtar efter känns långt bort? Glenn och Ludde testar ett spel som inte ens har släppdatum och dreglar över hur bra det verkar bli och hur vackert det ser ut.
jag hade ingen Gameboy Advance utan harvade Pokémon Röd på min svarta original-Gameboy fram till jag skaffade ett DS kring 2005. Istället får jag spela det nu, nästan 15 år senare. Det var inte en sekund för sent dock, det känns som om jag har kommit hem igen.
Jag älskar vad Paper Mario gjorde år 2001, spelet var nyskapande, fullt med humor och med en sprudlande vacker grafisk stil som jag aldrig hade sett förut. Tre år senare kom Paper Mario: The Thousand-Year Door och blåste mig av stolen återigen. Tiden gick, Paper Mario förvandlades och blev något nytt, inte nödvändigtvis alltjämt dåligt, men inte vad det varit. Nu, år 2016, femton år sedan Paper Mario först släpptes så är det dags igen. Håller Color Splash för mina skyhöga förhoppningar?
Det har snart gått ett år sen jag tog steget genom portalen till Draenor, jag och ca. 10 miljoner andra spelare var sugna på att se vad som väntade efter nästan ett år utan nya saker att göra. Nu börjar vi lite emot expansionens slut och jag tänkte ventilera mina tankar kring detta…
Jag älskade NES-kasetterna med den silverfärgade bakgrunden. Såg jag ett sånt omslag bland hyrspelen på Kvarnens Video i Uppsala så visste jag att kvällen var räddad. Jag förstod det knappt då, men det var Konami som släppte alla sina spel med det utseendet. Så många spel att de spräckte Nintendos riktlinjer och fick släppa spel i Europa under sitt dotterbolag Palcom. Konami fortsatte trycka ut succé efter succé under åren och superstjärnor växte fram på bolaget.
Min level 4 Mage rusar in under ett enormt stenblock som en drakhona tagit till sin egen. Under springer en drakunge, fortfarande för liten för att flyga, men som lätt kan tugga ner mig till köttslamsor. Eldklot flyger när drakhonan cirkulerar över scenen, ungen hugger runtomkring sig och hälsomätarna sjunker oroväckande snabbt hos alla följeslagare. Min Mage tar ut bakbenen, ett i taget, och med en gemensam kraftinsats ger till slut ungen upp och faller ihop.
Till en början ville jag döpa den här texten till “Allting Borderlands borde ha varit”. För jag ville verkligen gilla Borderlands eftersom konceptet FPS + actionrollspel gör mig lite varmare än vanligt innanför tröjan. Titeln kändes dock lite elak eftersom jag ändå vet att Borderlands är bra, trots att jag har svårt för humorn, den grafiska stilen och hela sammansättningen av stilar. Så med denna besvikelse bakom mig hoppades jag försiktigt på Destiny redan efter förra E3.
Niklas sätter PS4:ans inspelningsförmåga på prov i sin första quicktitt på riket.
